Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Olle Svenning: Ett prövat Frankrike blir allt mer delat

Protester i Gaza mot Charlie Hebdo den 20 januari 2015.
Protester i Gaza mot Charlie Hebdo den 20 januari 2015. Foto: Mohamed Asad

Frankrike efter Charlie Hebdo och novemberattentaten är en sårbar nation. Nu hotas demokratiska grundlagar av krafter som rider på terrorskräcken, skriver Olle Svenning.

Foto: På dagen för ett år sedan mördades tolv personer på Charlie Hebdos redaktion. Morden skedde i religionens namn; tidningen hade förbrutit sig mot islam och mot profeten. Domen utfärdades av islamistiska extremister och utfördes av två småkriminella bröder, religiöst omvända under fängelseperioder.

Daniel och Emmanuel Lecontes aktuella film om massakern har det sammanfattande namnet ”Humor till döds”. I filmen intervjuas filosofen Elisabeth Badinter och hon formulerar Charlie Hebdos uppfordrande hållning: ”Den som har tillgång till offentligheten måste våga ta risker annars har barbariet segrat.”

Några dagar efter januarimorden, där också en polis och fyra medarbetare i en kosher-affär dödades, strömmade en väldig ”republikansk marsch” genom stora delar av Frankrike, fyra miljoner deltog. De försäkrade alla att de var Charlie. President François Hollande talade och garanterade att Frankrike inte kunde splittras; nationen stod enad bakom medborgarnas friheter och mediernas rättigheter.

Frankrike grep tillbaka till sin upproriska upplysningstradition. Voltaires traktat om toleransen trycktes och såldes för två euro till ett par hundratusen läsare.

Den nationella sammanhållningen var dock något bräcklig. Staten måste på en gång skydda medborgarnas frihet och garantera deras trygghet. Sådant kräver kompromisser och friheten reducerades snart med lagar om övervakning och medborgarkontroll.

Vem är Charlie, frågade demografen och vänstertänkaren Emmanuel Todd efter att ha betraktat Den republikanska marschen. Deltagarna, skrev han, var främst borgerligheten, vit och välmående och impregnerad av islamofobi, kanske också av antisemitism. ”Katolska zombier”, sammanfattade han.

Marschen hade, skrev Todd, sin udd riktad mot en utsatt, marginaliserad minoritet, de franska muslimerna. Charlie Hebdo underblåser fördomar och rasism. En icke obetydlig del av vänstern nickade genant nog bifall angelägen, som Elisabeth Badinter säger, att vara religiöst korrekt (rk).

I sin sista text, skriven två dagar före avrättningen, vände sig Stéphane Charbonnier (Charb), Charlie Hebdos chefredaktör, till denna vänster och kallade den ”islamofobins svindlare, som spelar rasisternas spel”. Skulle, frågade Charb, en karikatyr på en jihadist och terrorist verkligen representera en bild på varje muslim?

Han gjorde en elegant jämförelse mellan anglosaxisk tolerans och fransk upplysning. De förstnämnda säger ”anything goes”. Voltaire däremot accepterade människors tro men tillät sig dessutom att kritisera missbruk och övergrepp som skedde och sker i religionens namn. Det är i den traditionen Charlie Hebdo verkar, för tillfället med god kassa och på väg att flytta in i nya lokaler.

Allt är förlåtet; med de orden vände sig Charlie Hebdo till omvärlden i det första nummer som kom ut efter januariattentaten. En gest av försoning som med viss möda levde vidare fram till den 13 november, dagen och kvällen för massmorden i Paris.

Foto: Gilles Kepel, professor och specialist på islam och arabvärlden, beskriver i sin nyutkomna bok ”Terreur dans l´Hexagone” våldet och döden i Paris som inspirerat, kanske iscensatt, av Abu Musab al Sari. Denne, terrorns ideolog, påbjuder terror, organiserad via små celler, riktad mot ”västvärldens underliv, dess svagaste punkter. Terrorn ska slita sönder nationerna, ställa troende mot icke-troende och driva fram inbördeskrig.”

