Ödesdigert misstag när feminismen skrotar jämställdheten

Illustration: Malin Koort/NU agency

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Dagens feminister håller på att överge idén om jämställdhet. I stället hyllas konflikt, kamp och revolt. Författaren och journalisten Kristina Hultman skriver om en rörelse som marginaliseras när den behövs som bäst.

Dagens feminister håller på att överge idén om jämställdhet. I stället hyllas konflikt, kamp och revolt. Författaren och journalisten Kristina Hultman skriver om en rörelse som marginaliseras när den behövs som bäst.

1729 kom satirikern Jonathan Swift med ett anspråkslöst förslag på hur svälten på Irland skulle kunna avhjälpas. De fattiga skulle sälja sina barn som föda åt de välbärgade. ”Det mest utsökta, närande och hälsosamma livsmedel”, skrev Swift illmarigt. Därmed skulle de rika få mat på bordet, de fattiga skulle tjäna en slant och samtidigt bli av med en mun att mätta.

Fullt så långt går inte skribenterna i Feministiskt perspektivs och Hallongrottans antologi med tjugo anspråksfulla förslag på problemlösning för vår tid. Frågan är om det ens handlar om satir.

Annons:

Jag får tag i ett exemplar när jag går på feministisk tribunal på Rival i Stockholm en söndag i september. Det är valdagen den sextonde, fast två år för tidigt. Fullt med folk, Benny Andersson har sponsrat, och folk har rest från hela landet.

Vad jämställdhetsfrågan saknar är motstånd, inleder sociologen Carin Holmberg och föreslår de hushållsansvarigas fackförening, med strejkrätt och motpart i form av arbetsgivare och män i största allmänhet. Genusvetaren och marxisten Diana Mulinari föreslår ett ministerium för Feministiska Realistiska Utopier som hon vitsar till och kallar F.R.U. Realismen i den feministiska utopi hon tänker sig består kort och gott i att göra revolt.

Nu kan man visserligen invända att den feministiska rörelsen alltid har revolterat och alltid har haft starka motståndare. Just nu i form av terrorister som Anders Behring Breivik, kränkta vita män, religiösa patriarker och fascistiska rörelser lite varstans. Problemet är bara att motståndarna inte vill förhandla. Eller som Mulinari kyligt konstaterar: ”Det finns grupper som inte vill förhandla med oss, som vill döda oss.”

Jag lyssnar till mina medsystrar på Rival, en och annan broder, och det är mycket som i ordets rätta bemärkelse är livgivande. Författaren Mian Lodalen vill till och med införa livplikt för myndiga män.

Första punkten i hennes programförklaring lyder: ”Lilla livet. Efter mönstring inleds utbildningen av två månaders praktik på förskola.” Poeten Mats Söderlund är inne på samma linje och lägger fram ett helt tolvstegsprogram för män, som påminner om AA. Riktigt rolig är tanken på återfall: ”Vi kommer falla igenom till våra gamla manliga mönster och prioriteringar”, skriver Söderlund. ”I steg sex övar vi oss på att känna igen när det händer och att åter släppa kontrollen och låta utvecklingen och förändringen fortgå.” (Exemplen här och nedan är alla hämtade ur antologin ”Det heter feminism. 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen.”)

Men ett förslag från genusvetarhåll gör mig fundersam. Det är professorn i statsvetenskap Maud Eduards, numera emeritus, som föreslår att försvaret ska stängas för kvinnor. Inte öppnas, utan stängas.

Eduards upprörs å kvinnors vägnar när det gäller deras roll i försvarsmakten. Bara tanken att kvinnor ska tala med andra kvinnor som befinner sig i konfliktområden och exempelvis kroppsvisitera dem vid vägspärrar, berör henne illa.

”Denna perverterade sammanblandning av säkerhets- och jämställdhetspolitik”, skriver hon.

Och därmed placeras kvinnor som grupp i ett utopiskt frirum.

Samma frirum som vi alltid fått oss tilldelat, för övrigt. Behagligt att vara i, men bara som fantasi. För vad har män genom historien alltid sagt: Kvinnor hör inte hemma i försvaret, inom polisen, i brandmannayrket.

Många av de säkerhetspolitiska utmaningar som världen just nu står inför kräver militärt deltagande och säkerhetspolitiskt utvecklingsarbete. Tyvärr. Det var inte så de allra flesta av oss ville att världen skulle se ut 2012, men det är så det har blivit.

