Kulturdebatt

Roland Paulsen: Facket har aldrig behövt sina pampar

Kommunals ordförande Annelie Nordström (th) och tredje vice ordförande och kassör Anders Bergström.
Kommunals ordförande Annelie Nordström (th) och tredje vice ordförande och kassör Anders Bergström. Foto: Claudio Bresciani/TT

Kulturdebatt. Om fackrepresentanterna som nu nagelfars vill behålla ett uns förtroende finns bara en sak att göra: gå till strid mot uppluckringarna av arbetsmarknaden, skriver Roland Paulsen om skandalen inom Kommunal.

Foto:  Jessica Segerberg.Här en detalj som vid sidan av de mer ofattbara groteskerierna stack ut i Kommunalaffären: när den nu avgångne kassören Anders Bergström utan förvarning brukade dyka upp på förbundets luxuösa konferensanläggning ville han gärna ha special treatment. En gång ringde exempelvis hans sekreterare och sa att han ville ha svenska kräftor vid bastun på badholmen. De hade inte kräftor på menyn, och det var rätt besvärligt att servera sällskapet ute bland badtunnorna, men för köksmästaren fanns inget annat att göra än att köra till Norrtälje och inhandla varorna åt arbetarrepresentanten.

Min pappa är också köksmästare och jag känner igen berättelsen ovan från mitt eget liv. Många är turerna då någon dignitet fått ett infall varpå det bara varit att åka hela milen till Hemköps parkering och springa in. Just så har jag föreställt mig sinnebilden av en ond människa. Någon som kommer på att hen vill ha något som inte står på menyn. Som inte ägnar en tanke åt vad nyckfulla önskemål kan innebära för det fotfolk som måste leverera.

Kanske överdriver jag lite. Det är ju inte onda människor det handlar om. Det är människor som glömt bort att deras existens förutsätter andras arbete. I Anders Bergströms fall handlar det också om en människa som haft annat för ögonen än de arbetares väl och ve som han i egenskap av välbetald fackpamp borde ha legat sömnlös för i tider som dessa. För samtidigt som han och Annelie Nordström pustat ut på Marholmen mellan de hårda drabbningarna om arbetares rättigheter, har just dessa rättigheter enbart urholkats samtidigt som den ekonomiska ojämlikheten i Sverige ökat snabbast i OECD.

Om de välbetalda fackrepresentanter som nu nagelfars vill behålla ett uns förtroende finns bara en sak att göra. Att gå till strid.

Foto: Nicklas ThegerströmSvensk arbetsmarknad står inför gigantiska omvälvningar. Socialdemokraterna har i en rad frågor svikit vad arbetarrörelsen i alla tider stått för. Inte minst har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (som fick sin Östermalmslägenhet av fackförbundet Vision) hunnit öppna för förlängd arbetstid i form av höjd pensionsålder. Löftet att ”avskaffa” fas 3, som S lade mycket krut på i valrörelsen, har ignorerats. Då var cirka 35 000 arbetslösa i fas 3, i dag är de 39 000.

 

Den ”svenska modellen” år 2016 består i ett växande gap mellan rika och fattiga där de senare av outgrundlig anledning låter sig företrädas av de förra.  

 

Allvarligast är dock det reformpaket som följt på flyktingkrisen. Utvidgningen av rutavdraget är i sammanhanget en bisak. Beslutet att arbetsvillkora flyktingars möjlighet att få uppehållstillstånd och på svensk mark återförenas med sina familjer kommer däremot att få oöverskådliga konsekvenser och kraftigt undergräva arbetares rättssäkerhet. Det obegripliga beslutet att tolerera YA-jobb utan kollektivavtal likaså. Givet dessa reformer är debatten om huruvida vi behöver lägre lägstalöner överflödig. Liberala debattörer har faktiskt ingen anledning att oroa sig. En fortsatt ökad ”lönespridning” är så gott som garanterad. Det är bara att gratulera.

När det blocköverskridande reformpaketet tillkännagavs kommenterade Karl-Petter Thorwaldsson att det var ”modigt av våra partier” (DI 23/10). Här fanns ingen hotfull ironi – han menade det på ett positivt sätt. Antagligen fanns det LO-medlemmar som tyckte annorlunda, men som tre skyddsombud skrev på Aftonbladet Debatt finns det ”i svenska fack en inställning att det är ledningen som sköter saker och ting, de vanliga medlemmarna ska betala sin avgift och hålla tyst” (15/1).

Inte heller utifrån är kritik populärt. När jag under en paneldebatt på Arbetets Museum ifrågasatte hur väl Kommunals representanter lyckats driva sina medlemmars intressen reagerade Ulrika Lorentzi, utredare på Kommunal, med att brista ut i gråt. Även om hon inte kan klandras för sina känslor var hennes reaktion oväntad då detta borde vara en vanlig fråga i facket. I en debatt anordnad av SSU frågade jag även Tobias Baudin, vice ordförande i LO och kontraktsinnehavare till en rymlig paradvåning som även han fått av ”förbundet”, varför LO med sina 1,5 miljoner medlemmar inte tar till stridsåtgärder och till exempel utlyser generalstrejk. I stället för att gråta skrattade han som åt ett skämt. I en annan debatt i ABF-huset med LO-ombudsmannen Oscar Ernerot, vars fackförmedlade förstahandskontrakt avser en 4:a i centrala Stockholm, möttes min fråga av häpnad. Så ser inte den svenska modellen ut, upplyste han mig.

Så sant. Den ”svenska modellen” år 2016 består i ett växande gap mellan rika och fattiga där de senare av outgrundlig anledning låter sig företrädas av de förra. Att se denna modell bryta samman skulle inte vara en tragedi. Facket har aldrig behövt sina pampar. Mest verksamt har det varit i sin ursprungliga form: arbetarstyrt, handlingsinriktat och kompromisslöst.

Foto i text:  Jessica Segerberg, Nicklas Thegerström

Läs mer. Ministrarnas lägenhetsaffärer