Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

På fördelningsfronten intet nytt

I en ny bok sägs våld och farsoter vara det enda som på allvar råder bot på en galopperande ojämlikhet. Niklas Ekdal efterlyser politisk öppenhet och längre perspektiv för att jämna ut de allt djupare samhällsklyftorna.

Foto: Beatrice LundborgEnligt Godwins lag tenderar långa diskussioner på nätet att urarta i personangrepp och – hur sakliga de än varit från början – sluta med att någon tar till Hitlerargumentet. Vill man föra en vettig debatt är det ofta klokt att avstå från paralleller till nazismen.

Ursäkta ett undantag. När vi diskuterar kopplingen mellan ekonomiska problem och politisk populism är det svårt att förtränga historiens grövsta exempel. I det tyska valet 1928, under den tillfälliga stabiliseringen mellan hyperinflation och deflation, fick Adolf Hitler 2,5 procent av rösterna. Han var ett skämt. En depression och tre år senare blev nazisterna det största partiet.

Utan några andra jämförelser med trettiotalet kan man konstatera följande:

Om demokratierna hemsöks av demagoger under köpfesten 2016 kommer stämningen inte att bli trevlig i nästa finanskris.

Populismen i västvärlden kopplas ofta till en ojämn fördelning av välståndet. Orsakssambandet är inte lätt att reda ut, med komplicerande faktorer som invandring, urbanisering, teknikförändringar, nya medier. Analyserna säger ofta mer om avsändaren än om verkligheten. Till höger beskrivs populismen som ett resultat av vänsterpolitik och vice versa.

Låt oss lyfta blicken. Oavsett vilken roll ökande klyftor spelar för den trista politiska utvecklingen, oavsett vad de beror på, så är de ett problem i sig, kanske vårt största vid sidan av klimathotet. Men de är inte resultatet av någon ideologisk konspiration, knappt av medveten politik över huvud taget.

Den rikaste tiondelen av befolkning i väst – som tagit hem merparten av välståndsökningen på senare år – har trots allt bara tio procent av rösterna. Även i dessa kretsar inser de flesta avigsidorna med galopperande ojämlikhet: social oro, politisk instabilitet, lägre tillväxt till följd av svag köpkraft i breda lager. Ingen oroar sig mer för pressen på löntagarna än kapitalisternas husorgan Financial Times.

På listan över Europas tjugo rikaste återfinns inte mindre än tre svenska namn – Kamprad, Persson, Rausing – tillsammans goda för över 1 000 miljarder kronor. I Sverige finns totalt ungefär 180 miljardärer. Så sent som 1999 var det bara 50.

Detta måste betraktas som en rejäl snedfördelning av välståndet, åtminstone på solsidan. Betänk då att Sverige sedan 1932 under 80 procent av tiden har styrts av ett parti som sjunger Internationalen; ”Det dånar uti rättens krater…” Arbetarrörelsen har inte stoppat ackumulationen av rikedom, tvärtom. Socialdemokratin – eller dess väljare – har prioriterat jobb och tillväxt framför den radikala politik som skulle ha krävts för att konfiskera förmögenheter och driva ännu fler miljardärer ur landet.

Mönstret är detsamma i hela västvärlden. Under demokraten Barack Obamas tid i Vita huset har inkomstandelen för den hundradel av amerikanerna som ligger i topp bara reducerats från 16,6 till 15,4 procent, efter skatter och transfereringar. Andelen av inkomsterna som går till den fattigaste delen av befolkningen har bara ökat med 0,6 procentandelar.

Detta är vad den mest progressiva presidenten sedan Lyndon Johnson för femtio år sedan har kunnat åstadkomma när det gäller fördelningspolitik. Hans efterträdare lovar saftiga skattelättnader för de rikaste.

Det svenska och amerikanska exemplet visar att större krafter är i rörelse än vad politiska debatter, majoriteter och åtgärder tycks rå på. I en kommande bok som fått stor uppmärksamhet i USA, ”The great leveler” (Princeton Press), menar historieprofessorn Walter Scheidel att mekanismerna är mer eller mindre obönhörliga: ”Bara totalt kärnvapenkrig skulle kunna ändra den rådande fördelningen av resurser.”

Scheidel anlägger det långa perspektivet. Från stenåldern och framåt har överskott i mänskliga samhällen alltid lett till större ojämlikhet. Det enda som på allvar jämnar ut spelplanen är våld.

Europas första dramatiska utjämning kom med romarrikets fall, förstärkt av en pandemi. Aristokratin förlorade sina rikedomar, produktiviteten kollapsade tillsammans med handeln och skattesystemet. Framåt högmedeltiden hade klyftorna återkommit. I de mest välmående delarna av Italien satt en tjugondel av befolkningen då på hälften av tillgångarna. Pesten tog hand om den orättvisan, genom att döda en fjärdedel av Europas befolkning.

Nationalekonomen Thomas Pikettys uppmärksammade bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” ger i grunden samma statistiska bild som Scheidel, även om Pikettys slutsatser är helt andra. Det som verkligen jämnade ut inkomst- och förmögenhetsfördelningen under 1900-talet var världskrigen. Sedan 1980, under globaliseringens och den relativa fredens epok, har klyftorna exploderat.

Scheidel har fått mothugg. Krig och katastrofer är givetvis inte det enda som påverkar resursfördelningen. Den balanserade uppfattningen är fortfarande att industriella språng visserligen ökar klyftorna tillfälligt, men att utbildning, stigande löner och social trygghet med tiden kan lyfta alla.