Världen brinner. De folkliga upproren sprider sig. Samtidigt har jämställdhet som samhällsvision och politik förmodligen aldrig varit mer efterlängtad och relevant än nu.

I denna tid av blodspillan och instabilitet hämtar Eduards tillbaka den analys som patriarkala samhällen alltid byggt på, den att hålla kvinnorna borta från försvarsfrågorna. Med enda skillnaden att hon klär den i radikalpacifistisk skrud.

Kvinnor ska uteslutas från försvaret för att de är kvinnor. Eller som hon skriver spetsfundigt: ”Det tog längre tid att få fram en stridsbehå än JAS-planet.”

Eduards politik väcker också frågor om synen på FN. Ska inte Sverige ingå bland de länder som stöder övergångsregeringen i Kabul? Gör regeringen Reinfeldt och majoriteten av svenskarna fel som ansluter sig till resolutionerna i FN:s säkerhetsråd?

Två andra saker är värda att notera, och nu refererar jag återigen till tribunalen på Rival: Politisk representation tycks inte längre vara målet för vänsterns feminister.

Senaste förslaget från Gudrun Schyman är att väljare ska ”Fejka opinionen” och svara ”Fi” när opinionsinstituten börjar ringa.

”Hur du sedan röstar på själva valdagen är naturligtvis din ensak”, skriver Schyman på Feministiskt Perspektivs webbplats den 22 september. ”Men fram till dess föreslår jag att vi ägnar oss år feministisk aktivism under parollen Fejkad Opinion!”

Tiina Rosenberg är inne på ett eget spår som nog kan kallas kvinnofientligt. ”Jag är inte så säker på att vi behöver fler kvinnliga politiker”, säger hon från podiet på Rival, med arg släng åt Angela Merkel.

Inte heller jämställdhet som gemensam utgångspunkt kan längre tas för självklart. ”Skrota jämställdhetspolitiken”, utropar historikern Sara Edenheim och statsvetaren Malin Rönnblom, två forskare som riktat stark kritik mot den förda jämställdhetspolitiken och liberalismen i synnerhet.

Sextiotalsliberalen Eva Moberg är en av de feministiska mödrar som offras på vägen, i en analys som förpassar denna pionjär till könskonservatismens träskmarker.

Edenheim och Rönnblom skriver: ”När journalisten och den liberala debattören Eva Moberg på sextiotalet introducerade det specifika begreppet jämställdhet, utgick hon från en högst problematisk vision [min kursivering] där ’kvinnor och män är olika som blåbär och lingon och de ska inte bli jämlika i bemärkelsen lika – men väl jämbördigt ställda bredvid varandra, jämställda’.”.

Idén om jämställdhet, att kvinnor och män ska ha lika mycket makt och är lika mycket värda, är alltså problematisk. Och detta bara för att inte alla feminister ansluter sig till, eller ens tror på, drömmen om ett samhälle fritt från könsskillnad. ”Målet är en avgenusifierad och avrasifierad värld”, skriver Diana Mulinari.

När jag intervjuade Moberg i mitten av 90-talet i hennes lägenhet på Heleneborgsgatan på Södermalm i Stockholm var hon uppfylld av Simone de Beauvoir, som hon hade intervjuat en gång i Paris. Moberg förklarade hur hon framför allt hade polemiserat mot Alva Myrdal och Viola Klein och deras socialkonservativa bok om ”Kvinnans två roller” från 1959. Det var den hon hade vänt sig emot när hon skrev den numera klassiska pamfletten ”Kvinnans villkorliga frigivning” från 1961. Det var uppdelningen i roller (en för yrkeslivet, en för moderskapet) hon reagerade på, när hon som ung liberal gav sig in i könsrollsdebatten och lanserade ordet jämställdhet.

Mobergs ställningstagande var alltså radikalt för sin tid. Hon bröt med socialdemokratins sexistiska folkhemstänkande (kvinnor ska arbeta, men får aldrig glömma att vara mödrar). Hon kopplade loss kvinnoidentiteten från moderskapet och erbjöd något annat. Män drogs också in i frågan om ansvar. Vad som är problematiskt med den analysen har jag svårt att se.

För arton år sedan, inför valet 1994, enades det hemliga feministiska nätverket Stödstrumporna om parollen ”Hela lönen, halva makten”. Tanken på en sådan gemensam strategi med vittring på socialdemokratin känns avlägsen nu.

