Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Roberto Saviano synar den världsomspännande knarkhandeln

Kokainets kostnad.
Kokainets kostnad. Foto: Alamy

Sex år efter succén med maffiareportaget "Gomorra" är den italienska journalisten Roberto Saviano tillbaka med en ny bok. I "Zero zero zero" undersöker Saviano den världsomspännande kokainhandeln. Det är en berättelse om förbindelsen mellan pengar och outhärdligt våld. DN publicerar här bokens andra kapitel, "Big bang".

Don Arturo är en mycket gammal herre som minns allting. Och han pratar om det med alla som vill lyssna. Hans barnbarn är för stora, han är redan farfarsfar, och för de minsta berättar han helst andra historier. Arturo berättar att en dag kom en general ridande, han satt av sin häst som alla tyckte var skyhög, men det var bara en frisk häst som kommit till en trakt där hästar var magra och ledbrutna, och han beordrade att man skulle samla ihop alla gomeros, de bönder som odlade opiumvallmo. Ordern var obeveklig: bränn all mark. Det är så Staten beter sig, den ger bara obevekliga order. Antingen accepterade de eller så hamnade de i fängelse. Tio år. Samtliga gomeros tänkte fängelse, och det utan att blinka. Att gå tillbaka till att odla säd var värre än fängelse. Men under de tio årens fängelsevistelse skulle inte sönerna kunna odla vallmo, marken skulle konfiskeras eller i bästa fall tvingas ligga i träda. Gomeros svarade bara med att sänka blicken. Det kom soldater och hällde bensin över fälten, över blommorna, åsnestigarna och stigarna mellan jordegendomarna. Arturo berättade hur de vallmoröda fälten fläckades svarta av en tjock, mörk smörja. Hinkvis med bensin fyllde luften med en vidrig stank. På den tiden gjordes allt arbete för hand, de stora giftsprutorna fanns ännu inte. Hinkar och stank. Men det är inte därför gamle Arturo minns alltihop. Han minns därför att det var då han lärde sig hur man känner igen mod och att feghet luktar människokött. Fälten fattade eld, sakta men säkert. Alla bönderna stod och tittade på, och tittade på gjorde även gendarmerna och borgmästaren och barnen och kvinnorna. Ett plågsamt skådespel. Plötsligt, inte så långt bort, fick de se vrålande klot komma utfarande ur de brinnande buskarna. De såg ut som levande eldslågor som först skuttade omkring och sedan rosslade. Det var inte eldslågor som plötsligt fyllts av själ och rörelse. Det var djuren som hade legat och småsovit bland vallmorna och inte hört slamret från hinkarna eller känt stanken från bensinen, som var främmande för dem. Brinnande kaniner, herrelösa hundar och till och med en liten mulåsna. De fattade eld. Det fanns inget att göra. Bensin som bränner kött kan inte släckas med vatten och marken runtomkring brann. De vrålade och brann upp inför allas blickar. Men det var inte det enda dramat. Också gomeros fattade eld, eftersom de hade varit berusade och blivit omtöcknade när de hällde ut bensinen. De hällde ut bensin och drack cerveza. Sedan somnade de bland växterna. Elden tog dem också. De vrålade inte så mycket som djuren, och de vacklade omkring som om alkoholen i deras blod gav eldslågorna näring inifrån. Ingen gick fram och släckte dem, ingen kom springande med en filt. Lågorna var alltför höga.

