Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Nina Wormbs: Det räcker inte med kunskap i klimatdramat

Foto: Wenn.com

Återigen har den smältande isen intagit scenen i klimatdramat. Det är något ohyggligt med denna dystopi om ett isfritt ishav som går utöver alla siffror, grafer och modeller och som gör att vi förstår och inser att detta är på allvar, blodigt allvar. Det går mycket fortare än forskarna trodde, och den senaste rapporten om den accelererande smältningen slår oss rakt i vår emotionella solarplexus.

Det är i alla fall Björn Wimans första reaktion framför tv:n i vardagsrummet där han blir ”återförd till en slags nollpunkt”. Sen vet han inte riktigt vilken fot han ska stå på, men avslutar med att inte förespråka revolution utan ordnade processer för att möta klimatförändringarna. De debattörer som plockat upp hans kanske oavsiktligt kastade handske är sysselsatta med att bemöta detta ”hur”. Det är faktiskt inte den hur-fråga som ställs i texten, det vill säga hur oroade ska vi vara. Om det råder det nämligen mycket stor enighet: vi bör vara extremt oroade. Nej, den centrala frågan i debatten är: ”Hur tar vi oss an detta?” Oron hos debattörerna, liksom hos många som ägnar sig dagligen åt klimatfrågan eller FN:s hållbarhetsmål, är i stället att detta ”hur” kan komma i vägen för handling.

Bristen på ”verksamma handlingsalternativ” som Warlenius med flera (DN 22/5) tar upp grundar sig förstås i att klimatkrisen kryllar av målkonflikter. Eftersom problemet är att isen smälter på grund av vårt välstånd blir frågan om vi måste ge upp delar av detta välstånd för att stoppa uppvärmningen (Danielssons ”blod, svett och tårar”, DN 11/5) eller om vi kan innovera oss gröna ur klimatkrisen (Jernecks ”offensiva industripolitik”, DN 17/5). Vi måste göra båda, för vi får inte fastna i hur-frågan.

Ett sätt att inte fastna är att gå tillbaka till känslan, den som slår till oss med kraft, om vi tillåter det. Vad som krävs för att öka hastigheten i klimatomställningen är förmodligen ännu mer känslor. Målkonflikterna analyseras, diskuteras och värderas i akademin och i politiken, men de gestaltas i kulturen och konsten och skänker oss nödvändig inlevelse.

De vetenskapliga rapporterna når inte hela vägen. Vi behöver kultur som kan ge oss andra begrepp än anemiska och aggregerade 2 gradersmål eller 400 ppm, kultur som kan ge oss berättelser som vi kan förstå och ta till oss, kultur som – när den är som bäst – sätter oss små varelser i ett större sammanhang.

Ansvar, engagemang, moral, empati, gemenskap, värde och rättvisa är ord som måste få större plats för att också ta plats i oss. Därur kanske en politisk rörelse kan växa som har den kraft som krävs. Om det görs med pessimism eller optimism, realism eller pragmatism är inte poängen. Det viktiga är att det görs.

För bara några år sedan genomförde vetenskapssamhället det internationella polaråret, IPY 2007–2008. Under förberedelserna, själva året och efterarbetet fick frågorna om klimatförändringarna i Arktis och Antarktis stor medial uppmärksamhet. Framför allt producerades det enorma mängder ny kunskap, både om processerna i miljön och i de arktiska samhällena.

Den kunskap vi har räcker, men det räcker inte med kunskap. Mottot på slutkonferensen som hölls 2012 i Montreal löd därför ”Från kunskap till handling”. Kanske skulle vi lägga till med förnuft och känsla.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.