Ruben Östlunds ”Play”

”Play” missar de andras perspektiv

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

”Play” visar en pessimistisk samtid där individualismen flyttat in i välfärdssamhällets betongskal. Men Ruben Östlund fuskar bort det intressanta när han antyder att problemet är invandring, skriver Stefan Jonsson.

”Play” visar en pessimistisk samtid där individualismen flyttat in i välfärdssamhällets betongskal. Men Ruben Östlund fuskar bort det intressanta när han antyder att problemet är invandring, skriver Stefan Jonsson.

Det är inte svårt att säga vad som är bra med Ruben Östlunds film ”Play”. Det är ödsligheten som omger rollfigurerna. Varje scen och händelse utsöndrar ett slags förlamande hjälplöshet – en social paralys som märks i avståndet mellan människorna, blickarna som flackar, vädjanden som möts av förakt, samt känslan av att ödet dömt alla till ett liv där de väntar på att någon ska hugga dem i ryggen.

Det är inte heller svårt att se hur Östlund rent filmiskt skapar denna värld. De avbildade miljöerna är alltid större än människorna och figurerna uppslukas av sin inramning. Inledningen är betecknande. Vi ser en jättelik galleria, panoramabilder ovanifrån, massvis av människor: kameran har svårt att hitta de bägge grupperna som vi sedan följer genom filmen: fem svarta barn som leker katt och råtta med vita barn. Båda grupperna flyter runt utan social inbäddning.

Annons:

Så framställer Östlund en samtid där den kalla individualismen flyttat in i välfärdssamhällets betongskal. I denna miljö utgör klanen, gruppen och gänget den uppväxande generationens tillflykt och mening, och grupperna ser olika ut och talar med olika dialekt beroende på klass och bostadsområde.

Det är en pessimistisk bild. Men till skillnad från många andra framstår den som äkta, även om den inte är sann, och som originell, om än inte djup.

Lika enkelt är det att se filmens svaghet. Den lägger en falsk förklaring ovanpå vad som från början är en mångtydig visuell och social fantasi. Jag går längre: allt det intressanta som filmen på en djupare nivå säger om den uppväxande generationens liv, fuskar Östlund bort genom att antyda att vad vi ser handlar om invandring och afrikaner.

Även här är det lätt att ringa in orsaken. Många har noterat filmens komiska mellanspel. De tre vita killarnas försök att undkomma sina fem svarta plågoandar i Göteborg avbryts emellanåt av scener från ett tåg som slamrar fram söderifrån på Västkustbanan. I passagen mellan två vagnar har någon placerat en stor, blanklackad vagga. Trots konduktörernas ideliga utrop ger sig ingen till känna som vaggans ägare. Personalen lyckas aldrig få vaggan av tåget och den får följa med till slutstationen Göteborg.

Vaggans närvaro i filmen är länge oförklarad. Som tittare tänker man först att den finns med som en lustig påminnelse om det svenska samhällets gränslösa förmåga att fördra obehag och förtränga problem.

Först i filmens slut får mysteriet sin lösning. Vaggan visar sig tillhöra föräldrarna – av allt att döma en somalisk familj– till en av de svarta telefontjuvarna och plågoandarna. Afrikanerna har listigt organiserat en gratistransport för sitt gods, utan hänsyn till tågets personal och passagerare. Man kan gå längre i tolkningen. För vad betecknar vaggan? Fler svarta barn i Göteborg.

En subjektiv övertolkning, invänder nog Östlund. Det är det inte. Det är han själv som valt att placera vaggan i filmen som en trojansk häst fylld med ofödda afrikaner, och det är han som ser till att den till sist hamnar hos de svarta kidsens föräldrar. Och allt detta liksom i onödan. Ty sidohandlingen saknar betydelse för det verkliga dramat. Dess enda funktion är att anvisa en tolkning.

Lika omotiverat är det avslutande grälet mellan två representanter för vuxenvärlden. Den ena predikar förståelse för de svarta ungdomarna, den andra fordrar hut. Men båda är övertygade om att de svartas tjuveri och de vitas hjälplösa snyftningar handlar om kulturkrockar och afrikanska flyktingar.

