Kulturdebatt

Pär Stenbäck: Därför lyckas skolan i Finland

Foto: Alexey Solodov / Alamy

En ny OECD-rapport visar att hälften av de svenska lärarna hade valt ett annat yrke i dag. I Finland skulle 85 procent välja läraryrket igen. Finlands tidigare utbildningsminister Pär Stenbäck förklarar varför.

Då och då nås vi i Finland av nyheter om den svenska skolan. Över nyhetströskeln stiger då rubriker som ”Pisachocken”, ”Friskola i konkurs”, ”Kaos i förstadsskola”, ”Stockholmsskola riskerar miljonvite”. Den sistnämnda rubriken hänför sig till grava ordningsproblem i årskurs 6–9.

Samtidigt skrivs ledare och görs analyser i svenska medier som hänvisar till den finländska skolan och dess Pisaresultat vilka anses bevisa att Finland lyckats där Sverige misslyckats. Är denna bild verkligen sann och om så är, varför? Nu handlar det inte om en landskamp som avgörs av OECD och dess mätningar, utan om två skolsystem som till sin uppbyggnad är nära nog identiska, men anses leda till olika resultat.

Utöver standardförklaringarna till skillnaderna, är det även en avgörande skillnad mellan finländsk och svensk skoldebatt, på minst två punkter:

Ett: I Finland är skolan och dess problem inte ett slagträ i partiernas kamp om röster i nästa val. Oppositionen har inte en egen modell för hur skolan eventuellt borde reformeras när den kommer till makten. Man tävlar inte heller om att överbjuda varandra med nya budgetsatsningar, flera eller färre betyg, etcetera.

Två: Det finns ingen friskola i Finland och därmed ingen dragkamp om dess vara eller inte vara, varken inom rikspolitiken eller på kommunnivå. Hittills har det inte uppstått en föräldraopinion som kräver valfrihet, främst för att den kommunala skolan uppfattas som god. Inga riskkapitalbolag har gjort framstötar inom skolsektorn, men några få har nöjt sig med investeringar i privat dagvård eller barnträdgårdar (som de kallas i Finland).

Nummer ett kan förklaras med att de goda Pisaresultaten har invaggat politikerna i tron att allt står väl till i skolan. På sikt kan detta vara farligt, eftersom också en god skola alltid behöver förbättras och diskuteras.

Nummer två skulle kunna tolkas som om valfrihetens ideologi inte gör sig gällande i Finland. Som känt är Sverige och svenskarna unika i sin individualism medan attityderna i Finland står närmare de europeiska. Finländsk pragmatism leder till slutsatsen: Varför skapa ett parallellsystem när det nuvarande tycks fungera? Som socialliberal ser jag ingen förmyndarmentalitet i detta. Vår kommunala skola har stor frihet, inga skolinspektörer blandar sig i skolans pedagogiska tillämpningar av den nationella läro­planen. Vid valet av gymnasium har eleven frihet att välja sin skola och gör det ofta på basen av skolornas resultat i studentexamen eller skolans specialinriktning.

Debatter om skolan förs visserligen, men de är inte så politiskt laddade som i Sverige. I dag kan det handla om mögelproblem i skolbyggnader eller om nedläggning av byskolor i kommunerna. Just nu diskuterar ministrarna i regeringen om man faktiskt skall förlänga läroplikten med ett år, något som social­demokraterna fått med i regeringens program. Högern spjärnar emot med hänvisning till höga kostnader och ökad låntagning under en svår lågkonjunktur.

I Finland finns det skolor med endera finska eller svenska som undervisningsspråk. De bekräftar elevernas kulturidentitet på deras modersmål. En del debattörer anser detta gammalmodigt och talar för tvåspråkiga skolor, dock utan att ha preciserat hur en sådan skola skall fungera. Ur språkminoritetens synvinkel kan en sådan skola, fel genomförd, starta en assimileringsprocess, eftersom en språkligt integrerad skola i praktiken skulle beröra finlandssvenskarna, men inte de enspråkiga trakterna i landet.

Är skolsektorn i Finland faktiskt så här idyllisk? Nej, också här klämtas det i larmklockorna, om än inte så ljudligt. Lärarorganisationerna har krävt, och delvis fått, preciserade anvisningar för lärarens befogenheter att ingripa vid disciplinproblem i klassrummet. Det har klarlagts att det är möjligt att bannlysa mobiltelefonen under lektionerna, helst dock genom en överenskommelse mellan läraren och eleverna. Men någon egentlig folkstorm kring ökande disciplinproblem har inte uppstått.

