Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Nina Björk: Ingen makt är större än den ekonomiska makten

Judith Kiros skriver i DN (10/11) att det inte finns någon motsättning mellan identitetspolitik och vänsterpolitik – en motsättning som hon menar att Åsa Linderborg ser i sin artikel om politisk korrekthet i Aftonbladet (7/11).

Om Kiros har rätt eller fel i detta tror jag beror på vad vi ser som målet med vänsterpolitik. Om målet med vänsterpolitik är ett socialistiskt samhälle, det vill säga ett överskridande av det nuvarande kapitalistiska konkurrenssamhället, tror jag hon har fel. Då finns det verkligen en motsättning mellan identitetspolitik och vänsterpolitik.

Om målet med vänsterpolitik däremot är alla människors lika möjligheter att avancera inom det nuvarande samhället, det vill säga om målet är fri social rörlighet inom en kvarvarande hierarki, tror jag att hon har rätt. Då finns det ingen motsättning mellan identitetspolitik och vänsterpolitik.

Hur menar jag? Jag råkade på ett anonymt blogginlägg på Sverige.PK som beskriver det här så bra. Bloggaren skriver om människor som står i kö till ett begränsat rum och frågar sig vem som har makten att glida före i kön. ”Vem som har lättare att få bostad, att få ett jobb, att göra en klassresa”. Makten att avancera i kön har med ”hudfärg, kön, klassbakgrund, sexualitet, utseende och kroppsfunktionalitet” att göra. Detta är ”makt att”. Men det finns även, skriver bloggaren, ”makt över”. ”Vem kontrollerar bostäderna, jobben, produktionen, ekonomiska resurserna, mediekanalerna och statsapparaten? Vad är det systemets drivkrafter?”

Bloggaren menar att du kan vara man, vit och hetero utan att ha ”makt över” även om din ”makt att” är större än många andras i kön. Privilegiet att glida före, att avancera, att få det bättre är ett begränsat och villkorat privilegium. ”Ett privilegium till rörlighet i kön, varken mer eller mindre. Den stora majoriteten, privilegierade som oprivilegierade, saknar ändå en ’makt över’, saknar kontroll”.

Vårt samhälle säger sig tro på alla människors lika värde och är samtidigt ojämlikt. Det är ojämlikt både i ”makt att” och ”makt över”. Identitetspolitiken kan bara lösa problemet med ”makt att”. För ”makt över” har inte med identitet att göra; det har med ens plats i ekonomin att göra. Det har att göra med själva anledningen till att vi producerar det vi producerar.

Så här: I den privata sektorn i vårt samhälle kan bara det arbete utföras som någon tjänar pengar på att det utförs. Majoriteten av oss kan se hur många arbeten som helst som vi vill ska utföras och vi kan samtidigt ha stor arbetslöshet – men arbetena kan likväl bara utföras om det är möjligt att göra vinst på dem. Och samma sak gäller i konsumtionsledet: vi kan se hur stora behov som helst hos människor av både varor och tjänster, men om de människor som hyser dessa behov inte också har pengar nog för att köpa sina behovs tillfredsställelse så förblir de otillfredsställda. Jakten på vinst avgör vad vi producerar och för vem vi producerar. På arbetsmarknaden bestämmer den som kan tjäna pengar på arbete – detta har ingenting med identitet att göra.

Låt oss föreställa oss en situation där identitetspolitiken verkligen har lyckats; vissa identiteter ger en inte längre nackdelar i kön, i konkurrensen – och, säger vi, inte längre i möjligheten att få vara den som har makt över vad vi producerar. Alla möjliga identiteter skulle ha denna maktposition, svarta och vita och hetero och homo och cis- och transpersoner. Skulle vi då leva i ett jämlikt samhälle? Som sagt: det beror på hur vi definierar ett jämlikt samhälle. Att några, oavsett vilka de är, med ekonomisk makt kontrollerar andra människors arbete och behovstillfredsställelse är inte min definition på ett sådant.