Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så blev Olle berövad sin mamma

Illustration: Jesper Waldersten

Åtta år har gått sedan Åsa fick träffa sin son Olle. Med stöd från rättsväsendet har Olles pappa fått pojken att ta avstånd från sin mamma – ett skakande exempel på hur social­tjänstens förlorade integritet drabbar både kvinnor och män. Men vilka politiska beslut var det som gjorde denna tragedi möjlig? Och varför? I dag fortsätter Maciej Zaremba sitt reportage om det svenska rättsväsendets dolda drivkrafter.

Jag har inte ens en grav att gå till”, säger Åsa.

I förra artikeln (DN 23/4) skildrade jag en socialtjänst där ett par socionomer levde ut sina mansfobier i maktutövningen. Jaha, tänkte kanske någon, så detta är hans ämne: kvinnor i maktställning som förföljer män.

Nej, ämnet är större. Ämnet är Varför. Vad är det som gör att den offentliga makten kan användas för privata syften.

Man kan faktiskt se det senaste kvartsseklets rättsskandaler som utslag av privatiserad rättskipning. I fallet Thomas Quick kunde en sekt troende låna statens makt i akt och mening att få sin teori bekräftad. Och när en oskyldig svensk hamnar på kåken är det – bestickande nog – nästan alltid efter en grundlös anklagelse för sexuella övergrepp (första delen i serien). Då kan man säga att domstolen lånat sig till privat rättskipning. Att verkställa en hämndaktion av något slag. Eller kanske en agenda.

Den goda nyheten är att domare tycks ha lärt av Quick­affären och den långa serien av felaktigt dömda. Vi lär inte få se fler svenskar skickas i fängelse av en släkting enbart på den bevisningen att en psykolog intygat att anklagelserna är sanna. (Visserligen tyckte så sent som i somras tingsrätten i Göteborg att sådant räckte för att döma till tre år, men det blev uppror i juristkretsar och domen upphävdes genast av hovrätten. )

Den dåliga nyheten är att det som gäller för domstolar inte gäller för socialtjänsten. Som vi skall se har den som vill låna samhällsmakten till en privat uppgörelse rätt goda chanser att lyckas. Det är till och med troligt att allt fler räknar med den möjligheten.

Sedan 2006 har antalet vårdnadstvister ökat lavinartat. Statistiken är inte pålitlig, men det kan handla om en fördubbling på mindre än tio år. Så om ni undrar varför tingsrätten inte har tid med farbröderna som länsade lägenheten kan det bero på att tingsrätten är upptagen med att avgöra var lille Kalle skall bo eller när han skall umgås med mamma eller pappa.

Det är inte så att folk skiljer sig oftare än förr i tiden. Antalet separationer har inte ökat. Men aldrig har så många föräldrar slagits om barnen. Eller kanske bara slagits – med barnet som tillhygge? Den senare misstanken har fått regeringen att tillsätta en utredning. Kan det vara något i systemet som inbjuder till krigföring? Hur mår barn av att bli föremål för vuxnas krigande? Idel goda frågor. På hösten 2016 skall utredaren leverera svaren.

Som alltid när ett system krackelerar är orsakerna flera och sambanden dunkla. Det heter att man inte får generalisera utifrån enskilda fall. Förvisso. Å andra sidan kan ingen statistik i världen förklara rättvisans genomklappning i fallet Thomas Quick. Det är i det enskilda fallet (och nästan bara där) som man får syn på de många små sprickorna som fått ett system att brista.

Av just detta skäl är socialtjänstens maktutövning den minst bevakade. De felbehandlade träder sällan fram, av uppenbara skäl. Det är ingen skam att ha fått fel finger amputerat på akuten. Det är något helt annat att ha fått sitt moderskap underkänt av en socialnämnd. Bara de riktigt desperata väljer att gå till en tidning, och ganska sällan har de något för det. Få saker har nämligen en så avtändande verkan på en reporter som ordet ”socialutredning”. Medan det går att på en vecka få nog med fakta för att kunna påstå att läkaren ställt fel diagnos, kan det ta månader att göra troligt att socialtjänsten handlat fel. Och alldeles särskilt svårt blir det vid vårdnadstvister.

Hemma hos Olles mamma står pojkrummet orört. Fotbollsskorna slarvigt hängda på sänglampan, den blåa rullbrädan lutad mot hyllan, plastmonstren på golvet. Det är hjärtskärande. Och kusligt. Jag vet inte vad jag skall säga till Åsa, som gråter i köket. Jag säger att jag skulle bli lycklig om det fanns ett sådant rum som väntade på mig.

