Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Niklas Ekdal: Macron-varning utfärdad inför valet 2018

Sveriges mest uppskattade partiledare.
Sveriges mest uppskattade partiledare. Foto: ORRE PONTUS+/ Aftonbladet / IBL Bildbyrå

Ett år till valet. Aldrig har väl Sverige haft en så anemisk regering och en så atrofierad opposition samtidigt, skriver Niklas Ekdal.

I vissa avseenden liknar läget 2006. Tillväxt på högvarv men en spridd känsla av att Sverige är på väg åt fel håll. En känsla av att någon annan inte jobbar.

Den stora politiska skillnaden mellan nu och då är alliansens förvirring. Partiledarstriderna – för närvarande kring Anna Kinberg Batra – är symtom, inte orsak. Elefanten i rummet är förstås Sverigedemokraterna.

För tio år sedan intervjuade jag Sven Otto Littorin (M) i Axess TV. Alliansen regerade med majoritet. Ekonomin ångade på, men fanns det kanske anledning att reformera arbetsmarknaden?

Läs mer: Katastrofsiffror för Kinberg Batra i ny DN/Ipsos-mätning

Nej, den svenska modellen fungerade utmärkt, intygade arbetsmarknadsministern. Moderaterna hade ju övergett sin traditionella syn på bland annat arbetsrätten. Siktet var inställt på att bli ”det nya arbetarpartiet”. Då kunde man inte bråka för mycket med LO.

I dag har vi facit. Landets nya knegarparti blev inte M utan SD. Arbetsmarknaden är utom räckhåll för stora grupper av bidragsberoende invandrare, och tämligen dysfunktionell för andra. Rörlighet, matchning och drivkrafter haltar trots räntedopad konjunktur. Klyftan mellan A- och B-lag är plågsamt tydlig. Samtidigt går fler frivilligt över till gig-ekonomin där folk ofta är gladare på både utbuds- och efterfrågesidan.

I boken ”Uppdrag Arbete” 2010 konstaterade Sven Otto Littorin att ”beprövad erfarenhet visar att arbetsrätten och den svenska modellen har levererat förutsägbarhet, trygghet och flexibilitet”. Han vände sig sedan till facket: ”Den bästa tjänst LO skulle kunna göra sig självt och den svenska modellen är att bryta med Socialdemokraterna”.

Tydligare än så kunde inte de nymoderata ambitionerna illustreras. Att alliansen blev omvald var förvisso en unik bragd i borgerlighetens historia, men en del av priset betalar vi med dagens utanförskap. Varför skulle Socialdemokraterna reformera arbetsmarknaden om den föregående, liberala regeringen beskrev modellen som tiptop?

Med distans till regeringsmakten låter Littorin annorlunda. På Facebook skriver han att ”sprängkraften i näringslivets och arbetslivets strukturomvandling är betydligt större än de flesta förstått”. Sverige har svårt att möta de nya trenderna med ”ett samhällskontrakt utformat för industrisamhällets framväxt för snart hundra år sedan och ett politiskt system i kris”.

Hear, hear, som det brukar heta till höger. Men hur är egentligen dagens debattklimat i dessa frågor?

Ett nytt fenomen är att borgerliga opinionsbildare hackar mer på Centerpartiet än på Sverigedemokraterna. Välfärdsnationalism tycks utklassa marknadsinternationalism. Det som sticker ut med Annie Lööf – landets populäraste partiledare – är ju förhoppningen att arbetsmarknaden kan förändras så migration inte blir ett negativt nollsummespel. Omöjligt, signalerar en rad liberala ledarsidor. Lööf anses där inte förtjäna sitt stora förtroende eftersom den optimistiska linjens detaljer är diffusa, perfekta lösningar saknas. ”När ska väljarna avslöja Centerns Fröken Sverige-politik?” frågar sig exempelvis Kristianstadsbladet (11/8).

En fascinerande paradox. Moderaterna hade chansen att reformera arbetsmarknaden men tog den inte. Trovärdighet: begränsad. Socialdemokraterna har aldrig velat rucka på den svenska modellen, inte ens sedan flyktingchocken 2015 gjort behovet desperat. Trovärdighet: blygsam.

S och M har historiskt alltså stått för en migrationspolitik på lösa boliner, utan motsvarande idé om hur flyktingar ska få jobb. Är det då Centern som har bevisbördan? Den som läser ledarsidor från vänster till höger (utom DN:s) kan få det intrycket. Likväl är nu alltså den marknadsliberala Annie Lööf Sveriges mest uppskattade partiledare.

Annie i Underlandet.

Härmed utfärdas Macron-varning inför valet 2018. Tänk om väljarna chansar på reformer och öppna hjärtan, när så många positionerat sig för pessimism och hemtagning av integrationens problem.

Fotnot. Torsdag kl. 12 håller Annie Lööf sitt årliga sommartal på Scandic Hasselbacken i Stockholm

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.