Likväl pekar Scheidel på odiskutabla samband och ett episkt dilemma. Om det värsta är vägen till det goda behöver vår förståelse av bäggedera bli mer sofistikerad.

Att önska sig atombomber, revolutioner och naturkatastrofer för att komma till rätta med ojämlikhet är inte så tilltalande – även om tankefiguren har sina anhängare. Men det är inte bara apokalyptiska visioner som är problematiska. I stort sett finns i dag två dominerande politiska svar på ojämlikheten: socialism och högerpopulism. Den socialliberalkonservativa medelväg som representerats av till exempel Tony Blair, Angela Merkel och Barack Obama (eller för den delen Reinfeldt och Löfven) lockar allt färre väljare.

Det amerikanska presidentvalet blev en övertydlig illustration. De enda kandidater som höjde pulsarna var populisten Donald Trump och socialisten Bernie Sanders. Övriga framkallade antingen gäspningar eller – i fallet Hillary Clinton – ren motvilja.

Både till höger och vänster idealiseras nu det förflutna, ett harmoniskt urtillstånd som ”etablissemanget” på något vis berövat ”folket”. Men varken stängda gränser eller nittioprocentiga skatter kan ge oss 1900-talets sociala sammanhållning tillbaka. Det krävs något annat – en tålmodig New deal som till sin karaktär måste vara defensiv, en omförhandling av globaliseringen som erkänner dess avigsidor med dumpning av löner, skatter och miljö.

Den politiska debatten ekar rätt tom på sådana idéer. Det är för krångligt för Twitter. Denna tomhet riskerar att bekräfta Walter Scheidels pessimistiska tes.

Migrationen är överallt högerpopulisternas trumfkort. Internationella studier visar ett klart samband mellan dålig integration av invandrare och populistisk backlash. Men boten mot denna sjuka måste vara densamma som mot växande klyftor över huvud taget. Flyktingkrisen synliggör och förstärker – men kan i förlängningen bidra till att avhjälpa – ett problem som finns ändå.

Att önska sig atombomber, revolutioner och naturkatastrofer för att komma till rätta med ojämlikhet är inte så tilltalande – även om tankefiguren har sina anhängare.

Hur de politiska lösningarna ska se ut är inte givet, det fordrar en upplyst, öppen, framåtriktad debatt. Förra seklets verklighetsbeskrivningar kommer inte att förslå. I en rapport från Arena Idé (DN Debatt 3/12) hävdas till exempel, i Thomas Pikettys anda, att ”populisternas politiska framgångar inte främst beror på vare sig teknisk utveckling eller frihandel, utan på en medveten politik som på olika sätt omfördelat inkomster från arbetar- och medelklassen till de mest förmögna”.

Mysteriet är förstås varför den arbetande majoriteten i så fall har röstat på denna politik. Ett mysterium är också hur processen ska reverseras med Arenas idéer. Lite raljant skulle det receptet kunna sammanfattas: Stärk fackföreningar med ett arbetskraftsutbud som det inte finns efterfrågan på, låt staten spendera ännu mer pengar som den inte har, höj ingångslöner till jobb som inte finns därför att de redan kostar för mycket, höj världens högsta skatter på arbete eftersom alla ändå jobbar för nöjes skull.

Ifall högersvaret på detta program är ”svenska värderingar” och hårda tag i migrationspolitiken blir riksdagsvalet 2018 en lika märklig tillställning som det amerikanska presidentvalet 2016.

Om vi dristar oss att bortse från Godwins lag en sista gång kan vi återvända till historiens mest symboliska sammanträffande. Adolf Hitler kom till makten i Tyskland nästan exakt samtidigt som Franklin D Roosevelt i USA, vintern 1933 på botten av depressionen. Den förstnämnde, populisternas populist, skyllde både kommunismens och kapitalismens fiasko på ”undermänniskor” som skulle utrotas. Den andre lanserade ett demokratiskt program för att möta ekonomisk kris med social rättvisa.

Likväl var det inte Roosevelts nya giv som åstadkom den stora utjämningen i USA, utan kriget. Skatterna ökade lika dramatiskt som efterfrågan på outbildad arbetskraft. Känslan av socialt kitt och gemensamma uppoffringar höll tillbaka lönerna i toppen. Mellan 1939 och 1945 minskade inkomsterna för den rikaste tiondelen av amerikanerna med 10 procent, och började stiga på allvar först under 1980-talet. Tendensen är märkvärdigt likartad i alla västländer, oberoende av nationella och politiska särdrag. Kriget var jämlikt, freden ökade spridningen.

Slutsatser av detta? Kanske att Godwin, Scheidel och Piketty alla har sina poänger. Den stora bilden och de långa perspektiven ger oss inte facit till vad som bör göras. Men kanske till vad som inte bör göras.

Niklas Ekdal
  • Född 1961 i Sävsjö och i dag bosatt i Stockholm.
  • Niklas Ekdal är utbildad i Lund och Oxford och är verksam som journalist och författare. Han var politisk redaktör på DN 2000–2009.
  • Under 1980- och 1990-talen gjorde han FN-tjänst i Mellanöstern.
  • Niklas Ekdal har gett ut ett femtontal böcker.
  • I boken ”Hur jag dog” (Brombergs), skriver han om vägen tillbaka efter en depression och ett självmordsförsök.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.