Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Rasismen kommer uppifrån

Det är den 2 juli denna sommar. En flykting har under natten kommit till Sicilien, efter att ha plockats upp till den italienska flottans skepp Gracalo.
Det är den 2 juli denna sommar. En flykting har under natten kommit till Sicilien, efter att ha plockats upp till den italienska flottans skepp Gracalo. Foto: FABRIZIO VILLA

Under sommaren har ännu fler flyktingbåtar sjunkit i Medelhavet. Samtliga EU-länder bär ansvaret för de döda. Judith Kiros läser senaste numret av Glänta – och känner trots allt hopp om migrationens framtid.

Glänta
1/2014

Det hände i maj. Igen i juni. Igen i juli. Mellan Sydeuropa och Nordafrika sjunker båtar och kroppar och namn och minnen till botten av Medelhavet. Igen och igen.

Jag vankar av och an i vardagsrummet: de säger att han befinner sig någonstans i Sudan. Hur kunde han? Hur kan han inte förstå hur farligt det är, hur riskfyllt? Och samtidigt, rösten inifrån: Vem är jag att bli arg eller orolig? Som har närts på mjölk och lördagsgodis, på böcker, parafraser, paralleller, sorg (lagom djup), studier, svenska. Aldrig en dag i en åker, alltid det bästa köttet, mjuk i händerna. Ett barn han förtjänar att ha eller vara.

Det senaste numret av Glänta handlar om migration – det är det första av tre nummer på samma tema. Jag slukar det. Äntligen en skarp, kritisk röst i ett samtal som alltför ofta handlar om begränsningar, volymer, och ekonomi, och som alltför sällan handlar om solidaritet, mänskliga rättigheter och de dagliga dödsfallen vid Europas gränser. För vad är egentligen en gräns? Hur går vi med på att ett streck på ett papper säger oss någonting om vilken relation vi bör ha till människor omkring och ibland oss? Hur kan vi godta ett system som gör det olagligt för folk att fly, som begränsar rörlighet beroende på klass, etnicitet, sexualitet och könsidentitet?

Texterna i Glänta vrider och vänder på begreppet migration. Korta, avskalade berättelser från papperslösa flyktingar varvas med lyrik och prosa, med färglagda världskartor som tydliggör för vilka dörrarna står öppna (väst) och för vilka de är stängda (de andra). I Hanna Nybergs artikel om det grekiska asylsystemet (om det ens kan kallas för ett system) står reporterns rörlighet, hennes tillgång till intervjuobjekt och rum, i tydlig kontrast mot migranterna i sina celler. Nyberg talar med en asylsökande, Ehsanullah Safi, vars familj drunknade då deras båt i hög hastighet bogserades bort av kustbevakningen. Han säger: ”Men detta är Norges fel.” För det var i Norge han först sökte hjälp. Det var från Norge han deporterades. Det var till Norge han ville återvända.

Om Glänta tydliggör någonting är det att den europeiska migrationspolitiken är ett system samtliga EU-länder bär ansvar för. Vi har gemensamt byggt en mur mot resten av världen, en mur av värmekameror, taggtråd, gränspoliser, pass och språk. Som ett barn av migranter, som en person vars egna, vars närmaste är migranter och barn till migranter, vill jag riva den muren. För mig är det självklart. Men även innanför muren, i den fria rörlighetens Europa, har vi problem med att hantera systemet vi har implementerat. Som Cecilia Parsberg påpekar i sin undersökning av giveri och tiggeri i Sverige och Europa – stater gör sitt yttersta för att inte locka till sig ”fel” inomeuropeiska migranter. De fattiga. Tiggarna. Nu senast såg vi det i Danmarks beslut att köra bort icke-danska hemlösa; för några månader sedan såg vi det i Stockholms tunnelbanor, på sverigedemokraternas affischer inför EU-valet.

Av särskilt intresse i dessa tider av rasistiska reklamer i tunnelbanan, men även av Reva-poliser och romregistret, är den franske filosofen Jacques Rancières text ”Rasism ovanifrån”, i vilken han argumenterar för att rasismen idag inte är ett ”folkligt sentiment”, utan produceras och upprätthålls av staten. Gruppen ”invandrare” målas upp som ett hot som måste problematiseras och regleras; samtidigt skapas en grupp ”underfransmän”, de ”med utländsk härkomst”, som ses som ”mindre franska”.

I Sverige kan man säga att det i praktiken innebär att frågor som, ”Men vart kommer du egentligen ifrån?” eller ”Jag ser ju att du inte är svensk i grunden” – frågor man som svart svensk duckar för i princip hela tiden – är en logisk konsekvens av gränsdragningar och bestämmelser som sker på statlig nivå. Att Reva-projektets jakt efter papperslösa migranter också resulterade i att många rasifierade svenskar stoppades är därför också logiskt: tillsammans bildar vi en annan grupp, ”icke-svenskar” eller ”främlingar”, vars (nationella) identitet ligger i statens händer. Jag skulle rekommendera alla de debattörer (till både höger och vänster) som menar att rasistiska lagförslag är att ”ge efter för folkets vilja” att åtminstone snegla på Rancières analys av makt, ansvar och konsekvenserna av nationens konstruktion.

Glänta ger mig hopp om ett samtal om migration som är akut och aktuellt, som främst är grundat i erfarenhet, i kroppar, och i behov – inte i nationalism eller sverigedemokratisk retorik. Tillsammans med den för tillfället turnerande antinationalistiska kabarén ”Europa Europa”, Asylstafettens närvaro i Almedalen, och hemsidan flyktingarna.se – ett projekt som går ut på att centralisera flyktingars röster och berättelser – känns det som om det samtalet har påbörjats i tid till valrörelsen. Med tanke på de nazistiska och rasistiska partiernas framfart på både nationell och internationell nivå får man hoppas att det plockas upp av ansvariga politiker – nu. 50 miljoner flyktingar ska inte behöva vänta längre.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.