Rädslan för skammen drev Rousseau att bekänna

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Jean-Jacques Rousseau skrev sina ”Bekännelser” för att förstå Människan genom att noggrant studera sig själv. Ann Heberlein har läst verket som återutges i sin helhet på svenska lagom till 300-årsjubileet av den franske tänkarens födelse.

Jean-Jacques Rousseau skrev sina ”Bekännelser” för att förstå Människan genom att noggrant studera sig själv. Ann Heberlein har läst verket som återutges i sin helhet på svenska lagom till 300-årsjubileet av den franske tänkarens födelse.

Jag begynner ett företag som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig ska finna någon efterföljare.” Så storvulet inleder Jean-Jacques Rousseau sina ”Bekännelser”, de självbiografiska anteckningar som publicerades först efter hans död 1778.

Trots denna utsaga var Rousseau långt ifrån den förste att försöka förstå och förklara sitt liv – sig själv, sitt jag – genom att skriva. Catullus skrev sina tämligen ocensurerade självbiografiska dikter ett halvt sekel innan vår tideräkning, Augustinus skrev sina ”Bekännelser” 397 och Montaigne skrev sin historia i ”Essayer” 1580, bara för att nämna några.

Annons:

Naturligtvis kände Rousseau till både Augustinus (att hans självbiografi bär samma titel som Augustinus är knappast en slump) och Montaigne, ändå menar han att hans företag var unikt: ”Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag.”

Augustinus ville förstå Gud, Montaigne ville förklara sig själv för omvärlden och Rousseau ville alltså förstå människan – med sig själv som exempel. Han vill studera människan, med utgångspunkt i sitt eget liv, och går till väga genom introspektion. Genom att noggrant iaktta sina egna känslor, erfarenheter, reaktioner och upplevelser ville Rousseau nå kännedom om Människan. Metoden är se connaître (självkännedom) och platsen är Jaget: den plats där inre erfarenhet möter erfarenheter av den yttre världen och de båda träder i dialog med varandra. Rousseau ställer alltså sitt eget jag i centrum, han önskar, paradoxalt nog, förstå människan, mänskligheten, genom att förstå sig själv, individen.

Att ta sig själv på så stort allvar att man brer ut sig på nästan tusen sidor eller skriver ”Min Kamp” i sex band kan ju naturligtvis provocera. ”Självbiografier skrivs av självupptagna neurotiker, för evigt trollbundna av sitt eget jag”, fnös Friedrich Schlegel i ”Kritische Schriften” och nog har han en poäng. Det krävs ett rätt rejält mått av självupptagenhet för att ge sig i kast med att skriva sig själv, det egna jagets historia.

Likaså tycks en neurotisk läggning vara ett nödvändigt kriterium – jag tänker mig att bara en neurotiker minns så detaljerat att han decennier efter själva händelsen kan återge den exakt, färgerna, lukten, de exakta orden, interiören. Bara en neurotiker lägger så stort vikt vid till synes triviala händelser, analyserar tonfall och blickar och minns minsta kränkning, varje oförskämdhet, varje oförrätt.

Å andra sidan måste läsaren alltid påminna sig om att sanningen – verkligheten – kan beskrivas på otaliga sätt. Självbiografier, också sådana som gör anspråk på att framställa sanningen fullt ut och intet förtiga, varken det låga, lumpna eller fula, det pinsamma, det misslyckade, det motbjudande, är tillrättalagda, medvetet eller omedvetet censurerade.

Ibland kan också avslöjanden av mer intim karaktär göras för att dölja andra, än mer intima eller skamliga, hemligheter. Ingrid Elam skriver i en kommentar till Rousseaus talrika bekännelser av erotisk art att de kan ha tjänat som försvar mot rykten angående impotens och homosexualitet. Rousseaus vällustiga beskrivningar av njutningen i att få smisk kan förstås ses som ett förnekande av båda. Hans masochism, viljan att sexuellt underkasta sig kvinnor rentvår honom: Han är varken impotent eller homosexuell.

Hur det verkligen var får vi naturligtvis inte veta. Vi får välja att lita på författaren, på hans sanning. Ändå är ju inte sanning nödvändigtvis detsamma som att berätta allt. Kanske är det inte ens möjligt, att berätta allt. Det finns sådant som inte går att berätta, beskriva, förstå. Sådant som inte går att skriva. ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, skriver Wittgenstein i sin ”Tractatus” och jag tänker mig att det yttrandet kan förstås som ett försvar för det som inte går att fånga i ord, som inte är möjligt att nagla fast och definiera, en ordlös dimension av mänsklig erfarenhet.

Minnet är ju inte heller ett pålitligt sanningsvittne: Vi minns det vi minns för att det berättar något om oss själva för oss själva. Vi kan välja hur och vad vi minns – och hur våra minnen finns i vår framtid. När Rousseau påbörjar sitt unika företag är han en medelålders man, en etablerad filosof som betraktar sitt yngre jag och beskriver honom utifrån den äldre mannens position. ”Bekännelser” har formen av en resa, från barndom till mognad, mot en allt större självinsikt. Rousseau blir sig själv lite mer för varje sida: han både upptäcker och uppfinner sig själv, människan. Att minnas är en form av historieskrivande, en ständigt pågående process som ofta förändras under berättandets gång.

”Det finns för många motstridiga känslomässiga intressen inblandade för att livet ska kännas alltigenom acceptabelt, och kanske är det historieberättarens uppgift att arbeta om saker och ting för detta ändamål”, skriver William Maxwell och så förstår jag Rousseaus ”Bekännelser”, hans brottning med sina minnen, andras och egna svek, det som gjort ont, det fula.

Nietzsche beskriver Rousseau som ”den första moderna människan”: Rousseau är inte intresserad av att beskriva människans villkor, han vill beskriva världen såsom den ensamma, unika individen uppfattar den, subjektivt och i någon mening godtyckligt. Han smälter liksom ner sina minnen och omskapar dem, i sig disparata händelser, till en berättelse med en inre logik. Det är människan som skapar världen och samtidigt världen som skapar henne, det inre och det yttre, den fria viljan och omständigheter i en ohelig allians som gör henne, människan, till den hon är. Hon blir till i ett samspel mellan aktivitet och passivitet, tanke, tolkning och handling. Själva tänkandet, reflekterandet, skrivandet måste förstås som aktiv handling i processen att bli till. Samtidigt med förklarandet – detta är jag – sker en förändring. Det är inte möjligt att förklara varken sig själv eller världen utan att samtidigt förändra.

Denna den första moderna människan, Rousseau, är ensam och naken i världen. Han ber inte, som Augustinus, om Guds nåd, nej han utlämnar sig åt människorna att döma eller benåda. Hans enda syfte är alltså inte att undersöka människan – han ville också försvara sig själv. Han ville rättfärdiga sig själv, han önskade erkännande. Rousseau var förföljd av både kyrkan och myndigheter och han upplevde att han blivit tilldelad en roll som inte var hans – ”min plats var icke den som människor anvisade mig”.

Han upplevde sig vara missförstådd och motarbetad, förrådd och föraktad. Genom att skriva sitt liv försökte han återta makten över vem han var, sin identitet. Han godtog inte andras sanning om vem han var. Han vill berätta sanningen själv, och, som Gianni Vattimo skriver: ”När någon vill säga dig sanningen vill han ta makt över dig.” Alltså är ”Bekännelser” också ett apologetiskt projekt. Han ville visa sitt sanna jag, allt det som han var, och bli om inte förstådd så i alla fall accepterad.

Den första moderna människan sökte alltså bekräftelse och erkännande. Rousseau pendlar ständigt mellan ytterligheter – mellan ödmjukhet och hybris, mellan påståenden om sin egen unika varelse och sökandet efter det universellt mänskliga, mellan självförakt och självförhärligande. Han avfärdar det sociala livet som förljuget och förställt samtidigt som han tycks längta efter gemenskapen, eller i alla fall erkännandet. Varför skulle han annars läsa långa stycken högt ur sina, då opublicerade, ”Bekännelser”? Han beskriver ett sådant tillfälle på följande vis: ”Jag slutade sålunda min uppläsning, och alla tego.” Erkännandet, berömmet, uppskattningen uteblev.

Ingrid Elam skriver om receptionen av ”Bekännelser” att kritikerna mottog den med tveksamhet. Rousseau uppfattades som pueril, fåfäng, vulgär och omoralisk. Inte förrän långt in på 1800-talet rönte ”Bekännelser” uppskattning och senare författarkolleger, som Stendhal, uttryckte så småningom beundran och glädje inför möjligheten att lära känna en like.

Den första moderna människan är också en människa som skäms. Nietzsche beskriver Rousseau som ”sjuk av fåfänga och själväckel”. Skam är utan tvekan en dominerande känsla i ”Bekännelser”. ”Straffet fruktade jag föga, jag fruktade endast skammen, men den fruktade jag också mer än döden, mer än brottet, mer än allt i världen”, skriver han i anslutning till en episod där han blev anklagad för stöld.

Rousseau var ett tjuvaktigt barn och beskriver hur ångesten över avslöjandet växte. ”Numera såg jag allenast för mig det förfärliga i att överbevisas, offentligt förklaras, i min egen närvaro, vara en tjuv, en lögnare, en äreskändare.” Rädslan för skammen tycks ha varit den starkaste drivkraften i Rousseaus projekt att berätta sanningen om sitt liv och om sig själv. Det är ett grandiost försvar för människans rätt att vara sig själv och skriva sin egen sanning. ”Denna människa skall vara jag”, inleder Rousseau, och avslutar med att slå fast: ”Jag har sagt sanningen.” Och, skulle man kanske kunna tillägga, jag skäms inte.

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

ozon500
Foto:Nasa

 Nasa-bilder. Ozonhålet har ännu inte börjat minska, trots förhoppningar. 11  5 tweets  6 rekommendationer  0 rekommendationer

galactic244
Foto:AP

 En död, en svårt skadad. Virgins rymdskepp störtade under testflygning i Mojaveöknen. 116  21 tweets  95 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

Har du hängt med i nyhetsflödet?  Utmana dig i DN:s Nutidstest. 131  4 tweets  127 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: