Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ordsnokeri. Vår podd är ingen kavalkad av raseri och könsord

Johan Norberg svarar Roland Paulsens artikel.
Johan Norberg svarar Roland Paulsens artikel. Foto: TT

”Vi medger, vi är spontana och ibland plumpa, men vår podd är ingen kavalkad av raseri.” Johan Norberg svarar här Roland Paulsens artikel om de efterfestande nyliberalerna.

”Ordsnokar” kallade Vilhelm Moberg de kritiker som bara läste hans romaner för att leta fula ord. De ignorerade sammanhangen som förklarade orden. De ville bara ha en lista att harmset visa upp.

Det är Roland Paulsen som får mig att tänka på det, när han (DN 6/3) efter att ha lyssnat på min, Fredrik Segerfeldts och Mattias Svenssons podcast ”The Usual Suspects” sammanfattar den med de invektiv vi har använt – ”bimbomarxism” här, en ”skurk” eller en ”narr” där.

Jodå, så kan vi låta. Det är därför vi har en triggervarning – här får man följa med på efterfest, där vi talar fritt om inte bara politik, utan även om våra känslor, relationer, upplevelser och nojor. Vi är uppe i cirka 24 timmars fritt samtal nu. Vi skulle inte ha gjort vårt jobb om inte några kraftuttryck hann slinka med då.

Ett samtal är inte en artikel. I en podd är även intonationen betydelsebärande. En ton av gravallvar eller humor och självdistans förändrar innebörden. Att klippa slutsatser och skämt ur sitt sammanhang och visa upp fungerar därför väl inför en publik som bara läser referatet. Man slipper då också hantera sakfrågorna. Paulsen illustrerar hur den moderna, stressade människan kan göra om man arbetar mindre.

Våra omdömen kommer inte från någon invektivsfestival, vilket hans uppräkning ger sken av, utan sammanfattar en längre kritik i sak. Så kallar jag exempelvis inte Sven-Eric Liedman för skurk i största allmänhet, utan för att han i sin lärobok ”Från Platon till…” inte försöker lära ut, utan systematiskt förvanska alternativen till socialismen. Liedmans famösa beskrivning av rätten att slå sina barn som ”en typisk nyliberal lag” är bara ett exempel.

Påståendet att vi skulle gå särskilt hårt åt kvinnor smärtar mig på riktigt, men efter att ha lyssnat på de anförda avsnitten igen kan jag för mitt liv inte förstå det. Paulsens exempel tyder inte heller på det.

Jo, vi kommenterade Kajsa Ekis Ekmans utseende, och det låter förstås grovt om man inte hör sammanhanget. Svensson berättade självironiskt om när han klädd som en slashas mötte en extremt stylad Ekis Ekman i tv-sminket, vilket ledde till en diskussion om att hon valt en för vänstern ovanlig stil, något hon själv talat om offentligt.

Som skribent som ofta får sin frisyr publikt recenserad vet jag att det är vanskligt att diskutera andras utseende. Men Ekis Ekman tycker inte det, vilket var en uttrycklig motivering för dessa kommentarer. Hon har använt Segerfeldts stil som slagträ i debatten, så som han sade: ”tar hon sig rätten att ha synpunkter på mitt utseende så tar jag mig rätten att ha synpunkter på hennes”. Detta i ett avsnitt som ägnar nästan 40 minuter åt hennes åsikter, om nu någon orkar ända dit.

Vi medger, vi är spontana och ibland plumpa. Det händer att vi säger dumheter. Men vi försöker i alla fall ta motståndarnas argument på allvar och inte ta det de sagt ur sitt sammanhang.

Om vi lyckas får lyssnarna avgöra. För man bör just lyssna och inte bara läsa om de ord vi använder. Den som med vägledning av recensionen hoppas att få lyssna på en kavalkad av raseri och könsord riskerar att bli besviken.

Läs Roland Paulsens artikel om de efterfestande nyliberalerna. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.