Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Olle Svenning: Lättnadens suck – en kulturradikal president som tror på en stark stat intar Élyséepalatset

Macronväljare lyssnar på segertalet vid Louvren i Paris.
Macronväljare lyssnar på segertalet vid Louvren i Paris. Foto: Francois Mori

Den unge nyvalde presidenten kommenterar allvarsamt sin stora valseger. Han talar från sitt partihögkvarter.

– Jag ska med alla krafter arbeta för att ena landet. Jag ska lyssna till vreden och oron. Mitt mål är att skapa social rättvisa och jämlikhet.

 

Efter det budskapet far han till sin stora fest.

 

Emmanuel Macron har valt segertribun med omsorg. Han ställer sig på valnatten intill Napoleons triumfbåge, några hundra meter från Louvrens Pyramid, skapad av François Mitterrand, den ende som varit president under fjorton år.

Historia, makt och kultur omger Macron. Han ger sig själv ett mäktigt uppdrag: att försona medborgarna. De som bor i storstäder med de som lever på landsbygden, ”périurbaine”. Desperata löntagare, skrämd medelklass ska finna gemenskap med ekonomisk elit och globalt orienterade entreprenörer. De flotta högskolornas studenter ska smälta samman med ungdomar i de slitna förorternas eländiga skolor.

De demokratiska partierna har med få undantag alltid bildat republikansk front mot fascismen. Årets presidentval är annorlunda. För första gången ställer sig inte hela den franska vänstern bakom den antifascistiske kandidaten. Jean-Luc Mélenchon, frimurare i orden Stororienten och revolutionsromantiker, har vägrat stödja Macron. ”Jag vill inte ena vänstern, jag vill ena folket”, dundrar Mélenchon.

Så talar populister till vänster och till höger. Han tycks ana eller önska att Frankrike går mot ett stort socialt uppror och att det kan påskyndas av en fascistisk president. De franska kommunisterna, liksom fackliga ledare och den största landsorganisationen, avfärdar Mélenchons äventyrspolitik. Detsamma gör den revolutionära 68-rörelsens främsta symbol, Daniel Cohn-Bendit och fotbollens franske världsmästare, Zinedine Zidane med rötter i Kabylien.

Macrons politiska program är inte alls nyliberalt, det är i huvudsak en kombination av ekonomisk liberalism, socialdemokratisk välfärd, kulturradikalism och republikansk tro på en stark stat, som kan stå emot privatiseringar av skola och välfärd.

Hans moralsyn sammanfaller med kulturradikalismen: respekt för minoriteters rättigheter, sympati för kulturell och religiös mångfald. Den breda feministiska rörelsen, Osez le feminisme stödde honom, mot Le Pens nationalfeminism. Macron fördömer kolonialism och är, till skillnad från François Hollande, motståndare till franska militära interventioner.

År 2002 protesterade miljoner mot Jean Marie Le Pens anspråk på att bli president. Bastiljen och Republikplatsen var på väg att sprängas av upproriska. I år rådde länge sorgesam stillhet; den förvandlades i går till befriande glädje; Louvren fylldes av franska fanor, EU-flaggor av regnbågsfärger och av alla sorters fransmän. En upprepning av sommaren 1998, när Frankrike vann fotbolls-VM och hela nationen, utom familjen Le Pen och deras anhängare, samlades bakom ett mångkulturellt lag som kallades Brun-Blanc- Noir.

Parlamentsvalen om en månad avgör den nye presidentens handlingsmarginal och mycket är oklart men knappast hans val av premiärminister. Den utvalde tycks bli den evige centerpolitikern och milde katoliken, François Bayrou, som i går rörd och känslosamt hyllade den nye presidenten. Författaren Michel Houllebecq förutsåg redan för ett par år sedan i sin roman ”Underkastelsen” att Bayrou skulle bli regeringschef. Fast i den boken blir Bayrou, regeringschef åt en muslimsk president.

Macron har lovat att inte ta ledande ministrar från de sönderfallande partierna, höger och vänster. Han vill ha färre ministrar och fler teknokrater. Här anas lite av de Gaulles förakt för partipolitiken.

Strax bakom Macrons segertribun vid Louvren skymtar det kungliga palatset. Ytterligare en symbol: En fransk president har maktbefogenheter som en gammaldags monark. Han ska förkroppsliga nationens vilja. Den 39-årige Macron lockas av att bli en kunglig president. Borde han inte i stället, när han moderniserat Frankrike och suddat ut Nationella Frontens namn, avveckla presidentämbetets maktmystik och demokratisera presidentämbetet?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.