Kulturdebatt

Relativistisk kunskapssyn. Skadligt om naturvetenskapens ställning försvagas

Periodiska systemet – snart irrelevant i svenska skolan?
Periodiska systemet – snart irrelevant i svenska skolan? Foto: Alamy

I Björkebyskolan i Järfälla står en träskulptur av Torsten Renqvist: ”Tre apor”. På en bänk sitter tre apor i barnstorlek.

En håller för öronen, en för munnen. Den tredje brukar i otaliga förlagor hålla för ögonen: ”Vill inte höra det onda, vill inte tala det onda, vill inte se det onda”. Men i skulptörens version håller den tredje apan handen en bit bort från ansiktet. Han kan inte låta bli att se. ”Han ser och det måste han”, skriver Renqvist. ”Det är han som har ätit av äpplet.”

Torsten Renqvist var redan tidigt intresserad av naturvetenskap, och hans tre apor kan ses som en karakteristik av naturvetenskapens förpliktelse – att så gott man kan se världen som den är, och att sedan också rapportera om vad man ser. Detta är inte lätt: att se det vi alla kan, och borde, se. Att göra vad man kan för att finna sanningar bortom de personliga upplevelserna och värderingarna.

Det kräver en särskild disciplin och arbetsordning, det som brukar kallas den naturvetenskapliga metoden. Det är inte heller säkert att resultatet blir en särskilt fyllig verklighetsbild. Men den får en speciell kvalitet – den har förutsättningar att bli gemensam, en hållbar stomme i en livsåskådning i en alltmer globaliserad värld. Till detta kommer att den kan bjuda på hisnande perspektiv, stora skönhetsupplevelser och känslor av sammanhang. Och så har den förstås visat sig användbar för allt möjligt: ting och metoder som är livsavgörande för jordens befolkning i dag, men saker som också kan missbrukas.

Med detta som bakgrund är det sorgligt att läsa på DN Debatt (11/1) hur läroplanerna i naturvetenskap för den svenska skolan framhåller att planerna i naturvetenskapliga ämnen inte avser att ”lyfta fram naturvetenskapen framför andra sätt att beskriva världen”. Misstanken att detta verkligen är tänkt att öppna för mer relativistiska synsätt, där naturvetenskapens världsbild bara är en bland en rad andra, mer eller mindre godtyckliga, blir inte mindre av informella kontakter med läroplansförfattare och andra som deltagit i processen att ta fram planerna.

Det har hävdats att ”naturkunskap” inte ska vara ett naturvetenskapligt utan ett samhällsvetenskapligt ämne, att naturvetenskap för att vara intressant för ungdomar måste ”diskuteras kritiskt i sitt sociala sammanhang”, att natur- vetenskapen upplevs av eleverna som ”en främmande kultur” som ”ger svar på frågor som aldrig ställts”, och så vidare. För oss naturvetare, som träffat så många naturvetenskapligt intresserade ungdomar, tycks dessa påståenden fördomsfulla och gripna ur luften. De tycks förringa insatserna från alla hängivna naturvetarlärare, och avskräcka andra verkligt intresserade att välja läraryrket.

Utan tvekan bör undervisning i naturvetenskaper också belysa hur denna kunskap kommit till och kan användas, och de samhällsfrågor som berörs. Det är rimligt att diskutera djuretik i biologiundervisningen, eller kärnvapen i fysiken, eller miljögifter i kemin. Men att man skulle presentera tron att Gud skapade världen för 6 000 år sedan som ett tänkbart alternativ till att den uppstod i Big Bang, eller att astrologins horoskop kan jämföras med meteorologins femdygnsprognoser, eller att det är lika redigt att tro på varulvar som att tro att det finns varghundar, är inte acceptabelt. Och att göra detta för att eleverna måste ha roligt – för att kunna lära sig – är ett stort svek.

På Renqvists bänk i skolan finns det plats för fler. Den skola som säger att ni gott kan sitta där, men håll för ögonen i stället och fantisera, gör mycket stor skada, för samhället och för eleverna.

Läs även: ”Pseudoteorier jämställs med etablerad vetenskap”