Kulturdebatt

Rapport från en vårtermin i kaos

En dag på jobbet varnas Thomas av en annan lärare: ”En handfull av eleverna kan bli våldsamma. På riktigt.”
En dag på jobbet varnas Thomas av en annan lärare: ”En handfull av eleverna kan bli våldsamma. På riktigt.” Foto: Alamy

Journalisten Thomas Petersson tog ett vikariat på ett högstadium i Stockholm. Han var inställd på att det skulle bli tufft – men inte på att möta en svensk skola i upplösning. ”Mitt brutala uppvaknande pågår under hela min tid på skolan”, skriver han.

I dagarna går tiotusentals elever på sommarlov. Betygen är satta och för många är framtiden utstakad. Långt ifrån alla har anledning att fira.

Vårterminen 2014 arbetar jag för första gången som lärare i den svenska grundskolan. Under närmare fem månader färdas jag söder­ut, längs tunnelbanans röda linje. Den första veckan sover jag knappt alls på nätterna. Ångesten inför min plötsliga lärargärning i en av Stockholms södra förorter har mig i sitt grepp. Jag hade förväntat mig att det skulle bli tufft, men inte detta. Ska jag fortsätta? Ge upp?

När jag började ettan i början av sjuttiotalet var vi totalt ett dussintal elever på min skola i Småland. På morgonen stod vi troget i givakt när vår fröken öppnade dörren till den röda lilla skolan med de vita knutarna. Sedan följde år med skolböcker, senare varsamt sparade som lärdomsklenoder i decennier. Nio år i en grundskola som fungerade. Det var en tid när folkhemstanken var levande, och det är denna tid som i hög grad har format min bild av skolans värld.

Vårterminen 2014 revideras mina föreställningar. Inte på grund av den högintensiva skoldebatten i medierna, utan av verkligheten i en av Stockholms södra förorter.

Som arbetslös journalist med barn att försörja börjar jag bli allt mer desperat i sökandet efter en inkomst. Den tidning som tidigare försåg dövblinda med dagliga nyheter har lagts ned och månaderna gått. Några dagar in på det nya året hamnar jag på anställningsintervju. Sedan går det hela mycket fort. Jag har överskattat tjänstens attraktionskraft och kraven på lärarbehörighet. Vi är bara två sökande och jag erbjuds jobbet innan intervjun är över. Skolledningen är sent ute och det är bråttom.

Jag tackar ja på stående fot. Tjänsten som visstidsanställd svensklärare under vårterminen ska påbörjas nästa vardag. Mer än ett halvt yrkesliv som antropologiutbildad journalist ska snart bytas ut mot katedern. Jag ska undervisa, sätta betyg och vara mentor.

Jag förstår naturligtvis att mycket har förändrats. Att det är skillnad på en förort till Stockholm och en liten ort i Småland för fyrtio år sedan. Jag är inställd på att det kommer att bli tufft, men fortfarande präglar minnesbilder från sjuttiotalets Småland min verklighetsuppfattning.

Tunnelbanans röda linje sträcker sig från Danderyd i norr till Norsborg i söder. En symbol för det segregerade Sverige och en verklighet där ens bakgrund är avgörande för möjligheterna i livet. Första dagen på skolan. Eleverna är ännu inte på plats. Lärarna konfererar. Höstterminen har uppenbarligen varit ovanligt stökig och skolledningen talar med krigsretorik (”Vi måste återta skolan”). Lärarkollektivet håller med.

Alldeles för många elever har skolkat och dragit runt i korridorerna. Nu ska det bli ändring. Eleverna ska in i klassrummen. Lärarna uppmanas tillbringa mer tid ute i korridorerna. Något liknande skulle aldrig ha utspelet sig på en skola i bemedlade Danderyd. En skola i Danderyd är inte detsamma som en skola i Botkyrka.

Rikedom avspeglar sig även på hälsan. I Danderyd är medellivslängden 83,7 år. Vid Vårby gård, en av stationerna längs röda linjen, är motsvarande siffra 79,5 år.

En jämförelse mellan olika utbildningsnivåer ger en ännu större skillnad. Den förväntade medellivslängden för en högutbildad i Danderyd är i dag 18 år längre än för en lågutbildad i Vårby.

Jag reser från min medelklasstillvaro i mediefolkstäta Solna, längs röda linjen, mot Botkyrka.

Första dagen med eleverna blir svår. Jag presenterar mig, försöker bjuda på mig själv. I ungefär en kvart håller intresset i sig. Sjuorna är värst, vilket jag inte hade räknat med.

Min starkaste minnesbild från första lektionen är en elev som kommer för sent. Jag tror ännu på någon sorts ordning och reda. När hon efter några minuter försvinner ut från klassrummet följer jag efter: ”Vart ska du?” Jag ser henne fortsätta ut på skolgården. Jag ropar en gång till och ser slutligen en ryggtavla klättra in genom ett fönster.

Tilliten till vuxenvärlden är begränsad. Och jag är bara en i raden av för många lärare som har passerat revy genom åren.

Den första veckan känns det omöjligt att hålla någon form av ordning, få eleverna att lyssna och visa respekt. Hela havet stormar och till en början lägger jag hela ansvaret på mig själv.

Det blir några svåra dagar och nätter och jag vill kasta in handduken. Ge upp. Jag är en usel lärare och människa.

Mitt brutala uppvaknande ska pågå under hela min tid på skolan.

Händelse läggs till händelse och allra mest slås jag av elevernas attityd och avsaknad av respekt. Bristen på elevansvar, och bristen på regler och konsekvenser från lärarnas och skolledningens sida. En del har ytterkläderna på sig under lektionerna, mössor och jackor. Elever kommer och går, lite hur som helst. Tuggummin tuggas. Elever brottas med varandra. Hög musik på. Några dansar på borden. Ögon stirrar stint in i mobilerna. Spottloskor på golvet. De skriker. Brölar. Okvädingsord riktas mot katedern.

En fransklärare säger upp sig mitt under terminen, men skolledningen lyckas ordna en ny. Den nya läraren jobbar halvtid på en friskola i Skärholmen, verkar ha erfarenhet och stå med båda fötterna på jorden. Efter första dagen kommer hon aldrig tillbaka. Hon slutar tvärt. Eleverna är för stökiga.

Under lektionerna regerar mobiltelefonerna. Först försöker jag bekämpa missbruket av dem men ger efterhand upp. Mobilernas sug är så mycket kraftfullare än mina tillsägelser. Konflikter och tillsägelser kostar energi som jag inte längre lyckas uppbåda.

Det minimala arbetsrummet för lärare är inte någon tillflyktsplats. I början använder jag öronproppar för att värja mig från vrålen från elevkorridoren utanför.

Jag slås av hur jag själv anpassar mig. Den första tiden är allt nytt och jag är på helspänn. Reagerar starkt på beteenden som borde vara oacceptabla men lyckas för det mesta hålla mig lugn. Utåt. Efterhand släpper jag krav på hyfs och respekt som jag tidigare tagit för givna.

Jag kämpar vidare, tar en dag i taget. Försöker se tiden an, ett slut. Tiden går och efterhand inser jag att felet inte är mitt. Problemen är andra än mina egna tillkortakommanden. Skolan håller på att förfalla och lärarna går på knäna.

Takplattor saknas och bänkar och lister sitter lösa. Allt är slitet. I en av toaletterna är det stopp i månader. Det börjar lukta men inget händer. En tidig morgon frågar städerskan mig om hon ska säga till rektorn. Hon har sagt till vaktmästaren men inget har hänt. Han blir bara arg, säger hon uppgivet.

Lärarkollektivet lider av tidsbrist. Ambitionen finns där, men inte tiden. Aldrig tidigare har jag varit på en arbetsplats där personalen är så stressad, där så lite småprat om väder och vind utväxlas. Lärarna ansvarar själva för att täcka upp om någon är sjuk eller vårdar sjukt barn.

Under min tid på skolan gör jag inhopp som bild-, kemi- och spansklärare. Arbetstid som jag hade behövt för att planera lektioner och finna mig tillrätta i min nya roll som svensklärare. Mellan vissa lektioner är det bara fem minuters rast och mina lektionsförberedelser är obefintliga.

Jag brottas även med administration och teknik. Varje dag ska elevernas närvaro registreras i ett digitalt system som kallas Vklass. Vklass fungerar inte och i slutet av veckorna möts jag av ett automatiskt meddelande om att jag inte har utfört mina rapporteringsskyldigheter.

De första veckorna påtalar jag bristerna i Vklass för den ansvariga i ledningen, men det blir aldrig någon riktig ordning på det hela. En lärarkollega berättar efter någon månad att rapporteringssystemet i Vklass inte fungerat ordentligt på flera år.

En annan plåga är kopieringsapparaterna, ersättningen för de skolböcker som inte längre finns. Apparaterna fungerar sällan som de ska. Under terminen tar pennor, block och suddgummin slut. Det var likadant förra terminen, får jag höra. Elevernas viktigaste arbetsmaterial saknas. Min företrädare köpte material för egna pengar och vid några tillfällen gör jag likadant. Åtskillig tid ägnar jag åt att städa klassrumsgolven efter det som blivit kvar av eleverna. Slängda pennstumpar som fortfarande är användbara sorteras ut från annat.

Allt är inte bara elände. Vid några tillfällen glimrar den potential som finns hos eleverna till. De muntliga presentationerna i åttan går bra, ibland strålande. Många har talets gåva. En av de stökigaste tjejerna i nian knåpar på nolltid ihop en knivskarp och rörande berättelse om den svåra tonårstiden. Nyss satt hon på pappas axlar, skriver hon.

Särskilt minnesvärd är skoldansen med levande orkester i Folkets hus. Elever i nian som jag tidigare mer eller mindre har betraktat som ligister tar sig otvunget och glädjefyllt fram över det jättelika dansgolvet.

En av dem jag har fört hårda ordväxlingar med ger mig en vänlig klapp på axeln. Jag har i princip gett upp men börjar i någon mån bli accepterad. Tiden har gått och ett par andra stökiga elever kallar mig ”bror”. Elever med ambitioner har svårt att få något uträttat på lektionerna, men på ett beundransvärt sätt lyckas de ändå prestera. Skapa egna öar i kaoset. De som har möjlighet jobbar på hemma.

I maj hårdnar attityden och håglösheten breder ut sig bland eleverna. Det krig som skulle vinnas tycks gå förlorat.

Om jag själv frivilligt skulle vilja sätta mina barn i denna skola? Nej, bröder och systrar. Nej, aldrig. Jag vet, eftersom jag har varit där.

Sista lektionen blir den kanske värsta. En handfull av eleverna i åttan och nian kan bli våldsamma. På riktigt. Varningen kommer från en lärarkollega efter att jag blivit utsatt för en av dem ett par månader in i terminen. Den gången riktades en kraftfull spark mot en dörrkarm, framför ögonen på mig. Jag sa till på skarpen och fick till svar: ”Är du dum i huvudet, eller?”

Under min sista lektion på skolan känner jag att det hela håller på att urarta, fullständigt. En betydande del av klassens killar ”sjunger” i kör, brölar, bankar i bänkar och på väggar. Det råder upploppsstämning.

Den elev som jag någon månad tidigare försökt tillrättavisa, anför tonen. Han förefaller knappt vara kontaktbar. Ögonen är mörka av hat. Jag känner att jag inte har kontroll över situationen och går ut från klassrummet för att försöka kontakta den resursperson som är anställd för att vara en sorts förbindande länk mellan lärare och stökiga elever.

Jag lyckas inte få tag på honom och när jag ensam kommer tillbaka till klassrummet är det kusligt tyst. Lugnt. Elevernas provokationer präglas nu i stället av ängslan. Glassplitter ligger spritt över hela klassrummet och det första jag tänker är: Bara ingen är skadad.

Ett stort fönster mellan klassrummet och ett grupprum har krossats.

Jag försöker snabbt få grepp om vad som hänt. Ingen skadad, åtminstone inte fysiskt.

Eleven med den hatiska blicken försöker samtidigt ta över situationen. Går på och ska förklara vad som har hänt. Jag uppfattar det som att han försöker skylla ifrån sig och ta kontrollen över de obehagliga frågor som väntar. Stämningen blir allt mer forcerad, upptrissad.

När jag ber honom vänta med sina förklaringar accelererar det. Han ställer sig nära och stirrar aggressivt. När han petar på mig vaknar grottmänniskan inom mig med full kraft på nolltid. Adrenalinet pumpar.

”Du rör inte mig!”

En ny petning som svar.

Känslorna har tagit över och jag försöker uppbåda all min energi för att hålla mig lugn.

I början av min tid på skolan hör jag talas om en tjej i åttan som ska vara en av högstadiets duktigaste, trots att hon kom från krigets Syrien för bara något år sedan. Efter närmare fem månader på skolan förblir många av eleverna skuggfigurer för mig.

Jag hade pedagogiska ambitioner. Jag ville verkligen försöka bidra med något, men verkligheten blev en annan. Först under min sista lektion på skolan får jag möjligen en glimt av vem flickan från Syrien är. Åttorna har under deras avslutande lektioner haft i uppgift att intervjua en klasskamrat och skriva ett personporträtt.

Under den sista lektionen hinner jag hastigt ögna igenom ett porträtt skrivet av en flicka som har utstrålat vänlighet och värme mot mig under terminen.

Jag hinner förstå att flickans personporträtt handlar om en flicka från Syrien som kom till Sverige för ett och ett halvt år sedan. Från ett kaos, till ett annat. Nu försöker hon ta sig framåt i den svenska grundskolan. Skapa öar av lugn.

Under min sista lektion har det varit extra svårt. Det krossade glaset ligger spritt över golvet. Vem som helst hade kunnat tappa fattningen.

Efter lektionens slut kommer den flicka som har skrivit personporträttet av flickan från Syrien fram till mig och säger att hon mår dåligt och vill gå hem. Grottmänniskan inom mig håller precis på att lugna ned sig och jag förstår först inte vad hon menar. Jag är inte tillräckligt fokuserad, nåbar.

Flickan säger åter att hon mår dåligt. Hon håller fram sina båda händer framför mig, med handflatorna nedåt.

Hon tittar på mig. Händerna darrar, men den som ska besvara vädjan har redan sin returbiljett klar och färdig.