Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Otyglade grannar

Dags att gräva ner stridshingsten?
Dags att gräva ner stridshingsten? Illustration: Anna-Lena Wejderman

Försommarens vilda granngräl kring jämställdheten visade på den alltmer hatiska stämningen mellan Danmark och Sverige. Nu är det hög tid att bli konstruktiva, skriver Drude Dahlerup i en artikel som publiceras samtidigt i DN och Politiken.

Visste du att allt som inte är förbjudet i Sverige är obligatoriskt?” Detta skämt har i många år cirkulerat bland danska politiker. Naturligtvis visste alla att det inte var sant, men vi har skrattat mycket åt det. Mina svenska vänner drog lite stelt på smilbanden och påpekade att Sverige avskaffade butiksstängnings­lagen långt innan Danmark började mjuka upp sin ”lukkelov” och att Sverige till skillnad från Danmark tillåter byggande av stora köpcentra överallt – om man nu tycker att det är en bra idé.

Allt detta har ingått i det sedvanliga gnabbet mellan de två grannländerna. I ett globalt perspektiv är Sverige och Danmark först och främst mycket lika, både när det gäller lagstiftning, organisationsliv och kultur. Gnabbande om småsaker, drift med upplevda egenheter hos grannfolket, är här som överallt i världen en del i konstruktionen av den nationella identiteten, på gott och ont.

Men under de senaste tio åren tycks det vänskapliga gnabbet mellan Sverige och Danmark ha avlösts av motsättningar och ibland en rent hatisk stämning i den offentliga debatten. ”I Danmark kränker man andra männi­skor i yttrandefrihetens namn”, heter det i Sverige, medan man i Danmark tvärtom talar om de stela och politiskt korrekta svenskarna som ”inte vågar säga som det är” i invandringsdebatten. Lägg märke till generaliseringarna, alla fördomars grundlag nr 1. Det är alla svenskar mot alla danskar. Den interna debatten i det andra landet utelämnas när stereotyperna florerar.

Som dansk medborgare bosatt i Stockholm sedan slutet av 90-talet har jag med växande oro följt utvecklingen. Medan samarbetet mellan företagen i Norden utvecklas i hög fart och det folkliga stödet för nordiskt samarbete fortfarande är mycket starkt, har politiker och journalister på båda sidor om Sundet kastat sig ut i en olycklig kampanj där det andra landet får fungera som strykpojke.

Min tes är att varningarna för ”svenska förhållanden” eller ”danska förhållanden” i verkligheten i första hand är led i inrikespolitiska slagsmål. I dag kan man påstå nästan vad som helst om grannlandet för att det är en debatt om de andra, inte med de andra. I båda länderna pågår nämligen den politiska debatten i första hand inom en nationalstatlig ram och kunskapen om grannlandets politiska liv och debatter är förbluffande låg i Norden.

Låt oss betrakta några exempel från de två områden där debatterna i Sverige och Danmark nog är mest olika och där osanningar, myter och fördomar också florerar mest: invandring och jämställdhet/feminism.

Debatten om invandring och den (bristfälliga) integrationen har tills nyligen tagit betydligt större plats i dansk än i svensk politik och tonen har varit hårdare i Danmark. Det är en paradox om man beaktar att det finns flest invandrare i Sverige. 10 procent av alla som bor i Danmark är födda i utlandet, eller har två utlandsfödda föräldrar. I Sverige är motsvarande siffra 15 procent.

”Sverigehatet i Danmarks politik börjar ta sig sådana proportioner att det framstår som ren och skär galenskap”, skriver Jan Guillou. Han menar att det som provocerar danskarna mest är svenskarnas jämförelsevis mer avslappnade hållning till invandring. Danskarna har fått islam på hjärnan och mäter yttrandefriheten i antal publicerade Muhammedkarikatyrer (Aftonbladet 12/9 2010). Det är en skarp iakttagelse, men gäller den verkligen alla danskar, Jan Guillou?

Sverigebashing har länge varit Dansk Folkepartis (DF) favoritämne. Men vid det senaste svenska valet 2010 kunde man också höra Michael Aastrup Jensen, utrikespolitisk talesperson för det dåvarande regeringspartiet Venstre, uttala sig i medierna om svensk ”censur” – och föreslå att internationella valobservatörer skulle sändas till Sverige. Så har en företrädare för ett regeringsparti inte tidigare uttalat sig om grannlandet. Bakgrunden var att TV4 beslöt att inte visa Sverigedemokraternas kontroversiella valfilm, där två burkaklädda kvinnor springer förbi en folkpensionär med rullator för att komma först till välfärden. I stället visades filmen i dansk statlig tv (DR 2) och partiledaren Jimmie Åkesson fick fem minuters oavbruten (och avslöjande långtråkig) talartid. Den danska kritiken riktade sig också mot det svenska valsystemet. En del var berättigat, men det mesta byggde på bristande sakkunskap.

”I Sverige är ’multikulturalismen’ statsdoktrin på samma sätt som ’antifascism’ var det i det gamla DDR”, skrev Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard i sitt veckobrev den 12 maj 2012. DF har otvivelaktigt lyckats påverka hela den danska debatten och samtidigt håller den häftiga interna debatten på att avlösas av ”danskar mot svenskar”.

Men låt oss inte glömma att båda länderna brottas med allvarliga integrationsproblem. Det råder knappast något tvivel om att det är betydligt svårare att vara invandrare i de hittills så homogena nordiska samhällena än i till exempel Storbritannien eller USA.

Tillsammans med min svenske sambo deltog jag i år i både det svenska politikermötet i Almedalen på Gotland och i det danska folkmötet i Allinge på Bornholm. Man kan använda dessa evenemang som en termometer som visar vad som debatteras i de båda länderna just nu. När man kollar Almedalsveckans 2 307 registrerade seminarier och andra arrangemang får man 107 träffar på ”integration” (5 procent), 13 på ”invandring” och 30 på ”rasism” (Almedals­programmet 2013). På det motsvarande, men mindre och nyare, danska folkmötet på Bornholm handlade fem arrangemang av 1 324 om integration (0,4 procent). Invandring fick 1 träff, flyktingar och asyl fick 3. Inget seminarium i Allinge handlade om rasism, enligt Folkemødets program 2013.

Den avgörande skillnaden bakom olikheterna i invandringsdebatten är utan tvivel politisk. I ett europeiskt sammanhang har invandringsfientliga och invandringskritiska partier i första hand fått makt när konservativa och liberala partier i syfte att tillförsäkra sig parlamentarisk majoritet, tagit in dessa partier som regeringspartner: till exempel i Österrike, i Nederländerna och nu också i Norge, eller som fasta stödpartier som i Danmark. I Sverige valde statsminister Fredrik Reinfeldts borgerliga regering efter valet 2010 att avstå från detta och i stället regera vidare som minoritetsregering med alla problem detta medför. Valet i september 2014 blir ett test på om den strategin håller.

När det gäller jämställdhet och feminism florerar de svensk-danska stereotyperna. Men finns det då inte en skillnad mellan svensk och dansk jämställdhetsdebatt? Jovisst. Jag har i min forskning funnit många tecken på betydande skillnader i jämställdhetsdiskurserna. Jämställdhet tar till exempel mycket större utrymme i de svenska statsministrarnas öppningstal i parlamentet än de danskas, oberoende av partifärg. Flertalet av de svenska partierna förklarade sig i sina partiprogram i slutet av 1990-talet som ”feministiska”, medan det mindre farliga ”ligestilling” (jämställdhet) togs bort eller nedprioriterades i danska partiprogram, till och med i partier som Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti, trots att de i sin tidigare historia hade varit föregångare på det området. På senare tid har dock könsmaktsperspektivet och feminismen försvagats i svensk debatt och ersatts av jämställdhet. Men tidningarna i Sverige skriver betydligt mer än de danska om jämställdhet mellan könen och bristen på den. Ämnet är i hög grad politiserat i Sverige och används i konkurrensen mellan partierna.