Det var där Don Arturo började lära sig. Han minns en utmärglad tik som rusar rakt emot elden. Hon rusar in och ut ur de brinnande buskarna och drar fram två, tre och sedan sex valpar, rullar varje valp på marken för att släcka den. Illa svedda men vid liv hostar de rök och aska. De var skadade men vid liv. De gick på sina små tassar bakom henne, när hon gick förbi människorna som stod och tittade på elden. Hon såg ut att betrakta alla de närvarande. Hennes blick höll fast gomeros, soldaterna och alla människovarelser som stod där orörliga och ömkliga. Feghet är något som ett djur luktar sig till. Rädsla är däremot något som djuren respekterar. Rädslan är den mest vitala instinkten, den som är mest värd att respekteras. Feghet är ett val, rädsla är ett tillstånd. Den där tiken var rädd, men hon hade ändå rusat in i lågorna för att rädda sina valpar. Ingen av människorna hade räddat en annan människa. De hade låtit dem brinna upp allihop. Så berättade den gamle. Det finns ingen bestämd ålder för att lära sig förstå. För honom hände det tidigt, när han var åtta år. Och ända till nittio års ålder har han bevarat denna insikt: djuren är modiga och vet vad det innebär att försvara livet. Människorna låtsas att de är modiga, men det enda de kan göra är att lyda, kräla, leva så gott det går.

I tjugo år fanns det bara aska på den plats där det funnits vallmor. Sedan minns Artur att det kom en general. En andra gång. På stora jordegendomar i världens alla hörn finns det alltid någon som i en makthavares namn visar upp sig med uniform, stövlar och en häst – eller en terrängbil, beroende på tidsepoken. Han befallde bönderna att åter bli gomeros, det är vad Arturo minns. Nog med säd, tillbaka till vallmor. Tillbaka till droger. USA rustade sig för krig och före kanoner, före projektiler, före tanks, före flygplan och hangarfartyg, före uniformer och stövlar, först av allt behövs morfin. Utan morfin kan man inte föra krig. För upprördhet finns traktat och manifestationer, levande ljus och strejkvakter. För kött som brinner finns bara en sak: morfin. Den som läser detta tillhör kanske den del av världen som fortfarande lever ett lugnt och stillsamt liv. Han vet att det vrålas på sjukhus, barnaföderskor och sjuka, barn som skriker och ben som vrids ur led. Men han har nog aldrig hört vrålen från en man som träffats av en kula, som fått benen krossade av en kulspruta eller genomborrats av granatsplitter som sprängt bort en arm eller halva ansiktet. Det är riktiga vrål, de enda som minnet inte glömmer. Såväl hemkomna soldater som reportrar, läkare och yrkesmilitärer vaknar av sådana vrål om nätterna. Inget är mer antimilitäriskt än vrålen från den som sårats i krig. Endast morfin kan stoppa de där vrålen och få de andra att tro att de kommer att klara sig och oskadda vinna kriget.

USA, som behövde morfin till kriget, bad därför Mexiko att utveckla opiumproduktionen och byggde till och med järnvägar för att underlätta transporten av det. Hur mycket behövdes? Väldigt mycket. Så mycket som möjligt. Gamle Arturo hade blivit vuxen. Han var nu trettio år och hade redan fyra barn. Han tänkte inte sätta eld på fälten han arbetade på, som hans far hade gjort. Han visste vad som skulle hända, att de skulle be honom om det, och förr eller senare beordra honom att göra det. När generalen körde därifrån, sprang Arturo över fälten och kom ikapp honom. Han stoppade karavanen och satte igång att förhandla. Han skulle använda en del av sitt opium som smuggelvara: större delen skulle gå till staten, som sedan skulle sälja det till USA:s armé, resten skulle smugglas ut till yankees som hade lust att njuta av opium och morfin. Generalen accepterade i utbyte mot en rejäl provision och ett villkor: "Du måste själv föra opiumet över gränsen."