Den feministiska rörelsen har både radikaliserats och marginaliserats sedan dess. I takt med att jämställdhetsfrågan krupit in i mainstream, in i borgerligheten (aldrig tidigare har så stora resurser satsats för att jämställdhetsintegrera politiken, som det så vackert heter) har allt fler radikala feminister vänt den ryggen.

Jämställdhet är därmed inte längre en självklar del av den feministiska agendan. I stället är det kamp och konflikt som lyfts fram. Eller för att tala med Diana Mulinari: ”Det jag ser som mest realistiskt under rådande förhållanden är att göra revolt.”

Inte bara politiken ifrågasätts (dess systembevarande karaktär, med Nyamko Sabuni vid rodret, finns det ju alla skäl att kritisera), utan märk väl också själva idén.

Varför sker detta nu? För att det är njutbart att som feminist gå in en kulturellt produktiv avant garde-position? Eller för att feminister är trötta på att ta i frågor som faktiskt kräver krångliga, utslätande förhandlingar med majoritetssamhället? Eller för att ett politiskt alternativ till det kapitalistiska samhället fortfarande saknas och vi har gett upp?

Får jag gissa, blir rasismen den allra största feministiska frågan inför 2014 års val. Helt rättmätigt. Det ÄR den kanske just nu största frågan. Icke vita feminister ställer nya krav, ofta obekväma att ta ställning till, för den privilegierade. Ur den clashen tvingas nya tänkanden fram, om välbärgade västerländs­ka kvinnors (och mäns) ansvar för samhällsutvecklingen.

Mäns våld mot kvinnor är en annan gigantisk fråga (våldet blir värre, hoten blir fler) liksom föräldraförsäkringen som Margareta Winberg numera tycker att vi bör skrota.

Kampen mot militarismen och Sveriges roll i FN dyker förmodligen också upp, om Gudrun Schyman och Maud Eduards får bestämma.

I talibantalet för tio år sedan utmanade Gudrun Schyman könstänkandets gränser. Talet hölls ett år efter elfte september på Vänsterpartiets kongress (hennes sista) och det hon då gjorde var att knyta an till den uppblossade terrorn och likställa våldsamma svenska män med just talibaner. Så här svarade hon på kritiken som följde:

”Jag vänder mig mot föreställningen att vi i Sverige lever i ett jämställt samhälle, eller att de orättvisor som finns här ska accepteras därför att kvinnor har det värre någon annanstans.”

Kanske var det här som det logiska felslutet för första gången smög sig in. Alltså föreställningen om att orättvisor och könsförtryck ”på hemmaplan” kommer att accepteras, bara för att idén om jämställdhet försvaras på internationell nivå. Att vara mot könsförtryck i alla dess former blev nu synonymt med att vara skeptisk mot tron på jämställdhet.

Det nya som växer fram nu är en feministisk vänsterrörelse som tar Schymans analys från 2002 ett steg vidare och skrotar hela idén om en jämställdhetspolitik.

Och det är här som jag befarar att den svenska feministiska rörelsen återigen begår ett ödesdigert, strategiskt misstag. För om inte ens feminister anser att mobiliseringen mot fördomar, intolerans och våld måste ske på bred front och inbegripa alla, vem kommer då att göra det?



Läs mer:

Någon måste stå utanför och höja rösten

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

concord_500
Foto:Nicklas Thegerström

 DN rapporterar live om ubåtsjakten. Följ händelseutvecklingen. 10  6 tweets  4 rekommendationer  0 rekommendationer

 Detta har hänt: Ubåtsjakten i skärgården – dag för dag. 112  26 tweets  86 rekommendationer  0 rekommendationer

 Litar på tips från allmänheten. Försvaret har inga egna bra observationer av misstänkta ubåten. 125  10 tweets  115 rekommendationer  0 rekommendationer

forsvaret_144102
Foto:Sören Andersson

 Se bilder från DN:s fotografer. På plats i Stockholms skärgård. 219  77 tweets  142 rekommendationer  0 rekommendationer

Få flashar om de senaste nyheterna med DN:s app.  Ladda ned den i App Store.

terror_500
Foto:AFP

 Utredning av terrordådet i Stockholm. ”Förundersökning nedlägges.”

bjorklund500
Foto:Roger Turesson

 ”Vi var för tunna.” FP-ledaren kräver borgerligt nytänkande. 48  17 tweets  31 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Minkfarmare kräver miljonskadestånd. ”Trodde det skulle störta in i hallen” – därför flög planet så lågt.

mink2
Foto:Alamy

 I Efterlyst. Mannens bild visades i tv – då angav mannen sig själv. 25  8 tweets  17 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: