Kulturdebatt

Rasismens mörker intar Ryssland

En demonstrant vid den så kallade Ryska marschen den 4 november. Upp mot 100 000 personer deltog i demonstrationer runt om i Ryssland under parollen "Ryssland åt ryssarna".
En demonstrant vid den så kallade Ryska marschen den 4 november. Upp mot 100 000 personer deltog i demonstrationer runt om i Ryssland under parollen "Ryssland åt ryssarna". Foto: imago/ITAR-TASS

För fjärde året i rad samarbetar DN Kultur med Svenska PEN inför Fängslade författares dag den 15 november. Denna vecka kommer flera skribenter att belysa villkoren för det fria ordet i dagens Ryssland. I dag inleder Arkadij Babtjenko med en mörk, för att inte säga fasansfull bild av främlingsfientlighetens växande vålnad.

Ryssland har på kort tid blivit ett rasistiskt land. Ryssarna var väl inte särskilt toleranta tidigare heller, men på sistone har de främlingsfientliga stämningarna hastigt vuxit i styrka. Och det värsta av allt är att processen påskyndas av båda lägren – regimen och oppositionen.

Regeringen använder bekämpningen av en illegal invandring som täckmantel. "Filtreringspunkter" upprättas, marknaderna rensas från handlare av annan nationalitet, kolonner av gästarbetare eskorteras av milismän och hundar längs stadens gator, masskontroller av id-handlingar genomförs i metron.

Oppositionens ledare uppmanar folk att delta i nationalistiska marscher, använder sig medvetet av nationalistisk retorik och ger öppet uttryck för sina nationalistiska åsikter.

Och denna ledare stöds av den liberala intelligentian.

Borgmästarvalet i Moskva i september, där den nationalistiska kandidaten fick näst flest röster, kom att legitimera denna nationalism. Killarna som döljer sina ansikten med sjalar kan inte längre betraktas som några figurer i marginalen.

Tyvärr måste man konstatera att Ryssland har blivit ett främlingsfientligt, nationalistiskt land, där det förekommer nationalistiska pogromer. Det har redan hänt två gånger bara i Moskva – i stadsdelen Kapotnja, där en hord nationalister beväpnade med käppar, skjutvapen och knivar attackerade en invandrarförläggning, och i Birjuljovo, där mängder av nationalister stormade ett köpcentrum och en grönsaksmarknad, återigen med invandrare som måltavla – och många fler gånger i övriga Ryssland.

Gästarbetare mördas på städernas bakgårdar. De misshandlas i metron. Grupper av ungdomar ordnar "vita vagnar" på pendeltågen genom att rusa in i vagnarna och misshandla alla som inte kan sorteras efter deras föreställning om den sanna ryssens ariska utseende.

Dessutom har man börjat förfölja och trakassera homosexuella. Gäng av skinnskallar pekar ut och misshandlar homosexuella på gatorna. De kidnappar homosexuella tonåringar och tvingar dem att bekänna sin läggning inför kamera och lägger upp det förödmjukande videoklippet för alla att se på nätet. Regeringen stiftar lagar mot "homosexuell propaganda" och angriper människors rätt till sin sexuella läggning. Men att försöka övertyga den om sambandet är nästan meningslöst. Logiska argument biter inte.

Den hysteriska främlingsfientligheten har gripit alla – över hela det politiska spektrat. Ledaren för (den demokratiska!) oppositionen tillgriper nationalistisk retorik i sin politiska kamp. Journalisterna på landets mest liberala radiostation ger honom eldunderstöd. Endast ett (1) politiskt parti har fördömt de rasistiska pogromerna. Huliganer i grova kängor sticker kniven i halsen på icke-ryska passagerare i metron, vilket nyligen hände med killen från Tjetjenien.

Författare, journalister, regissörer, forskare, debattörer – kort sagt alla som borde resa sig upp och säga ifrån: "Vakna, se vad ni gör!" – alla tiger. Bara några enstaka röster hörs. Fast det är ju knappt någon som lyssnar.

Det är nästan fullständigt meningslöst att försöka göra sig hörd. Alla argument studsar tillbaka mot "de sitter ju på huk och dräller på våra bakgårdar – skicka hem dem till bergen"!

Ingen efterfrågar någon analys av det som försiggår och ingen vill förändra något till det bättre. Alla hämningar har släppt, lagarna är avskaffade, ingen orkar tänka.

En kollega sa nyligen till mig: Vad begär du egentligen? Det är tydligt och klart att nästa station är blodbadet.

En gång skrev jag en artikel om "krigets virus". Slutsatsen var att det krävs mer än en människa för att starta ett krig. Ingen Hitler kan få dagens Tyskland att dra ut på ett fälttåg österut. Nationen måste själv vara redo för det. Andelen bärare av krigets virus i populationen måste uppnå en kritisk massa. Och då behövs det inte längre någon Hitler för att befolkningen ska storma invandrarförläggningar, bränna moskéer, knivmörda i trappuppgångarna, inrätta filtreringspunkter, misshandla på polisstationerna.

Och sedan – kommer mörkret. Något annat slut på den vägen finns inte.

Och här sitter jag och ser hur mitt land mognar, hur fler och fler människor smittas av viruset, hur epidemin övergår i pandemi, därefter kommer stadiet av vansinne. Och jag inser att det antagligen är för sent att bota. Nu är det en sjukdom som måste genomlidas.

Det enda som hade kunnat hjälpa skulle ha varit förebyggande arbete, och det i god tid. I stället hällde man bensin på elden – och nu har den närmaste framtiden fått allt skarpare konturer.

Först längre fram, om tio tjugo år, när epidemin är över, vansinnet har passerat, hatet lagt sig och fradgan fallit från läpparna, först då, i ruinerna efter landet som en gång var, kan de överlevande krypa fram ur sina källare med små kaminer och föda för råttor, och se sig omkring, titta på varandra och säga: Herregud, vad var det som hände? Varför gjorde vi så där? Vilka var vi egentligen? Hur kunde vi förvandlas till sådana människor?

Då, kanske, kommer böckerna, filmerna, de vetenskapliga artiklarna. Kanske till och med normala lagar. Som i Japan. Japanerna kunde ju. Å andra sidan krävdes det ett par atombomber för att få dem dit.

Då kommer också analysen. Och samhällets behov av analys kommer att vara gigantiskt. Gulagarkipelagen kunde ju inte skrivas 1937. På den tiden kunde ingen gömma ett sådant manuskript. Därtill behövdes tid. Avstånd. Analys.

Varje gång jag öppnar en ny fil för att skriva något allvarligt sitter jag en stund och stirrar på skärmen, sedan stänger jag av datorn. Jag inser ju att jag knappt har några läsare kvar. Det finns ingen att skriva för. Alla har gått i väg för att storma invandrarförläggningar eller införa strängare visumregler. Och de få som finns kvar, de som är redo att lyssna – fattar själva alltihop. "Vad begär du egentligen? Det är tydligt och klart att nästa station är blodbadet."

Ryssland är på väg in i "putinismens" slutfas, och det stadiet kallas "terror som medel för att bevara makten livet ut". Den nationalistiska hysterin är nämligen sanktionerad uppifrån. Av regimen. Och det praktiskt taget inför öppen ridå. Regeringen har bestämt sig för att spela ut det nationalistiska kortet, och målet med spelet blir tydligt i de införda undantagstillstånden, det direkta presidentstyret och försöken att övergå till öppen diktatur, enligt libyskt mönster.

Men skapelsen är nästan alltid större än sin skapare. Anden är ute ur flaskan och för att fånga in den igen krävs tiofaldiga ansträngningar. Allt detta gick vi igenom för sextio år sedan, på 1950-talet. Fast Putins regim är inte i stånd att rätta till sina egna misstag. Och krigets vålnad syns allt tydligare över Ryssland.

Gud give att jag tar miste, men ibland blir jag rädd på riktigt.

Skribenten

Den ryske journalisten och författaren Arkadij Babtjenko föddes i Moskva 1977.

Babtjenko deltog i båda Tjetjenienkrigen, och skrev om sina upplevelser i boken "Krigets färger. Ett vittnesmål" (Ersatz, 2007). Han har även boken "Bilder av ett litet krig" (Ersatz, 2009) som handlar om fem­dagarskriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Babtjenko arbetar i dag som krigsreporter på tidningen Novaja Gazeta.

I somras greps och misshandlades han av turkisk polis när han bevakade protesterna mot landets regering. Han utvisades senare ur landet.