Kulturdebatt

Ola Larsmo: Liberalerna borde inte skratta bort sitt ansvar

Annie Lööf, Jan Björklund och Anna Kinberg Batra under natten efter SD:s klargörande.
Annie Lööf, Jan Björklund och Anna Kinberg Batra under natten efter SD:s klargörande. Foto: Lotta Härdelin

På 30-talet ställde liberalerna upp för den svenska demokratin. Men i dag är skyttegraven viktigare än det humanistiska arvet. ”Nu handlar det om vilket inflytande den svenska nyfascismen ska få”, skriver Ola Larsmo.

Onsdagens budgetdebatt utvecklade sig till en spökdiné. Jag lyssnade som så många andra med örat inställt på nya tankar och öppningar som skulle kunna visa på politisk intelligens i ett nytt läge. Men nej. Anna Kinberg Batra inledde med ett inlägg som om Alliansen ännu satt i regeringsställning. Och på den vägen fortsatte det. Vårdbidrag och fritidspeng. Jag drabbades av en känsla av overklighet – som om vägen tagit slut och de traditionella partiernas företrädare fortsätter ut i tomma luften ungefär som Wile E Coyote i en klassisk tecknad film.

Till de vanliga gränsdragningarna i svensk politik läggs nu ännu en. Mellan de som ser Sverigedemokraternas öppna hot om att fälla regering på regering som ett helt nytt läge. Och de som ser allt som business as usual, som fortsätter att betrakta SD som svartepetter i ett parlamentariskt kortspel som pågår som vanligt. Men jag tror att vi oberoende av våra politiska preferenser ändå måste slå fast vad som hänt: ett nyfascistiskt parti fäller en socialdemokratisk regering.

Det tog inte heller lång tid för Stefan Löfven att hitta blottan i Sverigedemokraternas utspel och det var den han sköt in sig på under tisdagskvällens presskonferens. SD säger rakt på sak att man inte bara tänker fälla en socialdemokratisk-grön budget. Man tänker upprepa samma hot mot en alliansbudget. SD satsar sin nyvunna makt på ett kort, och dimridåerna om satsningar på pensionärer och glesbygd är borta: allt handlar om flyktingarna och inget annat. Ändra inriktning på invandringspolitiken, stryp öppningen för flyktingar – annars fäller vi er med. It’s the refugees, stupid. Det var ingen retorisk blunder från Mattias Karlssons sida i tv – detta för svensk politik helt unika, nakna ultimatum upprepades programmatiskt i kammaren av SD:s Oscar Sjöstedt. Det var den situationen som statsvetaren Katarina Barrling i Aktuellt beskrev som att vi idag har en politik med tre block (3/12). Men nästan alla inlägg i budgetdebatten tänkte fortfarande binärt.

Oberoende av partifärg tror jag att de flesta inser att det i den uppkomna situationen är liberalismen som är ”the wild card” i en för Sverige ny parlamentarisk situation. Det var också vad de politiska rävarna Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson klarsynt noterade i tisdagens SVT. Vid valet 2010 förlorade S en stor grupp väljare till M. I senaste valet avgjordes resultatet av att lika många som lämnade M gick till SD. (Om det är samma väljare går nog inte att säga.) Att M eller ett KD som försökt utmana SD om ”socialkonservatismen” i en sådan situation skulle ha ett stort manöverutrymme är orealistiskt. Återstår således C och FP som kan tänka i vidare banor – också för att försvara sin egen politik.

Under de närmaste dagarna kommer vi förmodligen att höra flera röster som påminner om Weimarrepublikens upplösning, om hur konservativa politiker då trodde sig kunna spela på de fascistiska rörelserna i kraft av sitt politiska know-how och inte ville se att spelplanen har ändrats. Det är viktigt att understryka att det är en alarmistisk jämförelse. Samtidigt är det fullkomligt nödvändigt att komma ihåg den politiska historien.

I svensk politik, om man minns någonting som hänt före Bolibompa fanns, har det varit två partier som gjort uppgörelser med socialdemokrater – FP och C. Det har då handlat om lägen där den svenska demokratin genomgått kriser – som till exempel vid införandet av allmän och lika rösträtt eller under det mörknande 30-talet. Man utsattes också då för svekdebatter. Men få ifrågasätter idag att just de uppgörelserna var bra för svensk demokrati.

Ingen som faktiskt vill veta, är i dag okunnig om SD:s fascistiska rötter. De har ställt ultimatum mot en flyktingpolitik som såväl alliansen som regeringen står bakom – och märk väl: mot bägge blockens budgetförslag, tydligt och i riksdagens talarstol. Samtidigt är det som om denna kunskap i ett skarpt läge inte förmår tränga igenom den traditionella tvåregementsläran.

Nej, vi vet ännu ingenting om vilka bud och öppningar regeringen gett, om de skulle kunna leda till förhandlingar värda namnet eller om det rört sig om tomma gester. Skulle det vara så faller ansvaret för situationen tungt på regeringen. Men det hade faktiskt räckt med en motgest från liberalt håll om att förhandlingar var en möjlighet för att ett annat politiskt landskap skulle ha öppnat sig.

”Det handlar om vilken idé vi har om detta land”, sade Erik Ullenhag plötsligt i budgetdebattens brus, och jag lyssnade till: är det något vi vill veta så är det vilken ”idé om detta land” som kan försvara den humanistiska tradition FP och S brukar försvära sig till mot SD:s utpressning. Vi ska inte hymla med detta: det är där – i korsningen socialliberalism och socialdemokrati – som mycket av försvaret mot fascismens människosyn och praktik tidigare har tagit form när svensk politik varit som bäst. Det rör sig helt enkelt om en möjlighet och en nödvändighet att gripa tag i det bästa i den svenska politiska traditionen. Men Ullenhag tystnade där. Denna idé återstår fortfarande för svenska liberaler att formulera – om de av rent taktiska skäl vågar.

När de kom ut från den blixtsnabba överläggningen med regeringen i tisdags kväll lät det på allianspartiernas ledare som om de vunnit något slags seger genom SD:s agerande. Det kan vara det största felslut de gjort under sina politiska liv. Jag vet: beroende på våra preferenser tolkar vi situationen olika. Det är okej och till och med som det ska vara. Men det viktigaste är inte vilken sida som har målat in sig i hörnet. Utan vilket inflytande nyfascismen får över svensk demokrati under de kommande åren.