Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Orimlig önskan. Varför ska palestinierna foga sig?

Jag pratar med en vän i Gaza. Hon och maken är oense om huruvida hela familjen bör samlas i ett rum eller om barnen ska spridas ut i olika hörn av trevåningslägenheten. Riskera att de alla dör tillsammans eller chansa på att några klarar sig med livet i behåll, nästa gång en bomb slår ner i stadsdelen.

Med detta som bakgrund framstår Ricki Neumanns och Magnus Norells inlägg om Israels fredsvilja (DN 16/7) inte bara som grovt cynisk – den passerar gränsen för verklighetsförfalskning. Vad de önskar när de skriver som de gör är inget mindre än ett fogligt palestinskt folk under israelisk dominans. Genom att tänka bort historien, fördrivningen och den fortsatta etniska rensningen blir palestinierna – inte deras ockupanter, källan till konflikten. Det är som att anklaga en misshandlad kvinna för hennes makes övervåld. Om hon inte varit olydig hade han inte behövt slå henne så illa. I texten görs lidandet till bisatser: ”Palestinierna känner med all rätt att något tagits ifrån dem” skriver författarna.

På Västbanken, Gazaremsan och i Jerusalem står befolkningen inför en av världens största militärmakter och en ockupation så total att den bestämmer varje palestiniers rörelsemönster och livsvillkor. Israel har fängslat, mördat och torterat så många att ingen familj gått oskadd. Deras försök att tillsammans med USA upprätta institutioner för att administrera det palestinska folkets förehavanden, ungefär som en kommunförvaltning gör, är att ställa den palestinska befolkningen inför ockupationens fullbordade faktum.

Palestinier i diasporan, som levt med hoppet om ett återvändande i enlighet med FN:s resolutioner, har sett detta löfte urvattnas mer för varje år, samtidigt som marken under deras fötter i Libanon, Syrien och Irak rämnat. För palestinierna inom 1948 års gränser, det som i dag kallas Israel, finns apartheid­lagar som kraftigt inskränker deras möjligheter och rättigheter, trots att de har medborgarstatus.

Neumann och Norell kritiserar PLO:s delegation under förhandlingarna i Madrid, Stockholm, Oslo och Camp David. Men att det palestinska ledarskapet varit katastrofalt kan inte ha gått någon förbi, det är tvärtom något som Yassir Arafat fick utstå hård kritik för från de egna leden, inte minst från författaren Edward Said. Där Israel representerades av juridisk, militär och geografisk expertis bestod den palestinska delegationen varken av folkvalda representanter, geografer, hydrologer eller experter i internationell rätt, utan människor vars främsta merit var deras lojalitet med Arafat. Och som Nelson Mandela påminner: ”Bara fria män kan förhandla”.

Sedan dess har palestinier på de ockuperade områdena levt i den mardröm som kallas Osloavtalet. För varje år, varje ny markstöld, varje illegal bosättarkoloni och varje militäroperation, har tron på avtalet som vägen fram minskat. För detta lastar författarna alltså det palestinska folket. Det är minst sagt magstarkt.

Att Norell och Neumann hyllar Salam Fayyad är inte konstigt, eftersom han, som de skriver, ”kämpade för ett delat Palestina”. Fayyad var Israels och USA:s man på posten, men inte ens han kan sälja in en lösning som förnekar palestinierna deras rättigheter. Artikelförfattarna har dock rätt i en sak: Befolkningen på Västbanken och Gazaremsan har aldrig fått rösta om den förordade tvåstatslösningen tillsammans med sina systrar och bröder i exil.

Allt detta till trots fortsätter palestinierna att hoppas på en bättre morgondag. Det som är deras styrka är förmågan att gång på gång resa sig, mobilisera motstånd och formulera alternativ. För detta bör varje israel vara tacksam, eftersom det innebär att viljan till samexistens kvarstår den dag ockupationen upphör. Poeten Mahmoud Darwish skriver i ”Tillstånd av belägring” (Dar Al-Muna, 2005) :

Vi lagrar vår sorg i krukor, så att inte

soldaterna ser den och firar belägringen,

vi lagrar den till andra årstider,

till åminnelse,

till någon händelse som plötsligt dyker upp på vägen.

När livet blir normalt

skall även vi sörja de personliga angelägenheter

som skymdes av stora rubriker.