Gamle Arturo är som en sfinx. Ingen av hans söner knarkar. Ingen av hans sonsöner knarkar. Ingen av deras fruar knarkar. Men narcos, knarkbossarna, respekterar honom, för han har varit den äldste opiumsmugglaren i trakten. Som gomero hade Arturo blivit mellanhand. Han ägnade sig inte bara åt odling, han var också mellanhand mellan producenter och handlare. Så fortsatte det ända fram till åttiotalet, och det var bara början, för de åren var det mexikanerna som hade hand om större delen av det heroin som kom in i Amerika. Arturo hade blivit mäktig och välbeställd. Men så satte någonting stopp för hans verksamhet som opiumförmedlare. Det var historien om Kiki. Efter det som hände Kiki beslöt Arturo att börja odla säd igen, övergav opiumet och dem som handlade med heroin och morfin. När hans söner sa att de ville handla med kokain på samma sätt som han en gång hade handlat med opium, förstod Arturo att stunden var inne att berätta om Kiki, en historia som är bra att känna till för den som inte vet något. Han tog med sig sina söner ut ur staden och visade dem en grop som i dag är full av blommor, nästan alltid vissna. Men djup.

Historien om Kiki hänger ihop med historien om Miguel Ángel Félix Gallardo, som alla känner som "El Padrino". Félix Gallardo arbetade vid den federala polisen i Mexiko. I åratal hade han tagit fast smugglare, följt efter dem, studerat deras metoder och upptäckt deras rutter. Han visste allt. En dag kontaktade han smuggel-bossarna och föreslog att de skulle gå samman, men bara på ett villkor. Att de valde honom som ledare. Den som accepterade blev en del av organisationen, den som hellre ville fortsätta på egen hand lämnades fri att göra det. Varefter han dödades. Också Arturo accepterade att gå med i organisationen. För Félix Gallardo var tiden i uniform förbi och tiden för transport av marijuana och opium hade tagit sin början. Han började med att personligen lära sig alla vägar in i USA. Meter för meter, där han kunde få hästar och lastbilar att klättra upp och smita ut. På den tiden fanns det inga brottskarteller i Mexiko. Det är Félix Gallardo som skapat dem. Karteller. Numera kallar alla dem så, till och med smågrabbar som inte vet vad ordet står för. Ändå är det i de flesta fall rätt ord. Grupper som hanterar kokain och pengar från kokain, priset på kokain och distribution av kokain. Det är vad karteller är. Kartell är för övrigt en ekonomisk term som beskriver företagare som slår sig ihop och tillsammans bestämmer priser, hur mycket som ska tillverkas och var och när det ska distribueras. Detta gäller för den lagliga ekonomin och således även för den illegala. Priserna i Mexiko fastställdes av ett fåtal knarksmugglande karteller. El Padrino ansågs som kokainets mexikanske tsar. Under honom fanns Rafael Caro Quintero och Ernesto Fonseca Carillo, kallad "Don Neto". I Colombia var de rivaliserande kartellerna i Cali och Medellín i full färd med att kämpa om kontrollen över den illegala kokainhandeln och över rutterna. Massakrer. Men Pablo Escobar, herre i Medellín, hade också ett problem utanför Colombia: USA:s polis, som han inte lyckades korrumpera, beslagtog alltför många partier vid Floridas kuster och i Karibien och han förlorade kilovis med kokain. Escobar beslöt då att be Félix Gallardo om hjälp. De förstod varandra direkt, Escobar, "El Mágico", och Félix Gallardo, El Padrino. Och de ingick ett avtal. Mexikanerna skulle transportera kokain till USA: Félix Gallardo kände till gränserna och kanalerna var öppna för honom. Han kände till marijuanans rutter: det hade varit opiumets rutter och skulle bli kokainets.

Colombianerna hade för vana att betala varje parti kontant. Medellín betalade och mexikanerna transporterade till USA i utbyte mot pesos. Sedan dollar. Men efter en tid anade El Padrino att pengarna kunde minska i värde och att kokain var fördelaktigare. Att distribuera det direkt på den amerikanska marknaden skulle alltså vara ett lyckokast. När den colombianska kartellen började beställa fler partier krävde El Padrino att få betalt i varor. Escobar accepterade, han tyckte rentav att det var fördelaktigt. I vilket fall som helst kunde han inte göra annat än att acceptera.