När man vill söka förklaringar, ibland undanflykter, till de finländska framgångarna, tas två faktorer gärna upp. Dels har Finland så få invandrare, dels domineras skolan av en gammal auktoritetstro.

Visst, det låter sig sägas. Men också Finland har i dag förortsskolor vars klasser till 80–90 procent består av invandrarelever från många olika länder. Ännu har dessa skolor inte imploderat, på sin höjd fått litet tilläggsresurser.

Respekten för läraren och för lärar­yrket är omvittnad och reell, och i det stora hela obruten. Detsamma gäller också polisen, även om det på senare tid uppdagats beklagliga sprickor i kårens fasad. Att enbart hänvisa till nedärvd auktoritetstro är att förbise att dessa yrkeskårer faktiskt är förtjänta av respekten.

I motsats till många andra länder har den finländska klass- och ämnes­läraren en gedigen akademisk utbildning bakom sig. Hon eller han har vaskats fram bland tusentals sökande vars primära yrkesval det är, inte ett sekundärt val. Efter lämplighetstest klarar mellan 7 och 15 procent inträdet till en av de fem pedagogiska fakulteterna. Trots detta blir klasslärarutbildningen allt populärare, 18 procent fler sökte till den 2013. I dag är 94 procent av landets klasslärare behöriga, det vill säga de flesta i kraft av en magisterexamen.

Naturligtvis är detta inte nyckeln till lycksalighetens rike, rätt många trivs inte i yrket och hoppar av till andra sysselsättningar. Det är svårare att besätta lärartjänster i de stora stadsskolorna, man väljer hellre mysiga byskolor. Men hela 80 procent av lärarkåren deltar årligen i fortbildning, något som pekar på god motivation.

När jag var utbildningsminister på 80-talet var grundskolan tio år gammal. Redan då tog högern upp ordningsfrågor i skolan och mitt svar var: Låt oss minska på den maximala klasstorleken. Med litet extra budgetmedel till kommunerna fick de möjlighet att dela överstora klasser så att vi kom ner till max 21 elever per klass. Under spartider tenderade klasserna därefter igen att växa, men nu har kullarna minskat och medeltalet är i dag 20 elever i årskurserna 1–6 och 17 elever i 7–9. Det betyder att det ännu finns en del stora klasser, alltför stora för att åstadkomma bäst möjliga läromiljö.

En annan faktor som återkommer i varje Pisaanalys är stödet till elever som hotar sacka efter. Det har sagts att Finlands goda placeringar beror just på den specialundervisning som ges. De senaste åren fick cirka tolv procent av eleverna intensifierat stöd och cirka 21 procent specialstöd inom sin egen klass.

Alla lärarstuderande läser specialpedagogik så kompetensen att sköta den ruljangsen ökar gradvis, men också behoven växer. Pisa­resultaten visar att Finland vunnit genom att skillnaderna mellan skolorna i olika delar av landet är bland de minsta i världen.

Faktum är att också Finland rasade i den senaste Pisamätningen, dock inte på långt när så mycket som Sverige. Det tyder på att också vi måste titta noggrannare på inlärningsmekanismerna, och inte minst på orosmomenten i skolan. Växande ordningsproblem kan egentligen inte åtgärdas på annat sätt än genom en principiell nolltolerans: Klassrummet är en arbetsmiljö reserverad för inlärning, både lärare och elever måste kunna lita på att samhället garanterar arbetsron där. När den bryts, skall man inte dra sig ens för drastiska medel, allt annat är undanflykter. Klara spelregler för lärarens, rektors och myndigheters skyldigheter och befogenheter bör vara utgångspunkten. När elever får problem är tidigt ingripande alldeles väsentligt; ordningsförseelser på högre klasser kunde troligen undvikas genom stödåtgärder redan i de lägre klasserna. Detta ingripande sker tidigare i Finland än i Sverige.

Kanske är Sverige på rätt väg, det kan jag inte uttala mig om. Enskilda reformer hjälper inte, om man inte börjar med den grundläggande förutsättningen för en god skola: Motiverade lärare i en trygg skola. På tal om reformer: När Peter Wolodarski besökte Helsingfors 2005, skrev han så här i DN (28/10 2005): ”Finland har stått pall för de flesta modenycker. De politiska kasten har varit få. Visst har barnen och föräldrarna mer att säga till om i dag, men läraren ses fortfarande som experten, den som kan och bör hantera situationen.”

Detta gäller ännu i dag – i Finland.