Kulturdebatt

Ryssland är redan i krig med väst

Vladimir Putin.
Vladimir Putin. Foto: ALEXEY DRUZHININ

President Putin har fått Europas politiker exakt dit han vill: oförmögna att göra något åt hans angrepp på Ukraina. Vad människor i väst inte har förstått är att de inte längre lever i efterkrigs-Europa, utan i förkrigs-Europa, skriver ryskfödde författaren Michail Sjisjkin.

Jag minns när jag som barn läste i en populärvetenskaplig tidskrift om svarta hål i rymden, och hur rädd jag blev. Tanken på att vårt universum skulle sugas in i något slags sprickor i världsbygget gav mig ingen ro förrän jag insåg att allt var så avlägset att det inte berörde oss på jorden.

Och plötsligt har det uppstått ett svart hål alldeles i närheten, i vår egen värld. Och det har börjat suga i sig hus, vägar, bilar, flygplan, männi­skor, hela länder. I det här svarta hålet har Ryssland och Ukraina redan störtat ner. Och inför våra ögon är det i full färd med att suga i sig Europa.

Det här hålet i världsbygget är själen hos en mycket ensam, lidande människa. Det svarta hålet är hans rädsla.

Tv-bilderna som förevigade Saddam Husseins, Hosni Mubaraks och Muammar Khaddafis slut var hälsningar som ödet sände honom från exotiska länder. De hundratusentals människor som demonstrerade i Moskva fördärvade glädjen för bedragaren vid kröningen och signalerade annalkande fara. Viktor Janukovytjs nesliga flykt fick alarmet att börja tjuta: om ukrainarna kunde driva bort sina skurkar från makten, så kunde väl broderfolket göra likadant. Självbevarelsedriften aktiverades direkt. Diktaturer som vill rädda sig själva följer alltid samma recept: Man skapar fiender. Man startar krig. Krigstillståndet är den totalitära regimens livselixir. Folket förenas i patriotisk extas med sin ”nationalledare”, medan alla missnöjda utropas till ”nationalförrädare”.

På kort tid har den ryska televisionen övergått från att vara ett fördummande nöjesmedium till att bli ett massförstörelsevapen. Journalisterna arbetar som ett slags trupper och är viktigare än de strategiska kärnvapnen. I den zombifierade nationens omtöcknade hjärna har de hamrat in den påbjudna världskartan: ”Ukrofascisterna” är västmakternas legosoldater och nu har de startat ett förintelsekrig mot den ”Ryska världen”.

”Det finns inga ryska soldater på Krim”, hävdade Putin med ett snett leende inför hela världen i våras. I väst undrade man: Hur kan han ljuga så fräckt rakt upp i ansiktet på sitt eget folk? Men folket uppfattade saken annorlunda: Vi fattar, man måste ju lura fienden, inget fel med det, tvärtom. Och med vilken stolthet man sedan deklarerade: ”Det var ryska soldater på Krim!”

Vi har återvänt till Sovjettidens totala lögn. Mellan folket och makten har slutits ett ”samhällskontrakt” som vi redan har levt med i årtionden: Vi vet att vi ljuger och att ni ljuger, och alla fortsätter att ljuga för att överleva. I detta contrat social uppfostrades många generationer. Den lögnen var långtifrån obegriplig – det fanns rent av en oerhörd vitalitet, en väldig överlevnadskraft i den. För att överleva i ett ryskt fängelse måste man nämligen ha särskilda egenskaper, ett specifikt psyke. Makten fruktade sitt eget folk och därför ljög den. Och folket deltog i lögnen, eftersom det fruktade makten. Lögnen var en del av samhället, som byggde på våld och rädsla.

Fast bara våld och rädsla är inte nog för en sådan allomfattande lögn.

Hur kommer det sig att en pappa till en av de ryska soldaterna som har återvänt från Ukraina utan ben kan skriva på Facebook: ”Min son är soldat och han lydde order, därför har han gjort rätt, oavsett vad som händer med honom, och jag är stolt över min son”?

Det mänskliga medvetandet uthärdar inte tanken på att den egna sonen åkt i väg och dödat sina bröder och blivit invalid, inte för att försvara sitt fosterland mot verkliga fiender, utan på grund av en liten grå överstes paniska rädsla för att förlora makten, på grund av en hop målmedvetna tjuvar som flockas kring tronen. För hur kan man erkänna för sig själv att ens eget land, fosterlandet, är angriparen och att det är ens egen son som är fascisten? Fosterlandet har ju alltid stått på den goda sidan. Så när Putin ser sitt eget folk i ögonen och ljuger, då vet alla att han ljuger och han vet själv att alla vet, men hans anhängare instämmer i hans lögner.