De där svårtillgängliga rutterna, den där gränsen, de tretusen kilometerna av Mexiko som var hopsydda med USA, blev El Padrinos största tillgång. Mexikanerna blev veritabla distributörer och inte bara transportörer. Nu var det de som skulle sälja kokain till bossarna, områdescheferna, langarna och de amerikanska organisationerna. Colombianerna var inte längre ensamma. Nu kunde även mexikanerna kräva att få sitta med vid förhandlingsborden. Och därefter mycket mer. Oändligt mycket mer. Så fungerar det också för de stora företagen. Distributören blir ofta tillverkarens största konkurrent, inkomsterna från handeln överträffar de ursprungliga tillverkarnas inkomster.

Men El Padrino är skicklig och förstår att det är viktigt att hålla en låg profil. Framför allt under de där åren då allas blickar är riktade mot El Mágico Escobar och Colombia. Han försöker alltså vara försiktig. Leva ett normalt liv. Som ledare, inte som kejsare. Och han är uppmärksam vid varje passage, han vet att varje enskild rörelse måsta vara välsmord. Att han måste betala varenda vägspärr. Varje områdesansvarig tjänsteman. Varje borgmästare i varje by transporten går genom. Alltid betala, så att hans rikedom uppfattas som allas rikedom. Och framför allt att han måste betala innan någon hinner prata, förråda, tjalla eller erbjuda mer. Innan folk hinner vända sig till en rival eller till polisen. Polisen är viktig. Han hade själv varit polis. Därför hade han hittat en person som garanterade att hans transporter lämnades i fred: Kiki. Kiki var en polis som garanterade straffrihet i delstaterna Guerrero och Baja California. Att ta sig in i USA gick sedan friktionsfritt. Caro Quintero hyste en verklig vördnad för Kiki och hade honom ofta som gäst i sitt hem. Han berättade för honom hur en ledare borde leva, vilken livsstil han borde ha och vad han borde visa upp för sina underlydande. Rik och välsituerad, men utan att skryta med det. Du måste få folk att tro att om du själv har det bra, kommer också dina underlydande att få det bra. Du måste handla så att de hoppas på att din verksamhet ska utvidgas, att dina affärer ska utvecklas. Om du däremot visar att du har allt och kan få allt, kommer de att vilja ta ifrån dig en del, eftersom de kommer att tänka att man inte kan komma längre än så, att man inte kan få mer än så.

Kiki lät drogerna passera överallt med yttersta lätthet och El Padrinos klan betalade gärna. Han verkade kunna korrumpera alla och ordna så att allt som skulle passera gränsen till USA gjorde det utan problem. Det var på grund av detta maximala förtroende som han skaffat sig med tiden, som folk började prata med Kiki om något som de aldrig pratade med någon annan om. Detta något var El Búfalo. Efter att den femtielfte långtradaren full av colombianskt kokain och mexikansk marijuana kört in i USA, fick Kiki förflyttning till delstaten Chihuahua. Han hade massor av gånger hört talas om El Búfalo men förstod inte vad det var, ett kodnamn, en specialoperation, ett öknamn? El Búfalo var inte ledarnas ledare, det var inte ett heligt och vördnadsvärt djur, även om rösten som nämnde namnet ofta var fylld av vördnad, sinnesrörelse och andäktighet. El Búfalo var inget av allt detta, eller snarare mer än allt detta: det var en av de största marijuanaodlingarna i världen. Över fem hundra hektar och ungefär tiotusen bönder som arbetade där. Varenda proteströrelse i världen, från New York till Aten, från Rom till Los Angeles, kännetecknades av att det röktes mängder av marijuana. Fester utan pipor? Demonstrationer utan pipor? Omöjligt. Gräs, symbolen för lättare lössläppthet, trivsel i sällskap med andra, härlig avslappning och vänskap. Allt, eller nästan allt, gräs som amerikanerna rökte, allt gräs som såldes och konsumerades på universiteten i Rom och Paris, allt gräs för svenska demonstranter och tyska strejkvakter, gräset på alla fester härstammade länge från El Búfalo, det kom därifrån och spreds sedan av maffiagrupper över halva världen. Kiki ombads att skicka iväg ännu fler lastbilar, ännu fler långtradare fulla av guldet från El Búfalo. Och Kiki samtyckte.

Morgonen den 6 november 1984 invaderas El Búfalo av fyrahundrafemtio mexikanska soldater. Helikoptrar släpper ut militärer som sliter upp plantor och lägger beslag på redan skördad marijuana, hela balar färdiga att torkas och hackas. Med de flera tusen ton som beslagtogs och brändes på El Búfalo gick åtta miljarder dollar upp i rök. El Búfalo och alla dess odlingar låg under bossen Rafael Caro Quinteros kontroll. Fältet bevakades av armén och samtliga polisstyrkor: det var enormt och utgjorde områdets främsta ekonomiska resurs. Alla tjänade på det. Med alla de pengar han investerat för att smörja hela maskineriet för att muta polis och armé kunde Caro Quintero inte tro att en militär operation av sådana dimensioner kunde ha undgått honom. Till och med militärflygplan som flög över territoriet brukade varsko honom innan och be honom om tillstånd. Ingen kunde förstå vad som hade hänt.

Kiki pratade med alla, han pratade med Don Neto, han pratade med El Padrinos politiska rapportör, han kastade sig iväg till Guadalajara, där alla bossarna hade samlats. Han ville sondera terrängen, förstå vilka kartellbossarnas nästa drag skulle bli. En dag var han på väg för att träffa sin hustru Mika: det hände inte ofta att de åt lunch ihop, bara när Kiki var lugn och arbetet inte tyngde honom för mycket. De träffades på en plats inte långt från hans kontor, i en av Guadalajaras vackraste stadsdelar.

Kiki lämnade polisbrickan och pistolen i skrivbordslådan, gick ut från kontoret och ner på gatan. Han gick fram till sin pickup och fem män, tre framför motorhuven och två vid bakluckan, riktade pistoler mot honom. Kiki höll upp armarna och försökte känna igen ansiktena på dem som hotade honom. Han försökte kanske utröna om de var lönnmördare som han kände eller om de kom från någon boss som han i det förflutna kränkt eller gynnat. Med händerna troligen bakom nacken föstes han in i en beige Atlantic Volkswagen.

Kiki fördes till Calle Lope de Vega. Han kände väl till det huset, en tvåvåningsbyggnad med altan och tennisbana. Det tillhörde en av El Padrinos män. De hade avslöjat honom. Kiki var nämligen inte en av Mexikos många poliser i droghandlarnas sold, han var inte en korrumperad och mycket kompetent polis som blivit El Padrinos alkemist. Kiki tillhörde DEA, Drug Enforcement Administration.

Hans riktiga namn var Enrique Camarena Salazar. Amerikanare av mexikansk börd som värvats av DEA 1974. Under fyra år kartlade Kiki Camarena nätet av stora kokain- och marijuanahandlare i landet. Han började fundera på att bli infiltratör, eftersom polisens operationer ledde till att de grep campesinos, langare, chaufförer och lönnmördare, när problemet egentligen låg någon annanstans. Om man inte grep knarkbossarna, om man inte grep dem som drog i alla trådar, skulle organisationen vara för evigt och ständigt skapas på nytt. Kiki var på väg att försöka nästla sig allt djupare in i droghandeln inom Gyllene triangeln, det vill säga området mellan delstaterna Sinaloa, Durango och Chihuahua, där det producerades marijuana och opium i stor skala. Kikis mor var orolig och motståndare till det hela, hon var emot det där arbetet, hon ville inte att hennes son satte sig upp mot all världens knarkkungar. Men Kiki svarade helt enkelt så här: "Fastän jag bara är en enda person, kan jag spela en avgörande roll." Det var hans filosofi. Och det var sant. Men Kiki blev förrådd. Mycket få personer kände till operationen och bland dessa få var det någon som hade läckt.