Efter dessa slutminuter kan ingen tittare undgå att fatta att problemet är just den svarta underklassen, invandringen och det mångkulturella Sveriges förvandling. Måhända har sådant relevans för filmens konflikt och den verkliga händelse den baseras på, även om man inte ska överdriva det – men varför får vi i så fall bara den ena sidans version? Inte en enda gång ger Östlund sin publik möjlighet att inta ”de andras” perspektiv, vilket när allt kommer omkring är ett kriterium för god konst. I stället för att infria löftet om en ny berättelse om det nya Sverige så förstärker filmen ytterst en ideologi varigenom ett dunkelt ”vi” bygger upp sig gentemot ett antal klart utpekade ”främlingar”.

När Östlund försvarar sig mot kritiken (DN 30/11) väljer han att inte tala om sin film utan om det allmänna samförstånd mellan film- team och förort, svarta och vita som rådde under inspelningen. Tydligen var detta något som överraskade honom. Om samma sak vittnar anekdoten han avslutar med. Under filmfestivalen i Venedig kliver han ner i en taxibåt där det sitter en svart skådespelare han känner igen. Som för att förklara hur alla stereotyper kommer på skam bekänner Östlund sin förvåning över att den svarte skådespelaren börjat tala norska.

Jaha, den svarte mannen talar norska. Detta förvånar Östlund. Han nämner också att han bordar båten tillsammans med Erik Hemmendorff, svensk producent. Den svarte skådespelaren däremot förblir namnlös, trots att han är anekdotens huvudperson. Dock får vi veta att han talar norska. Samt att Östlund blir förvånad.

Till kärnan: När ska den vite mannen sluta förvånas över att den svarte kan tala ett språk han kan begripa? Och vilket blir resultatet när man gör en film som utgår från att svarta och vita talar olika språk och är obegripliga för varandra? Resultatet finns och heter ”Play”.

dn.se/kultur Läs Ruben Östlunds egen artikel om sin film ”Play” och tidigare artiklar i debatten.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Avvek från sjukhusområdet. Dömd för att ha mördat femåring i Arvika. 23  7 tweets  16 rekommendationer  0 rekommendationer

 Linjen som går till Arenastaden. 16.000 personer var med och röstade fram färgen. 251  27 tweets  224 rekommendationer  0 rekommendationer

tunnelbanaliten
Foto:TT

Men det återstår betydligt knivigare frågor kring den nya linjen.  Viktor Barth-Kron bloggar.

Annons:

Så mycket rött kött respektive fågelkött bör man max äta i veckan.  Utsläpp av växthusgaser väntas öka. 120  13 tweets  107 rekommendationer  0 rekommendationer

Kott.Kottkonsumtion144
Foto: Alamy

 Testa dina kunskaper i DN:s quiz. Vad kan du om kött?

 Trött på kött? Här är tio proteinrika alternativ. 346  18 tweets  325 rekommendationer  3 rekommendationer

Annons:
Oversvamning-Malmo-500
Foto:TT

 Tarmbakterier sprids. Smittskyddsläkare: Så skyddar du dig. 3  3 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

 Skyfall över Malmö. SMHI missade det kraftiga ovädret. 1505  5 tweets  1500 rekommendationer  0 rekommendationer

 ”Vattnet steg snabbt”. Fast på buss en och en halv timme. 17  1 tweets  16 rekommendationer  0 rekommendationer

 Så blir vädret de kommande dagarna. Prognosen enligt Weatherpal.

Fiskpinne-Malmo-500
Foto:TT, Kjerstin Ekvall/Läsarbild

 Kraftigt oväder. Flera vägar avspärrade. Bilar fast i vattenmassorna. 98  5 tweets  88 rekommendationer  5 rekommendationer

Rosa-naglar-144
Foto:Privat

 ”Min son blev retad för sitt nagellack.” Vill att ”andra vita gubbar” ska följa hans exempel. 10  1 tweets  9 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: