Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Pascalidou: Nu vänder Grekland blad

Greklands egen variant av decemberöverenskommelsen. Så beskriver författaren och journalisten Alexandra Pascalidou vänsteralliansen Syrizas historiska valseger.

Den grekiska mytologins odödliga hjältar valde sällan de lätta vägarna. Herakles heroism gestaltades genom helvetesvandringar som slutade i stordåd. Dagens dödliga greker ser sig tvärtom som en Sisyfos, dömda till att i Hades dödsrike rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Så fort han nästan nådde toppen slant dock stenblocket ner i avgrunden igen. Och så fick han fick börja om från början. Som ett meningslöst sisyfosarbete upplever grekerna fem års stålbad – som paradoxalt nog ökat skulden till astronomiska 175 procent av BNP.

Men nu vänder Grekland blad. Med mottot ”Hoppet kommer” motades hopplösheten av den vinnande vänsteralliansen Syriza. Världens löpsedlar pryddes av hjälten eller antihjälten Alexis Tsipras.

Läs mer: Grekland har en ny premiärminister

I brittiska ”The Independent” kallas han för en kommunistisk Harry Potter som går på scenen som Elvis. Franska Libération” toppade med ”Europas nya ansikte” medan spanska högertidningen La Razón bjöd på ordleken: ”Desgrecia”. Det betyder olycka. En olycka som kan smitta spanjorerna som går till val i december.

”Förr hade vi val vart fjärde år och semester varje år. Nu är det tvärtom”, säger en grekisk vän som menar att grekerna lider av politisk utbrändhet. Men söndagens val blev historiskt på många sätt. Inte bara för att valdeltagandet var det lägsta hittills, eftersom man inte kan poströsta. Min frisör och hans familj skulle ha behövt 500 €, en månadslön, för att ta båten hem till Lesbos. ”De fattigaste har inte ens råd att rösta”, sa min annars apolitiske frisör.

Men valet var också historiskt för att det upplevdes som en folkomröstning för frihet eller fortsatt förödmjukelse och underkastelse. ”Frihet eller död” är Greklands slogan och nationalsången är en hyllning till friheten från slaveri, ockupationer, krig och diktaturer som kantat Hellas historia. Frihetstörsten går som Ariadnes röda tråd genom det grekiska narrativet.

En av Greklands främsta författare genom tiderna, Nikos Kazantzakis, skrev: ”Jag hoppas ingenting. Jag fruktar ingenting. Jag är fri”. Satirikern och serietecknaren KYR parafraserade: ”Jag hoppas ingenting. Jag förväntar mig ingenting. Jag är grek”.

Grekerna förväntar sig föga av sina politiker. De flesta jag talar med säger: ”Om Tsipras bara gör en bråkdel av det han lovar räcker det”. Så för första gången i Greklands historia vann vänstern. En metamodern vänster som rest sig ur krisaskan och från fjuttiga fyra procent vid valet 2009 nu gick till att kamma hem 36 procent. De vann med två asterisker. Dels för att de leder ett land som är satt under förmyndarskap. Och dels för att de hade behövt två mandat till för absolut majoritet. Några röster till hade de kunnat få av de 100 000 förstagångsväljare som inte fick rösta. Eller de 200 000 unga akademiker som tvingats emigrera. Men de som betalade krisens pris kunde inte poströsta.

Det var ett historiskt val som strimlade sönder socialdemokratin i skuldkrisens köttkvarn. Pasoks partiledare Evangelos Venizelos visade prov på retorisk huliganism när han efter nederlaget anklagade sin företrädare med orden: ”Ansvaret för att Gyllene Gryning blev tredje största parti har ett för- och efternamn: Georgios Papandreou”. Den förra partiledaren som startade ett sista-minuten-parti, Demokrat-Socialisterna – lastades både för att ha stärkt nazisterna och för att ha söndrat socialdemokratin. För första gången på 92 år finns ingen Papandreou i parlamentet.

Färre, men förvånansvärt många, föll för fascistiska förförelseakter och röstade fram nazisterna. trots att halva deras ledning bedrev valrörelse via en korttelefon i fängelset.

Högern med regeringspartiet Nea Dimokratia, grävde sin egen grav med systematisk skrämselpropaganda. Ministrar hotade: ”Om vänstern vinner kommer vi inte ens ha toapapper att torka oss med.” När Mario Draghi, ordförande i Europeiska Centralbanken, pumpade pengar varnade premiärministern: ”Det regnar pengar över Europa och vänstern fäller ut paraplyerna. Vi riskerar att inte få en enda droppe!”

Under valrörelsen vägrade premiärminister Samaras ställa upp i intervjuer och debatter. Dialog är demokratins livsnerv men premiärministern levererade istället monologer i sin egen hemmagjorda public service-kanal Nerit där två journalister ställde förbeställda frågor. Med blicken fäst i kameran läste premiärministern svaren direkt från promptern. I hans glasögon reflekterades raderna i det som blev en uppvisning i medial manipulation. Journalistförbundet protesterade. Twitter rasade: ”Välkomna till Nordkorea!”. Journalisterna kallades för blomkrukor.