Kidnapparna förde honom till ett rum och satte igång att tortera honom. Det hela måste göras perfekt. Ingen skulle någonsin få glömma att Kiki Camarena hade straffats för sitt svek. De satte på en bandspelare och spelade in alltihop, för de måste visa för El Padrino att de hade gjort det omöjliga för att få Kiki att berätta allt han visste. De ville att allt han sa under slagen och tortyren skulle registreras för att kunna fånga upp minsta medgivande, även den mest obetydliga upplysning. I den stunden var allt användbart. De ville veta hur mycket Kiki redan hade sagt och vilka de andra infiltratörerna var. De började med örfilar och knytnävsslag mot adamsäpplet för att banka andan ur honom. De knäckte hans näsa och ögonbryn medan han var bunden och hade ögonen förbundna. Kiki förlorade medvetandet och hans torterare kallade på en läkare. De fick honom att vakna upp med hjälp av iskallt vatten och tvättade av honom allt blod. Kiki grät av smärta. Han svarade inte. De frågade hur DEA fick information och vem som gav dem den. De ville veta namnen på de andra. Men det fanns inga andra namn. De trodde honom inte. De fäste elsladdar vid hans testiklar och gav honom stötar. På det inspelade bandet hörs vrål och dunsar. Hans kropp slungades liksom upp i luften av den elektriska strömmen. Medan han satt bunden till händer och fötter vid en stol, satte en av torterarna en skruv till hans skalle och började skruva. Skruven trängde in och skruvade undan kött och ben och åstadkom en intensiv smärta. Kiki svarade bara: "Lämna min familj i fred." "Jag ber er, skada inte min familj." För varje örfil, för varje tand som föll ut, för varje elektrisk stöt blev smärtan alltmer outhärdlig vid tanken på att detta kunde drabba även Mika, Enrique, Daniel och Erik. Hans fru och de tre sönerna. På bandet är det detta han upprepar oftast. Du kan ha vilket förhållande som helst till din familj, men när du vet att de skulle kunna få lida för något som är ditt ansvar, blir smärtan outhärdlig och outhärdlig blir också tanken på att någon annan får lida för din skull, för ett val du gjort.

När smärtan tar kroppen i besittning, alstrar den oväntade, tidigare otänkbara reaktioner. Du drar inte till med en stor lögn i hopp om att det ska ta slut, för du är rädd för att bli avslöjad och att denna smärta ska komma tillbaka och då ännu mer ihållande. Smärtan får dig att säga precis det som torteraren vill veta. Men det mest outhärdliga som drabbar dig när du känner en smärta som du inte förmår uthärda är förlusten av psykisk orientering. Du ligger sönderslagen på golvet i ditt blod, ditt piss och din fradga och trots detta har du inget val, du fortsätter att lita på dem, på deras skäl och deras obefintliga medlidande. De får dig att tigga om nåd, nåd framför allt för din familj. Hur är det möjligt att tro att den som är kapabel att bränna dina testiklar och skruva in en skruv i skallen på dig skulle kunna lyssna på bönerna om att skona din familj? Kiki tiggde och bad, resten brydde han sig inte om. Kan man inte tänka sig att det var just hans bönande som stärkte deras hämndlystnad och grymhet?

