Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ola Larsmo: Språket är avgörande för vad som går att tänka

Foto: JUSTIN SULLIVAN

Ola Larsmo om George Orwell och samtiden.

Jo, George Orwells ”1984” ligger när detta skrivs fortfarande etta på amerikanska Amazons bästsäljarlista. Där återfinns också Sinclair Lewis nyvaknade klassiker och fascismdystopi från 1935 ”It can’t happen here”. Hur detta ska förstås är det fler än jag som grunnar på, senast Jesper Högström här i DN (30/1) och Jens Liljestrand (29/1) i Expressen.

Som Liljestrand skriver stämmer Orwells skildring av en stalinistisk diktatur i Storbritannien ganska illa in på det auktoritära styre som följer i den moderna högerpopulismens spår. Att säga ”1984” är att signalera att den totala diktaturen är ett faktum, och det osar som Liljestrand skriver av uppgivenhet.

Labouranhängaren Orwell skrev, döende i TBC, sin bästa roman i ett speciellt historiskt sammanhang. Storbritannien gick efter kriget ekonomiskt på knäna och i ett samhälle som präglades av ständig brist och frätande nyfattigdom fanns hela tiden hotet att människor skulle vända sig till totalitära idéer som en ”quick fix”. Fascismen var just då körd. Men Sovjet hade, åren efter krigsslutet, fortfarande ett oförtjänt gott rykte långt utanför den totalitära vänstern. (Det skulle ändras i samband med Pragkuppen 1948, samma år som ”1984” skrevs.)

Läs även: Martin Jönsson: Trump lägger grunden för ”Den stora lögnen”

Orwell såg Stalinkommunismen som det största hotet mot såväl demokratin som den demokratiska socialism han bekände sig till. Men han var också ute efter att tränga in i det totalitära tänkandets natur. Han hamnar då ofelbart i frågor om språket som sådant. Det finns sidor i ”1984” som man verkligen gör klokt i att läsa om, och jag tänker främst på den avslutande essän om ”nyspråket” som jag tror många hoppar över.

Winston Smith arbetar på Sanningsministeriet, och hans gryende motstånd vilar på att han hanterat foton av människor som sedan raderats ur den offentliga historien. Hans tysta insikt om att det finns en sanning verkligare än den av diktaturen påbjudna gör honom till en potentiell dissident – det och kärleken till Julia.

Staten Oceanien är en diktatur som alla andra, men har ambitionen att bli evig och bestående genom att konstruera om språket. Tar du bort visa begrepp blir motstånd omöjligt, då det inte ens låter sig tänkas. Mitt språks gränser är också min världs gränser, sade Wittgenstein. Så fungerade såväl den sovjetiska som den nazistiska propagandan.

Orwell hade inte läst den tyske lingvisten Victor Klemperer, men deras idéer om språket sammanfaller. Klemperer lyckades trots sin judiska bakgrund överleva nazitiden och hamnade efter kriget i Östtyskland. Hans dagbok från trettiotalet och hans studie av tredje rikets språk, ”LTI” (1995) hör till de främsta analyserna av hur diktaturen sluter sitt grepp om människor just genom att förändra språket i grunden. Hans eget exempel är ”jude” – från början är det neutralt och syftar bara på hans egen bakgrund, men några år in på trettiotalet märker han att han associerar ordet med obehag, kladd, något osunt. Propagandan har lyckats förse själva ordet med nya undertoner. Kampen om språket är avgörande för vad som går att tänka och säga.

Orwell återkommer till tanken i flera essäer och konstaterar, samtidigt som han skriver på ”1984”: ”Dagens politiska språk handlar i hög grad om att försvara det oförsvarliga. ”(”Politics and the english language”, 1946). Hans exempel är mord på oppositionella i Sovjet som försvar för en abstrakt tanke om ett framtida jämlikt lyckorike och det ”nödvändiga” i att Indien förblir en del av det brittiska imperiet. Det högre syfte som försvarar dagens övergrepp.

Och i dag? Jag ber dig göra ett experiment. Hur har ordet ”flykting” förändrats i ditt eget inre språk de senaste fem–tio åren? Betydde det förut ”skyddssökande” och har det på sistone börjat skifta i betydelse, så att det numera smakar mer av ”inkräktare” eller rentav ”våldtäktsman”? Tvivla inte på att vi lever i ett informationskrig där ett antal mycket medvetna strategier dagligen används för att förskjuta innebörden i just ditt språk. Smaka på de här sentenserna direkt från trollfabrikernas eget Sanningsministerium:

GODHET ÄR EGOISM

FLYKTINGAR ÄR TERRORISTER

NYHETER ÄR LÖGN

”Dagens politiska språk handlar om att försvara det oförsvarliga”. Orwell visste det. Har du makten över ditt eget språk? Vems ansvar är det att samma ord du använder i dag som för tio år sedan börjar klinga annorlunda i ditt eget huvud? Jag hoppas att de som i dag läser om ”1984” kommer ända fram till den avslutande, torra essän ”Principerna för nyspråk”. Det är den som har mest att säga om nuet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.