Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Oförnuft och känsla härskar i vår tid

Foto: Lucky Look/Alamy

Kulturdebatt. Med anspelningar på känslor och vaga föreställningar växer sig nationalismen stark. Men genom att sprida välunderbyggd kunskap kan trollen drivas på flykt, skriverSven-Eric Liedman.

Rykten är riskabla budbärare. Någon som känner någon annan har berättat vad en tredje har hört från en fjärde. Lösa förmodanden får fast form.

Som nu det ”organiserade tiggeriet”. Det är oklart vad som skulle vara organiserat. Uttrycket får sin mörka kraft genom närheten till ett annat uttryck: den organiserade brottsligheten. Tiggarna, hukande vid sina plastmuggar, får en hotfull likhet med knarkhandlare. 

Tiggarna befinner sig på samhällets marginal och väcker därför både oro och aggressioner. Men kunskaper om dem börjar också ta form. Energiska samhällsforskare och goda journalister håller på att kartlägga deras liv, deras verksamhet och miljöerna de kommer ifrån. Vi är inte hänvisade till rykten.

Frågan är vad detta kommer att betyda för den allmänna synen på tiggeriet. Är inte redan de känslomässiga insatserna så stora att de sakliga upplysningarna kommer att dränkas i larmet?

Det är en fråga som pekar på en ännu mycket större fråga: Håller inte avståndet mellan lösa förmodanden och det kritiskt grundade påståendet på att växa? Flyktingdebatten är det bästa exemplet. Det heter ständigt att det är en fråga som man inte får ta upp. Ändå finns det inget samhällsproblem som diskuteras lika mycket. Den fråga som Sverigedemokraterna och deras vänner kretsar kring som tungan kring en trasig tand är kostnaderna. Summorna måste vara skyhöga! Varje individ som får uppehålla sig i landet ska ha husrum, mat, en summa pengar, och därtill tillgång till både sjukvård och skola. Multiplicera detta med 100.000 och var och en förstår att gamla och sjuka ”riktiga” svenskar skulle kunna leva furstligt om vi stoppade flyktingarna vid gränsen.

Sverigedemokraterna vädjar till sunda förnuftet, det sunda förnuft som vägrar att befatta sig med komplicerade förhållanden. 

Det spelar ingen roll att ekonomer och andra försäkrar att kalkylen är felaktig. Sverige är tvärtom beroende av invandring. Sverigedemokraterna vädjar till sunda förnuftet, det sunda förnuft som vägrar att befatta sig med komplicerade förhållanden. För sunda förnuftet ligger sanningen alltid på ytan.

Samma yta upplyser oss om att människor från olika håll i världen är olika. En somalier ser inte ut som en turk, och en turk inte som en sjunde generationens skåning. Det spelar ingen roll att biologer säger att människan är en unikt sammanhållen art, med en genetisk variation på 0,2 procent (bananflugan, den lilla rackaren, har 4 procent). Man ser ju olikheterna!

Dock, den biologiska rasismen är riskabel, och människor måna om sitt rykte – som ledarskiktet inom Sverigedemokraternas – pekar i stället på de kulturella skillnaderna. Ramadan är något helt annat än jul. Det är inte samma kvinnor som bär shorts och niqab.

I denna föreställningsvärld blir kulturer något trögrörligt, nästan oföränderligt. Sverigedemokraterna har lyft upp Sverige före första världskriget som sitt idealsamhälle. Då var Sverige verkligen svenskt, stugorna var röda med vita knutar, och björkarna susade. Det var före fascismens och nazismens tid; alltså härskade ännu oskulden.

Foto: Magnus Hallgren

Det behövs inte några imponerande samhällsvetenskapliga eller humanistiska kunskaper för att slå hål på denna illusoriska idyll. Men något sådant sker inte. SD:s socialkonservatism får frodas i fred. Kritikerna säger att den bara är fasad; hatet mot allt som upplevs som osvenskt är huvudsaken. Men detta hat och drömmen om ett gammalt, oblandat Sverige är två sidor av samma mynt. En gång var den svenska kulturen ren, nu är den besudlad av främmande händer.