Frankrike är en särskilt sårbar nation, menar Kepel. En starkt växande högernationalism, uttalat islomofob, står mot en alltmer organiserad salafism och framför allt mot invandrare och flyktingar. Förorterna, les quartiers, är på väg att bli scenen för uppgörelsen. Kepel, som många andra forskare, saknar det förr så starka franska kommunistpartiet som kunde ge arbetarklassen hopp, hålla den borta från främlingsfientlighet och kunde disciplinera ”de farliga klasserna”.

François Hollandes löfte från januari-manifestationerna om enighet och om försvar för medborgarrätten börjar tömmas på sitt innehåll. Frankrike befinner sig i konstitutionellt undantagstillstånd. Den franska staten är på väg att ge upp ambitionen att hålla samman nationen.

Sedan mitten av november har flera tusen husrannsakningar genomförts – utan juridisk prövning. Husarrester utfärdas, avlyssningar genomförs utan restriktioner. I en blogg i Le Monde redovisas utförliga exempel på dessa nya auktoritära lagars tillämpning: poliser tränger sig in i lägenheter, slår sönder dörrar och misshandlar då och då familjemedlemmar. Undersökningarna genomförs systematiskt under natten. Övergreppen förvandlas ibland till svart komedi. I Aix-en-Provence blev en man särskilt misstänkt för att han på sin vägg hade en gravyr som föreställde en skäggig man. Polisen krävde besked: vem är denna terrorist? Bilden föreställde Leonardo da Vinci.

De dominerande politiska partierna strider om vem som ska föreslå mest repressiva lagar, som ska prägla den nya auktoritära republiken. De verkställer Nationella Frontens politik och riskerar därmed underlätta Frontens maktövertagande.

Högerledaren Nicolas Sarkozy vill ytterligare skärpa den exkluderande lagstiftningen genom att inrätta uppsamlingsläger för runt 20 000 misstänka terroristsympatisörer. De ska kunna interneras utan rättslig process.

Presidenten och hans premiärminister Manuel Valls svarar genom att driva igenom en lag med vars stöd medborgare ska kunna berövas sitt franska medborgarskap om de kan kopplas till terroristisk verksamhet. Lagen ska gälla dem som av olika personliga skäl eller familjetraditioner har två pass. 3,2 miljoner fransmän har dubbelt medborgarskap, de flesta av dem har sina rötter i norra Afrika.

Många av dem är dock födda i Frankrike och har kanske inte ens satt sin fot i Algeriet eller Marocko, dit de deporteras om de misstänks för terrorism, enligt de nya, snabbskrivna lagarna. Den franska staten delar därmed upp sina medborgare i två kategorier: de som är fullvärdiga och de som kan utvisas. Den sortens lagar har Frankrike inte tillämpat sedan Vichy-regimen skickade icke-franska judar till Nazityskland.

Människorättsorganisationerna protesterar. ”Känner ni inte skam, herr president”, skriver SOS Racisme och utfärdar egna symboliska pass ”Broderskapets och systerskapets pass”. Ligue des Droits de l´Homme” (LDH) samlar ett hundratal organisationer, från advokatsammanslutningar till polisfack, till kritik mot regeringen avsikt att grundlagsfästa uppdelningen av medborgare i utvisningsbara och icke-utvisningsbara.

”Terroristerna har alltså lyckats få oss att förändra vår grundlag”, skriver Henri Leclerc, hedersordförande i LDH och legendarisk jurist.

Socialistpartiet är på väg att rämna; många vägrar lojalitet med den alltmer auktoritära och exkluderande lagstiftningen. Den misstron och oviljan visar också en rad ledande borgerliga politiker. Det finns en skräck för vad de nya lagarna och undantagstillståndet kan komma att användas till. Vad händer om Nationella Fronten erövrar makten? Kan demokratin då monteras ned i ordnade konstitutionella former?

Nyårsledaren i Charlie Hebdo smular sönder de nya lagförslagen med hjälp av löjet, alltid mycket verkningsfullare än indignationen och oftast mycket farligare.