De knäckte hans bröstkorg. "Jag ber er, kan ni inte linda om den?" hörs det rätt som det är på bandet. De hade punkterat hans lungor och det var som om glasskärvor skar sönder hans kropp. En av dem gjorde i ordning en glödbädd, som om de skulle grilla biffar. De glödgade en stång och förde upp den i Kikis ändtarm. De inspelade vrålen går inte att lyssna på, ingen klarade av att ha bandspelaren på. Ingen klarade av att vara kvar i rummet där bandet spelades upp. När historien om Kiki berättas, är det alltid någon som minns hur domarna som lyssnade på bandupptagningen inte kunde sova på flera veckor efteråt. Det berättas om poliser som kräktes medan de skrev ut rapporten om den där nio timmar långa inspelningen. En del grät när de skrev ner vad de hörde, andra höll för öronen och vrålade: "Det räckeeeer!" Kiki plågades medan han utfrågades om hur han hade gjort för att klara av det hela, medan de krävde namn, adresser och bankkonton. Men han var den ende infiltratören. Han hade organiserat allt själv med några överordnades samtycke och stöd från en liten polisgrupp i Mexiko. Styrkan i hans verksamhet under täckmantel hade varit just att han agerade på egen hand. Men det där fåtalet mexikanska poliser, de ytterst få som känt till hans verksamhet och testats och prövats genom många års erfarenhet hade sålt sig. De hade skvallrat för Caro Quintero.

Till en början verkade den mexikanska polisen vara inblandad i det som hänt. Av vittnesmålen framkom att kidnappningen hade utförts med hjälp av korrupta poliser på Guadalajarakartellens lönelistor. Men på Los Pinos, den mexikanske presidentens residens, gjordes ingenting, det gjordes inga efterforskningar och gavs inga svar. Varje försök stoppades av regeringen, som nedvärderade händelsen genom att säga: "Det är ju bara en person som försvunnit. Han skulle ju kunna vara i Guadalajara på solsemester. Detta är inget vi prioriterar." De erkände inte kidnappningen. Även Washington rådde DEA att strunta i det och acceptera det som hänt, för de politiska relationerna mellan Mexiko och USA var alltför viktiga för att äventyras av en agents försvinnande.

Men DEA kunde inte acceptera ett sådant nederlag och skickade tjugofem man till Guadalajara för att göra efterforskningar. Det som följde blev en omfattande människojakt för att hitta Kiki Camarena. El Padrino kände att luften var svår att andas. Att ha gett sig på Kiki hade troligen varit ett misstag. Men när man har hela politikerkåren med sig och framför allt när man tror att man förutsett allt i minsta detalj tvivlar man inte på sin styrka. Och pengars styrka. Med Kiki måste man statuera ett exempel. Förtroendet för honom hade varit det allra största, så straffet måste bli oförglömligt. Det måste gå till historien för all framtid.

En månad efter kidnappningen hittades Kikis kropp i närheten av den lilla byn La Angostura i delstaten Michoacán, ett hundratal kilometer söder om Guadalajara. Dumpad vid sidan av vägen ute på landsbygden. Han var fortfarande bunden, bar munkavle och hade ögonen förbundna. Kroppen var svårt torterad. Den mexikanska regeringen ljög när de sa att kroppen hade hittats insvept i en plastsäck av en bonde från platsen. FBI:s undersökningar av jordspåren på hans hud visade nämligen att kroppen hade begravts på en annan plats och placerats här först senare.

Just till den grop där Kikis kropp hade begravts kom den gamle opiumhandlaren Don Arturo tillsammans med sina söner och lade ner blommor. Och när barnbarnen och barnbarnsbarnen bad om tillåtelse att gå med i drogkartellerna och arbeta för drogsmugglarna eller skänka mark åt dem, yttrade Arturo inte ett ord. Han som en gång var en respekterad opiumboss, hade avstått från allt, men hans ättlingar var bittra och förstod inte varför. De förstod inte förrän den gamle tog med dem till den där gropen och berättade om Kiki och om den där tiken han sett när han var liten grabb. Han berättade och visade på så vis styrkan i sitt förbud. Det var hans sätt att gå in i elden och bära ut sina valpar. Don Arturo visste att han måste visa samma mod som det där djuret.

Detta är en förkortad version av andra kapitlet i "Zero zero zero", som ges ut på Brombergs förlag. Barbro Andersson har översatt boken.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.