Sverigedemokraterna skiljer sig i det avseendet inte från Dansk folkeparti eller Front national. Överallt söker man sig tillbaka till ett nationellt Arkadien. 

Självklart fanns det aldrig några sådana oblandade nationella kulturer. Från otaliga välunderbyggda studier vet vi att idéer och sedvänjor aldrig gjort halt vid några nationella gränser. Kulturer är ytterst obeständiga föreningar av inflytelser från olika håll. 

Den som ska fixera det typiskt svenska (eller tyska, eller skotska) hamnar i trivialiteter eller abstraktioner. Men det är inte preciseringar som militanta nationalister livnär sig av, det är stora, vaga känslor: ”Här hör jag hemma, här trivs jag – men du har dina rötter någon annanstans.” Man minns vad farmor och morfar berättat om Sverige för längesen och vill tillbaka dit, ovetande om att man också på den tiden klagade över alla främlingar som berövade landet (eller snarare hembygden) dess egenart…

Återigen alltså ett exempel på ett svindlande avstånd mellan välunderbyggd kunskap och de vaga men intensiva föreställningarna. Det talas om att vi lever i ett kunskapssamhälle, men vad är det för ett kunskapssamhälle där den substanslösa okunskapen gör sig bred?

I radions och SVT:s nyhetssändningar förhåller man sig artigt neutral i kampen mellan vettigt och ovettigt. Sverigedemokrater och Dansk folkeparti kallas ”invandringskritiska”. Det är ett groteskt uttryck. ”Kritisk” är i filosofi- och vetenskapshistorien ett ord med stor tyngd: det innebär att man sakligt klarlägger grunderna för något. Här används ordet i motsatt betydelse. Invandringskritikerna är de som bygger sin uppfattning på en hop vaga förmodanden. 

De nordiska länderna har en fin tradition av folkbildning. Det vari Danmark och Sverige som det började: folkhögskolor, studieförbund, studiecirklar. Noga besett är det en upplysningstradition. Fördomar som höll människor i sitt grepp skulle drivas på flykten.

I dag står folkbildning inte högt i kurs bland de makthavande. Kunskaper ska användas för Sveriges ekonomiska välgång. En god forskare får landets varumärke att lysa. Vägen dit går via internationell publicering i välrenommerade tidskrifter.

Nej, inget ont om goda vetenskapliga artiklar! Men det behövs också något annat. Kunskaper ska också spridas för att driva trollen på flykt. Skolan, dignande under sparkrav och betygshets, klarar inte ensam den uppgiften. Vi måste alla bombarderas av goda, välunderbyggda insikter om sådant som inte hör till vår egen verksamhetssfär. I en demokrati får inte kunskap bli ett privilegium för några få. 

Det är alltför lätt att i nuets prekära läge dra historiska paralleller till andra tider och miljöer där vaga rykten, hätska känslor och växande tolerans för intoleransen lett till hemska resultat. Tyskland kring 1930 är förstås den givna parallellen. Frankrike vid tiden för Dreyfusaffären (1894-1906) är ett annat exempel. Väl integrerade människor utpekades i båda fallen som främlingar, farliga för en inbillad, djup kulturgemenskap.

Det är i sådana perioder som egendomliga rykten börjar spridas och en växande oro bemäktigar sig människor. Även i Sverige av år 2015 stegras ängslan inför mängden av ”EU-migranter” (vilket ord!) och flyktingar. Till och med den gamla rysskräcken har fått nytt liv. Ständigt tycks skugglika ubåtar på väg in mot Stockholm.

Den som är skrämd söker lätt räddning i enkla, drastiska lösningar. Ropen skallar: Förbjud tiggeriet! Skär ner invandringen med 90 procent! Sverige in i Nato!

Men det är inte drastiska lösningar vi behöver. Det är en upplysningskultur, en i bästa mening kritisk kultur där det självklara sätts i fråga och sunda förnuftet får den roll som det ska ha: som en första trevande förmodan innan den verkliga undersökningen börjar.

Men klarar vi av detta, när rykten och lösa förmodanden ger samma snabba mättnad som skräpmat?

Foto i text: Magnus Hallgren

Fakta. Sven-Eric Liedman

Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.