Men också på detta område borde svenska och danska politiker kunna lära av varandra. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är till exempel i stort sett oförändrade i båda länderna trots årtiondens lagstiftning. Att likalönsprincipen genom EU-direktiv har gjorts till en juridisk fråga har uppenbarligen inte haft någon större effekt. Nya åtgärder behövs. Den nya svenska utredningen om jämställdhet i arbetslivet drar slutsatsen att män i genomsnitt under hela arbetslivet kommer att tjäna 3,6 miljoner kronor mer än kvinnor och att skillnaderna i pensioner är markanta. Det var dock varken Sverige eller Danmark som gick i spetsen med könskvotering till bolagsstyrelserna, utan Norge.

Precis som när det gäller invandringspolitiken kan man fastslå att det finns viktiga skillnader mellan dansk och svensk politik, men det berättigar inte att det florerar de vildaste stereotypiseringar.

”Svenskerne gør små børn kønsløse”, hette det i en bombastisk rubrik i kvällstidningen BT (21/7 2011). Orsaken var daghemmet Egalias försök att göra upp med stelbenta könsroller, bland annat genom att använda det könsneutrala personliga pronomenet ”hen”. ”Det kan ikke undre, at udspillet kommer i Sverige. Svenskerne har alltid været mere politisk korrekte end os”, skrev dagstidningen Information (16/3 2012). Men då det avslöjades att Dagens Nyheters redaktionsledning uppmanade tidningens journalister att i nyhetstexter inte använda ordet ”hen”, blev reaktionen på sociala medier i Danmark: ”Typiskt svenskt!”

I den svensk-danska landskampen tycks man bortse ifrån att de nordiska länderna internationellt har varit föregångsländer ända sedan den stora nordiska könsrollsdebatten på 1960-­talet och att det länge i både Sverige och Danmark har pågått pedagogiska experiment för att ändra på de stela och inskränkande könsrollerna.

I dag tycks de fastlåsta könsrollerna dessvärre ha fått en renässans i både Sverige och Danmark, inte minst pådrivet av kläd- och leksaksbranscherna. Då jag för en tid sedan skulle köpa en boll till ett av mina barnbarn fick jag av expediten frågan: En boll till en pojke eller en flicka? I Danmark har den här sortens problematik plötsligt blivit en debatt om svenskarna.

En höjdpunkt var antropologen Dennis Nørmarks stort uppslagna artikel som publicerades samma dag i Politiken och Dagens Nyheter (4/6): ”Kære svenskere. För tillfället betraktar vi er med förvåning.” Svensk feminism är enligt Nørmark ”aggressiv och mans­fientlig”. I Danmark däremot, värdesätter vi könsskillnaderna, skriver Nørmark. Artikelns stereotyper om Sverige och Danmark är kompakta. Och som Nina Björk påpekade i sin replik (5/6) är Nørmarks könsuppfattning traditionell som på 1950-talet (män är rationella och ambitiösa, kvinnor är mera känslostyrda). Men än en gång måste man understryka att det inte handlar om svenskarna och danskarna, utan om feminism mot antifeminism, det vill säga om politisk oenighet, som finns i båda samhällena.

En närläsning av Nørmarks artikel visar att hans avsky inte bara gäller Sverige utan hela det ”ärolösa” skandinaviska samhället. Detta är en ny strömning som har utvecklats kring den danska nyliberala tankesmedjan CEPOS. I detta tankemönster förenas antifeminismen och kritiken mot välfärdsstaten i ett påstående om att kvinnorna har erövrat välfärdsstaten och att samhället är feminiserat och männen undertryckta. I Danmark talar man om de blå feministerna, även om deras ideologi ligger långt från gängse definitioner av feminism. Ett exempel är den unga filosofen Eva Agnete Selsing (Berlingske Tidende 8/2 2012) som anklagande skriver att ”krig är en omöjlighet för ett land där medborgarna saknar ansvarskänsla för nationen – en utan tvivel avsedd konsekvens av de könsneutrala ideologier som har nedbrytandet av den västliga civilisationen på sin dagordning”. Det är nya tongångar.