Grekerna röstade ner rädslans retorik och den mest högerextrema regeringen sedan diktaturen, med ministrar formade av ultranationalistiskt, rasistisk och nazistiskt tankegods. Hälsoministern som under sina studentår sprang med yxa, målade svastikor och förnekade Förintelsen. Den förra hälsoministern som skrev och saluförde homofoba böcker. Regeringens rådgivare som satt i hemliga överenskommelser med Gyllene Gryning.

Ändå kallar många svenska medier vänsterkoalitionen för ett populistiskt missnöjesparti. Ofta med hänvisning till att de saknar täckning på kontot. Men det är en historielös etikett för ett parti som gått mot strömmen och tagit ställning för öppenhet och respekt oavsett klass, etnicitet och sexualitet i ett land där vissa ser Prideparader som Djävulens verk.

Läs mer: Syriza saknar pengar att infria vallöften

Syriza säger att de vill bygga en ny republik som vilar på rättvisa, jämställdhet och jämlikhet. ”Inga barn utan böcker, förskola, värme och vatten. Ingen ska behöva muta sig till en operation. Ingen ska behöva frysa eller leva i mörker. Ingen ska behöva leva utan ett mål mat om dagen. Ingen ska behöva leva som en herrelös hund på gatan. Ingen ung utan utbildning eller arbete. Ingen gamling utan pension. Vi lovar allt det som skiljer ett samhälle från en djungel”, säger Greklands yngste premiärminister som inte enbart kastar sina verbala spjut mot Bryssel och Berlin utan även mot den inhemska korruptionen, kleptomanin och klientelismen som stått i vägen för de gamla grekernas definition av demokrati.

Vad är förresten motsatsen till missnöjesparti? Nöjesparti? Partypolitiker som strödde nypressade eurosedlar som serpentiner på gatorna har Grekland redan haft. De grävde hål i ekonomin och överlät notan åt de som aldrig pimplat paraplydrinkar. Politikens primära uppgift är, även i skuldkolonier, att möta missnöjda medborgares krav på fungerande skola, vård och omsorg.

Även i Spanien formuleras samma krav av Pablo Iglesias, vänsterrörelsen Podemos långhåriga ledare. Även de kallas populister. Även de växte de fram ur massdemonstrationer på gator och torg.

”Först tar vi Manhattan, sen tar vi Berlin” ekar Leonard Cohens röst ur högtalarna på Omonia-torget när Tsiglesias, (som paret Tsipras och Iglesias kallas) travesterar låten: ”Först tar vi Aten, sen tar vi Berlin”.

Många grät på valnatten. Tårarna torkade måndag morgon när Syriza bildade regering med högerpopulistiska Oberoende Greker. Partiledaren Panos Kammenos personifierade populismen med sina ord: ”Vi röstar för den grekiska ortodoxin. Vi röstar mot tyska nynazister som styr Europa i dag. Vi har rätt till skuldnedskrivning. Vi vill ha tillbaka de tyska lånen. Precis som grekerna står upp inför Gud står vi upp när vi förhandlar med Europa.”

Fembarnsfadern som varit parlamentariker för högern sen 1993, kickades ut ur regeringspartiet tillsammans med 20 andra när de vägrade signera sparpaketen och stödja Trojkans teknokratregering. Tio dagar senare startade han ett eget parti. Nu ska han, som av andra partiledare kallas allt från mikrofascist till högerextremist, bli regeringssambo med Tsipras, en ateist som lever syndfullt ogift, med två odöpta söner varav den yngsta fått namnet Ernesto efter Che Guevara. I allt utom lånevillkor och skuldsanering är de oense. Kammenos vill stärka ortodoxin samtidigt som Tsipras kritiseras för att han som första premiärminister någonsin inte vill svära en religiös ed vid sin installation. ”Men inför valet träffade hycklaren både påven och patriarken”, poängterar hans motståndare.

Tsipras talar om flyktingarnas rättigheter medan Kammenos vill att papperslösa snabbt ska återbördas till Turkiet för att ”Grekland inte kan bära så många på sin rygg”. Kammenos ser rött när Syriza säger att Greklandsfödda barn till invandrare, borde få grekiskt medborgarskap. Tsipras är för homosexuellas rättigheter medan Kammenos inte ens tar ordet i sin mun. Kammenos försäkrar: ”Religion, nation och ortodoxi är våra röda linjer. Där backar vi inte en millimeter”.

Detta paradigmskifte är Greklands egen variant av decemberöverenskommelsen. Tids nog ser vi om det bär eller brister.

”Den politik som hittills förts i Grekland är en ekonomisk och humanitär mardröm”, skriver den prisbelönte, liberale nationalekonomen Paul Krugman i New York Times. Tsipras politik kan visa sig vara mycket mer realistisk än de som bara vill fortsätta straffa och plåga grekerna. ”Nu borde resten av Europa låta Tsipras avsluta sitt folks mardröm”, avslutar han. Grekerna behöver en hjälte som kan befria dem från Sisyfos förbannelse och lyckas stabilisera stenblocket på kullen.

Journalist och författare, senast till boken "Kaos. Ett grekiskt krislexikon".

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.