Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Den nyliberala efterfesten spårar ur fullständigt i ”The usual suspects”

Den största överraskningen: Herrarna i ”The usual suspects” är inte alls så muntra som jag trodde. De är ofta arga och ibland rasande. Värst är det förstås med kvinnorna, skriver Roland Paulsen angående den liberala podden.

Då och då har jag tänkt att jag i mitt nästa liv skulle vilja bli nyliberal. Jag skulle vilja vakna upp och tänka att världen bara blir bättre och bättre. Att vi visst har lite problem med miljön och så, men att kapitalismen kommer att ta hand om det om vi bara låter den vara. Det skulle vara så skönt att tänka att de fattiga är fattiga för att de inte ansträngt sig tillräckligt, att marknaden har gett dem vad de förtjänar. Att det visst kan vara så att de jobbar hårdare än de rika och generellt gör större nytta, men att det ändå… Nej, jag kan inte – jag kan inte ens fantisera om hur det är.

Tack vare Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson har jag dock fått möjlighet till inblick via deras podcast ”The usual suspects”, avsedd att låta som en ”nyliberal efterfest”. Under veckan har jag gått med dem i lurarna, lärt mig om Friedrich Hayek, fnissat åt Segerfeldts råheter och tänkt att det är konstigt att Svensson, som verkar vara en genuint snäll person, kunde skriva ”sug min kuk” till Bo Rothstein för några år sedan.

Här är den största överraskningen: dessa herrar är inte alls så muntra som jag trodde. De är ofta arga och ibland rasande. Även om kapitalismen gör segertåg över världen är den hotad. Staten stjäl, särskilt i Sverige, och ”LO är ett större problem än rasismen”. Dessutom verkar nyliberalerna inte alls ingå i den gemytliga gemenskap som jag hade föreställt mig. Oron över den främlingsfientlighet som fått fäste bland svenska liberaler tycks uppriktig och upptar ofta den nyliberala trion. I denna fråga utgör de ett välkommet inslag i debatten. Särskilt bjuder deras analyser av Donald Trump och den högerextrema våg som vi ser i Sverige och Europa på tänkvärda observationer.

Mer hätskt blir det när de återkommer till det du just nu har framför dig – ”kultursidorna”. Kultursidorna är, vid sidan av public service, det ständiga hotet mot anständigheten och den fria tanken. På kultursidorna tillåts stalinister ohämmat propagera. Här råder även en outtalad överenskommelse om att helst inte nämna de tre nyliberalernas böcker.

Här är den största överraskningen: dessa herrar är inte alls så muntra som jag trodde. De är ofta arga och ibland rasande.

I det senaste avsnittet där ”Sverige och hoten på hemmaplan” avhandlas (27 februari), åker jag själv på en avhyvling tillsammans med andra ”hot” som Kent Ekeroth och Göran Greider. Enligt Norberg är jag en ”otrevlig människa”. Detta eftersom jag tydligen vill bestämma över hur mycket folk ska arbeta. Med Sven-Eric Liedman är det värre. Han är ”en akademiker som verkligen är en skurk”, enligt Norberg. Tack vare sin lärobok i idéhistoria har han ”förstört hjärnor på studenter”, och hur ”en person kan gå och lägga sig med någon slags självrespekt efter att ha skrivit en sån sak” är för Norberg obegripligt.

Värst är det förstås med kvinnorna. Till exempel får vi lära oss att Ebba Lindsö, tidigare vd på Svenskt Näringsliv, är en ”kärringjävel” som ”inte kan tänka”. Debattören Kajsa Ekis Ekman representerar å sin sida en ”bimbomarxism”, enligt Norberg. ”Hennes världsbild är lika falsk som hennes bröst!” utbryter Segerfeldt för att snabbt blir rättad av Norberg: ”hennes världsbild är lika förbättrad som hennes bröst”, föreslår han, ”för att inte lägga någon värdering i det” (infoga grabbflabb).

Det är helt enkelt avskyvärt.

Att nyliberalerna trots sina stundvis utmärkta analyser av den trumpska jargongen så lätt själva glider in i den (och dessutom avstår från att klippa i ljudspåren) skickar en signal om hur djupt vreden går. Rätt vad det är kommer Segerfeldt på sig själv med att nästan säga att han inte kan förstå varför kulturvänstern får höras i offentligheten, men då kickar det liberala samvetet in och Svensson avbryter för att trösta med vad som i ett annat sammanhang skulle ha framstått som ett utslag av vulgärmarxism: ”Var ska vi ha dem om inte i kulturen? Det är ju ett fritt samhälles rikedom att de är narrar och akademiker. De är inte vid den politiska makten. Det är så ett fritt samhälle hanterar dem.”

Och medan de tre återfår sin munterhet påminns jag om vad jag mest avundas nyliberalerna: den panglossianska grundövertygelsen om att vi trots allt lever i den bästa av världar.

Läs mer: Johan Norberg svarar: ”Vår podd är ingen kavalkad av raseri och könsord”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.