Låt oss än en gång försöka ta temperaturen på debatterna genom programmen vid sommarens politiska möten på Gotland och Bornholm. Medan ”kvinnor” under Almedalsveckan fick 132 (5,7 procent) träffar av 2 307 seminarier, ”jämställdhet” 149 (6,5 procent) och ”feminism” 20 träffar, fanns det i Bornholmsprogrammet inte ett enda seminarium om feminism eller jämställdhet. ”Kvinnor” fick en träff, men det var ett seminarium med titeln ”I mands minde” av Venstrepolitikern Bertel Haarder, så kodningen ska nog tas med en nypa salt. Överlag avspeglar siffrorna den bristande jämställdhetspolitiska aktiviteten i Danmark. Vi är många som lovat varandra att det ska bli bättre 2014.

”Det danska frisinnet är ju mest en myt, en förljugen självbild”, skriver Natalia Kazmierska. ”Liberalismen på andra sidan sundet handlar om att dricka starköl och prata om pattar” (Aftonbladet 13/4). Anledningen var det omdiskuterade danska tv-programmet ”Blachman”, där påklädda män sitter och kommenterar kvinnokroppen framför tysta nakna kvinnor.

Dennis Nørmark: ”Ni i Sverige har rört er från ett land med sexuellt frisinne och öppenhet till det som Julian Assange – polemiskt, men också med all rätta – har kallat ett ’feminismens svar på Saudiarabien’…”

Stopp! Stopp!

”… i dansk offentlighet har det blivit närmast ett folknöje att provocera svenskar – och ett motsvarande i den svenska att villigt låta sig provoceras av danskarna”, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman (DN 9/6).

Jag instämmer. Enligt min uppfattning är det hög tid att sadla om i den svensk-danska debatten och använda våra likheter och olikheter konstruktivt.

Här kommer fem konkreta råd i syfte att minska de dansk-svenska fördomarna, så som jag ser det från mitt perspektiv. Råden riktar sig till både svenskar och danskar.

1. Vi ska inte gotta oss när invandringsfientliga partier går framåt i grannlandet! Bidra i stället till att motverka den europeiska trenden med framväxt av främlingsfientliga partier.

2. Det är dumt att inta försvarsposition, att försvara tendenser som man annars ogillar för att ens land har angripits utifrån.

3. Vi ska orientera oss bättre om debatterna i de andra nordiska länderna, så att vi vet minst lika mycket om dem som vi vet om engelska och amerikanska debatter. Ett viktigt medel vore att markant förbättra tillgängligheten till andra skandinaviska länders tv-kanaler.

4. De nordiska politikerna bör stoppa de ständiga nedskärningarna i anslagen till det nordiska samarbetet (Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet). Och sluta att använda andra nordiska länder som strykpojkar för era egna inrikes­politiska syften.

5. Låt oss i stället återuppta vår historiska tradition för ömsesidig policy-learning. Se bara på den katastrofala svenska friskolereformen, där riskkapitalister lagligt kan ta ut miljoner skattekronor ur skolorna eller avsaknaden av pappamånader inom föräldraledigheten i Danmark. Kort sagt, vår lagstiftning kunde vinna om vi drog lärdomar av erfarenheter i andra nordiska länder.

Det nordiska står förmodligen inför en renässans. Det kommer hela tiden nya rapporter om möjligheter för tätare skandinaviskt, nordiskt och nordiskt-baltiskt samarbete. Det är dumt att låta stereotyper och myter stå i vägen.