Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Ola Larsmo: Liberaler är för mänskliga rättigheter – så länge de inte kostar pengar

Foto: DN

Ola Larsmo om reaktionerna efter det avslutade Saudi-avtalet.

Det är inte mer än ett år sedan som Bo Göran Bodin och Daniel Öhman gav ut sin tjocka reportagebok ”Saudivapen”, där de i detalj redogjorde för alla löjliga och farliga turer kring det länge hemliga avtalet mellan Sverige och Saudiarabien – om bygget av en vapenfabrik på plats. Det hela gick under kodnamnet ”Simoom” och innehöll turer som skulle fått George Smiley att rodna – som 250 000 i femhundralappar i en papperspåse Militära underrättelsetjänsten fick ställa upp med som aktiekapital åt ett bulvanföretag. Och en pressekreterare hos försvarsministern som inte begrep sig på offentlighetsprincipen. Bodin och Öhman redogjorde lugnt och sakligt för ännu en av dessa vapenskandaler som avlöst varandra vart tionde år och som borde få alla politiskt ansvariga att bli röda om öronen under resten av sina liv.

Nu faller avtalen med Saudi, och alla som bryr sig om sådant som spöstraff för liberaler och halshuggningar som avrättningsmetod borde andas ut – vi deltar som land inte i beväpningen av ännu en diktatur. Men plötsligt blir det synligt hur stora delar av det politiska förståsigpåargarnityret i landet Sverige betraktar frågan om mänskliga rättigheter: som strössel på mjukglassen. Det går också bra utan.

Jag tror att vi här ser en verklig klyfta öppna sig i den svenska politiska debatten. Vi möter ofta den där attityden – vi som tjatar om att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter från 1948 är något verkligt, en vattendelare i politiken där det finns ett före och ett efter – vi är lite larviga. Vi fattar inte hur det går till ”egentligen”. Argumentet kommer i olika smaker: det rena hånflabbet är inte ovanligt. Sedan finns de mer finstämda resonemangen, som vi känner igen från 60-talets Sydafrikadebatt: det förstår ni väl att apartheid bara kan mjukas upp om vi är där och tjänar pengar. Hur respekten för mänskliga rättigheter sipprar in genom ökade vinstuttag i diktaturer brukar man sedan inte ta sig tid att förklara. Experter talar om dagens Saudi som man en gång talade om 1970-talets Sovjet: se, de har tagit små, små steg i rätt riktning. Bara vi inte väsnas så kanske de fortsätter åt samma håll.

Ja, vi ska tala om arbetstillfällen, om kunskapsöverföring och allt det där. Men låt oss då också göra det med en prislapp på. En som inte bara handlar om kronor utan också om vilka värderingar vi är beredda att sälja ut för att håva in.

Nu presenteras det faktum att Sveriges utrikesminister stått upp för grundläggande demokratiska värderingar som ett misslyckande. Statsministern har visat dåligt ledarskap som inte lyckats hålla liv i en affär som från första början var på gränsen till det kriminella. Låt oss för all del tala om det. Men fram tonar också en annan grundhållning i svensk politik, inte minst hos ett antal liberala ledarskribenter: mänskliga rättigheter är vi för. Så länge de inte kostar något i reda summor.

Sverige har under efterkrigstiden genomlevt en lång kedja av vapenexportskandaler vi ännu minns med skam – som historien om Östtimor. Men jag tvivlar på att någon om fyrtio år kommer att se tillbaka på dagens debacle och skämmas för att Sveriges utrikesminister sade ifrån.