Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

"Påstå inte att väst är i krig med islam"

Manifestation i Paris den 11 januari. ”Västerländsk civilisation är för övrigt ett ganska vagt begrepp. Betyder det grekisk-romersk eller kristen eller rent av judisk-kristen? Eller är det upplysningen?” skriver Ian Buruma.
Manifestation i Paris den 11 januari. ”Västerländsk civilisation är för övrigt ett ganska vagt begrepp. Betyder det grekisk-romersk eller kristen eller rent av judisk-kristen? Eller är det upplysningen?” skriver Ian Buruma. Foto: Rafael Yaghobzadeh

Det är inte provokationen, utan kompromissen som har byggt demokratin. ”Ju mer muslimer i Europa känner sig fruktade och under belägring, desto sannolikare är det att de kommer att stödja extremisterna”, skriver författaren Ian Buruma.

Den nederländske filmskaparen Theo van Gogh, som mördades av muslimska extremister i Amsterdam för drygt tio år sedan, hade mycket gemensamt med Charlie Hebdo. Likt de franska redaktörerna och tecknarna var han en provokatör, en moralisk anarkist, en chock-artist som inte kunde se ett tabu utan att vilja krossa det.

Eftersom antisemitismen är efterkrigs-Europas största tabu, förolämpade van Gogh judar med grova skämt om gaskammare. Eftersom vi uppmanas att ”respektera” islam, förlöjligade han Allah och hans profet, på ungefär samma sätt som Charlie Hebdo gjorde.

Tabubrytarnas mål är att utröna hur långt yttrandefrihetens gränser kan sträckas, juridiskt och socialt. För trots de ganska hysteriska utfästelserna efter förra veckans hemska mord, är det fria ordet inte absolut. De flesta europeiska länder har lagar mot hatuttryck. I Frankrike är det rentav förbjudet att förneka Förintelsen, eller för den delen Turkiets folkmord på armenier. Och detta är också åsikter, hur vidriga vi än anser dem vara.

Faktum är att yttrandefriheten är tämligen relativ. Vad en konstnär eller romanförfattare får säga, får inte sägas av en domare eller en politiker. Språket som används inbördes av amerikanska svarta skulle vara grovt förolämpande om det användes av en vit person. Och så vidare. Enkel hyfs skapar sociala barriärer mot att säga precis vad vi vill.

Provokatörens roll är att utmana dessa sociala barriärer genom att vara avsiktligt ohyfsad. Det bör finnas utrymme för sådana ikonoklaster, inom konsten och i journalistikens utkanter, och de bör utan tvekan inte vara föremål för våldsamma attacker.

Men att likställa Theo van Gogh eller Charlie Hebdo med ”demokrati” eller ”västerländsk civilisation” verkar för storslaget. Man skulle lika gärna kunna hävda att Jemens al-Qaida representerar österländsk eller islamisk civilisation. Västerländsk civilisation är för övrigt ett ganska vagt begrepp. Betyder det grekisk-romersk eller kristen eller rent av judisk-kristen? Eller är det upplysningen? Och i så fall, vilken upplysning? Voltaire? Locke? Adam Smith? Hur som helst så är behovet att bryta tabun knappast unikt för västvärlden. Och förolämpningarnas och provokationernas kultur utgör på somliga sätt motsatsen till hur demokratin verkligen fungerar.

Demokrati, i väst eller var som helst, grundar sig i viljan att kompromissa, att lösa intressekonflikter fredligt inom lagens ramar. För att demokratin ska kunna fungera måste medborgarna vara villiga att ge och ta. Detta innebär också att vi i ett civiliserat samhälle accepterar att leva med kulturella eller religiösa olikheter, utan att medvetet förolämpa dem vars värderingar vi inte delar.

Detta innebär inte något fegt samarbete med ondskan, eller ett offrande av vår yttrandefrihet. Inte heller innebär det, som somliga skulle hävda, en principlöshet. Vad det uppvisar är en motvilja att betrakta sociala värden som absoluta, eller att dela in världen i ont och gott. Inte ens tolerans är absolut. En sak som inget demokratiskt samhälle kan acceptera är användandet av våld för att pådyvla våra åsikter, vare sig de är religiösa eller politiska eller en kombination.

Vi kan bara gissa oss till de psykologiska motiven hos de män som mördade Charlie Hebdos redaktörer och tecknare, eller de fyra i gisslan i kosherbutiken. Kanske var de patetiska losers, som växlade från pubertala drömmar om flickor, fotboll och lätta pengar till Det heliga kriget. Detta verkar ha varit mönstret hos många hemodlade jihadister, inklusive Theo van Goghs mördare. De är knappast de första sårbara unga människor som anammat en revolutionär sak för att få en känsla av makt och tillhörighet.

Vi vet mer om de politiska motiven bakom de våldsamma revolutionära grupper som rekryterar sådana unga män och kvinnor till att utföra dödandet. Somliga hävdar att hädandet eller förlöjligandet av profeten var de grundläggande orsakerna till att Charlie Hebdo och van Gogh attackerades. Jag tvivlar på det. Det är sant att många muslimer kan känna sig förolämpade av hädiska filmer eller teckningar. Men det ligger mer bakom morden än bara förolämpningar.

Brutala angrepp på verkliga och potentiella kritiker är bara ett av målen för revolutionära grupper. Vad revolutionärer mest av allt avskyr är inte de direkta attackerna från deras mest radikala fiender, utan de nödvändiga kompromisserna, givandet och tagandet, förhandlingarna och jämkandet som ingår i detta att leva i en liberal demokrati.

Revolutionärernas viktigaste mål är att rekrytera fler för deras sak. Om de är islamister, så måste de försöka förmå fredliga och laglydiga muslimer att sluta kompromissa med de sekulära samhällen de lever i. De behöver fler Heliga krigare.

Det mest effektiva sättet att uppnå detta är genom att provocera fram en anti-muslimsk backlash genom att attackera symboliska mål, som World trade center i New York, en kontroversiell filmskapare i Amsterdam eller en kontroversiell tidskrift i Paris. Ju mer muslimer i Europa känner sig fruktade, förskjutna och under belägring av den icke-muslimska majoriteten, desto sannolikare är det att de kommer att stödja extremisterna.

Om vi efter förra veckans mord drar slutsatsen att islam befinner sig i krig med väst, så kommer jihadisterna att ha vunnit en stor seger. Om vi välkomnar den fredliga majoriteten muslimer som våra allierade mot det revolutionära våldet, och möter dem som fullt ut jämlika medborgare, kommer våra demokratier att framstå som desto starkare.

Översättning från engelska: Jonas Thente

Skribenten.

Ian Buruma är en av Europas tongivande debattörer i frågan om islam och integration.

Han är professor i mänskliga rättigheter och journalistik och sedan 2005 bosatt i New York.

Bland hans böcker på svenska finns ”Mordet i Amsterdam” – om mordet på den nederländske islamkritikern Theo van Gogh – och ”Att tämja gudarna. Om religion och demokrati”.​

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.