Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Lena Anderssons ironi om skatten är mycket svårupptäckt

Med tanke på hur få som insett krönikans dubbelnatur blir det i efterhand lite dråpligt, som en affirmation av textens underliggande vemod, skriver Roland Paulsen om Lena Anderssons krönika.

Som en litterär metod för att få läsaren att ge upp sin auktoritära tilltro till författaren utvecklade Søren Kierkegaard den så kallade ”indirekta kommunikationen”. I stället för att servera en färdigtuggad ”sanning” kunde Kierkegaard driva så absurda resonemang att läsaren tvingades distansera sig från texten, läsa ”mellan raderna” och tänka själv. Att ta del av indirekt kommunikation är som att ta del av ett konstverk. Associationer och kritiskt tänkande väcks till liv. Budskapet finns i formen.

I dessa tider av ”klickokrati” där ”klickvänlighet” blivit viktigare än att mana till reflektion, är det inte konstigt att denna metod sällan kommer till bruk. Därför var det med viss förvåning som jag i fredags tog del av Lena Anderssons senaste krönika här i DN (16/4). Trots att den indirekta kommunikationen där tillämpas enligt konstens alla regler verkar hennes tilltag inte ha fallit i god jord. Många har tolkat hennes text bokstavligt. Vissa har blivit arga. Andra har hyllat. Det hela är obegripligt.

Själv ser jag i Anderssons krönika förklaringen till varför hon tillhör en av landets erkänt bästa stilister. Hon inleder, aningen övertydligt, med att beskriva hur ett fönster hemmavid envisas med att imma igen. Detta är förstås en lekfull blinkning till de spekulationer som för några år sedan upptog kultursidorna gällande Lena Anderssons privatliv. Fönstret måste i vilket fall bytas ut och Andersson överväger att låta bostadsrättsföreningen betala, men kommer på sig själv med att tänka att det är denna utbredda ”frestelse” – ”någon annan betalar” – som gör att månadsavgiften för föreningen är så hög.

Med ytterst små medel lyckas Andersson här driva med föreställningen att ansträngda hushållsekonomier beror på att kreti och pleti inte vill göra rätt för sig. Den katastrofala bostadsmarknaden, med skenande fastighetspriser och bankräntor som ligger på groteskt avstånd från den negativa reporäntan, framhävs effektivt genom att förtigas. Här anas också en parodi på den nyliberala incitamentdiskurs som dagligen hetsar kring kostnaderna för flyktingmottagandet och i varje arbetslös och sjukskriven ser en simulant.

Därefter kommer provokationens huvudnummer: det är inte de kapitalister som flyr till skatteparadis vi ska förfära oss över utan att staten alls tvingar oss att betala skatt. Försåtligt, ja ”precis som fursten och hallicken”, ser staten alla pengar som sina, skriver Andersson. Varför accepterar vi egentligen Skatteverkets ”tvångsindrivning”?

Här framträder en mångbottnad ironi som kan vara svår att ta till sig för en svensk publik. Den mest uppenbara tolkningen är att Andersson vill tydliggöra att vi lever i en ekonomisk diktatur. ”Staten”, som åtminstone i vår del av världen brukar betraktas som demokratistyrd, blir här till en hallick. Den ekonomiska elit som flyttar sitt kapital till skatteparadis blir, i kraft av rätten till egendom, de som verkligen står för demokratiska värderingar.

Vad vi ser är en lek med diskursiva bilder. Kapitalisten liknas implicit vid John Lockes hårt arbetande bonde som står med händerna i jorden och gräver potatis. En hallick kommer förbi och kräver hälften av potatisen. Kapitalisten tar sin egenhändigt odlade egendom och flyr landet.

Som läsare påminns man om hur den liberala retoriken gång på gång lyckas dölja att dagens kapitalister inte har något med Lockes bonde att göra; att staten sedan lång tid tillbaka retirerat till att bli en kapitalistens betjänt som med mössan i hand ber att få ett par smulor från den privata egendom som enbart grundar sig i stöld. Men Andersson stannar inte där. Likt en zen-buddhistisk koan tvingar hennes text fram tankar och stämningar som nästan aldrig annars märks i offentligheten.

En association som Andersson sannolikt förutsett går till Oxfams senaste rapport om hur den globala ojämlikheten ökat och hur världens rikaste procent nu äger mer än resten av världens befolkning tillsammans (DN, 18/1). Att i en sådan värld kalla staten för ”furste” är måhända överdrivet sarkastiskt, men ändå effektfullt. Hur kommer det sig att vår tids ekonomiska elit, en liten grupp av människor med mer makt än vad förmodernitetens faktiska furstar kunde drömma om, bara tillåts bli rikare och rikare? I fullständig kontrast till textens explicita budskap lyckas Andersson här få oss att inse att dagens egendomskoncentration inte skulle ha varit möjlig om det inte var för staten. Om inte staten via skolapparaten lärde barn att det är rätt att vissa människor lever livet som vinnare och andra som förlorare, om inte staten befäste egendomsrätten med polis och militär, skulle kapitalisterna leva en osäker tillvaro.

I en avancerad form av dubbelnegation skriver Andersson: ”Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.” Här stänks sorgsna påminnelser om det bortglömda idealet om ekonomisk demokrati över målningen. Att den ekonomiska makten (här representerad av ”pengarna”) borde vara underkastad demokratisk styrning (tillhöra ”alla”) framställs som en för vår tid omöjlig tanke. Med tanke på hur få som insett krönikans dubbelnatur blir det i efterhand lite dråpligt, som en affirmation av textens underliggande vemod. Från Kierkegaard går tankarna till Nietzsche som i en lysande passage låter Zarathustra hålla ett metaforrikt tal om ”övermänniskan” bara för att finna att folket tror att han annonserar för en lindansare. Måtte Lena Andersson klara världens oförstånd bättre än vad Nietzsche gjorde.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.