När Putin samvetslöst ljuger politikerna i väst rakt upp i ansiktet iakttar han deras reaktioner med livligt intresse och inte utan tillfredsställelse, han njuter av att se deras förvirring och vanmakt. Han vill att Kiev ska gå ner på knä och återvända till imperiets fadersfamn, som den förlorade sonen. Han vet att Europa ryser och kokar av vrede efter att ha utlämnat Ukraina åt den broderliga våldtäkten. Nu föreslår han att också väst ska ingå lögnens samhällskontrakt. Vi behöver bara säga efter: Putin är en fredsmäklare och vi går med på alla punkter i hans fredsplan.

Västvärldens sanktioner mot Ryssland genomförs i en vag förhoppning om att de ekonomiska svårigheterna ska väcka ryssarnas missnöje med sin regim och få dem att gå ut på gatorna och demonstrera. Det är en fåfäng förhoppning, tyvärr. Ett känt ryskt ordspråk lyder: ”Slå de egna för att skrämma de andra.” I Berlin eller Paris vore det otänkbart med en lag som plötsligt förbjuder import av livsmedel. En våg av protester skulle svepa över landet samma dag. Men i Ryssland fick samma lag regeringens vikande opinionsstöd att öka. Putin vet skillnaden mellan sin egen makt och de europeiska demokratiernas. Demokratiska regeringar tar ansvar för människorna och deras framtid, i en diktatur tar man bara ansvar för att ordern utförs. Varje diktator betraktar sig själv som odödlig, och när han inser att så inte är fallet är han beredd att dra med sig dem som han föraktar in i det svarta hålet. Och han föraktar alla, både de egna och de andra.

Putin vet att politikerna i väst inte kan korsa den röda linje som han själv har lämnat bakom sig för länge sedan. Linjen är beredskapen att gå ut i krig. Det är svårt för det mänskliga psyket att ställa om från efterkrigstid till förkrigstid. Med hjälp av massmediernas informationsterror har man fått ryssarna att ta detta steg. Dessutom befinner sig Ryssland redan i krig. Nämligen i ett icke förklarat krig mot väst. Kistor med stupade ryska soldater anländer till de ryska städerna från Ukraina. Psykologiskt släpar Europa efter, det njuter fortfarande av livet i en kraftlös förkrigsvärld.

Européerna är inte redo för den nya verkligheten. Lämna oss i fred! Ge oss vad vi vill ha: arbeten, gas, fred! Nej till vapenleveranser till Ukraina! Man kan väl inte inleda militär konflikt i kärnvapenåldern på grund av något Mariupol?! Ska världen gå under i en katastrof bara för att Ukraina vill närma sig Europa? Det är amerikanerna som sår split mellan oss och ryssarna! Alltihop är de amerikanska imperialisternas och EU-byråkraternas fel! Vad ska sanktionerna vara bra för när de slår tillbaka mot oss själva? Se på fransmännen, som genast protesterade mot ”det amerikanska diktatet som vill tvinga Frankrike att ställa in leveransen av landstigningsfartyget ’Mistral’ till Ryssland”. Moskva försvarar ju bara sina intressen i Ukraina! Och sitter det kanske inte fascister vid makten i Kiev? Majdan började möjligen som ett folkligt uppror, men sedan grep en nazistisk junta makten i landet. Varför skulle vi stödja den och bråka med Ryssland? Putin föreslår ju fred! Och det är fred vi vill ha!

Putins plan fungerar: skrämda av ekonomiska problem och risken för krig kommer invånarna i väst att välja bort sina regeringar och byta ut Putinkritikerna mot resonligare politiker långt innan ryssarna går ut och protesterar mot den ekonomiska kollapsen och stigande matpriser.

Putin har föreslagit Europa ett samhällskontrakt. Och för varje människa som ingår detta kontrakt kommer det svarta hålet att växa.

Man måste inse faktum: efterkrigs-Europa har redan blivit förkrigs-Europa.

Michail Sjisjkin.

Författaren Michail Sjisjkin, född i Moskva 1961, bor och arbetar i Zürich, Schweiz. Han beskrivs ofta som ett av den ryska litteraturens starkaste namn, trots en ännu liten produktion. I dagarna kommer ”Venushår” (Ersatz), hans andra roman på svenska, om en rysk tolk i Schweiz, vilken är Sjisjkins hittills mest uppmärksammade bok. Tidigare finns ”Brevboken” på svenska (Ersatz 2013), som fick lysande kritik.

I slutet av oktober kommer Sjisjkin till Sverige och Stockholm literature på Moderna museet.