Åsa har inte sett sin son på åtta år. Utom på håll, två gånger på bussen och en gång på en match. De rekommenderade breven som hon skickat (med biobiljetter, födelsedagskort, hundralappar, julkort) har alla returnerats med postens skära lapp: ”Ej efterfrågad”. Hon har sparat alla, de fyller en stor låda. Jag har sett sådana lådor förr. De bidar sin tid. När jag hjälper henne att ställa den tillbaka är det försiktigt, som man gör med dynamit.

Nej, det är inte som man skulle kunna tro. Åsa har inte vanvårdat sitt barn. Hon röker inte och saltar knappt maten. En prudentlig morsa, klassförälder och med i skolrådet. Ingen har kunnat anmärka på hennes vandel. Så vad var det som hände?

Platsen är en mindre stad som vi här kallar X-köping. Olle är fyra år när hans föräldrar separerar. De har gemensam vårdnad och pojken bor veckovis hos mamma och pappa. När han blivit sex träffar hans far Sture en ny kvinna, hon flyttar in med sina barn. Åsa börjar bli orolig för sin son. Det händer att Olle kommer hem med blåmärken och nedkissade kläder. Han säger att han är rädd för sin halvbror Gustav.

När Olle för andra gången måste plåstras om på vårdcentralen skickar läkaren en orosanmälan till socialen. Doktorn misstänker att Olle far illa hos sin pappa.

Socialtjänsten väljer att inte utreda. Men de underrättar Olles pappa om anmälan. Och nu inträffar den första av många märkligheter i denna historia. Socialtjänsten får ett nytt brev från vårdcentralen. Doktorn vill ta tillbaka sin orosanmälan. Det vill säga: hon tror fortfarande att Olle far illa, men hon vill inte påstå att det är hos Sture. Läkaren förklarar inte varför hon ändrat uppfattning. Men hon gör det grundligt: anteckningen om anmälan raderas ur journalen.

Det som händer näst borde få alarmklockorna att ringa hos socialtjänsten. Olles pappa kommer in med sexåringen i släptåg. Det är en sak som pojken vill berätta, säger Sture. Och Olle berättar. Att det inte alls var hans halvbror Gustav som gav honom blåmärken. Det var han själv som ramlade. Det han sagt på vårdcentralen var inte sant. Han sade så bara för att ”göra sin mamma till lags”, antecknas i socialjournalen.

Ofattbart, men socialsekreterarna tycks inte uppfatta vad denne pappa gör med pojken. Oavsett vad som är sant eller inte om blåmärken, är det oförlåtligt att tvinga en sexåring att tala illa om sin mamma. Så vad gör de? De ber inte att få tala med Olle i enrum. De undersöker inte hur han har det hos Sture. De startar inte en barnavårdsutredning. De gör det värsta de kunde göra mot Olle. De låter Åsa veta vad han sagt.

Ville man få hans mamma ur balans fanns inget bättre sätt. Nu har hon skäl att tro att Olle inte törs berätta ifall han blir illa behandlad hos sin far. Hennes oro blir inte mindre av att han verkar allt mer besvärad av hennes frågor, svarar enstavigt eller rent av tar tillbaka vad han nyss sagt. Jag förstår honom. Olle är numera ett barn utan alternativ. Vad han än gör riskerar han att skada någon av de två han älskar mest. Det kan tänkas att Åsas frågor gör honom förtvivlad. Vad skall han svara när hon frågar om de talar illa om henne därborta? Att de säger ”den idioten” och att han låtsas att han inte hörde?

Det vedervärdiga i att vara Olle: Jag fick ett blåmärke på gympan, mamma undrar, det var i skolan mamma, Olle du måste berätta, var det Gustav, nej det var på gympan, Olle, var inte rädd, mamma måste veta…( Men jag är rädd, sluta fråga för allt jag säger blir bara elände, det är mitt fel att pappa hånar mamma, det var för att jag skvallrade, varför tror ingen på mig längre, det är för att jag är falsk, varför sade jag till pappa att det var tråkigt hos mamma… Hjälp mig!)

Ett tag var faktiskt hjälpen nära. När Olle är nio kommer han till en psykolog. Som inte behöver många minuter för att uppfatta att barnet håller på att slitas sönder av en lojalitetskonflikt. ”Pojken törs inte tala om något som är viktigt för honom.” Psykologen kan inte säga om Olle far illa hemma hos sin far, eftersom han under samma möte först bekräftar och sedan dementerar detta, skriver hon till socialtjänsten. Det blir dock inga fler besök. När Sture får veta vad Olle sagt säger han nej till fortsatt psykologkontakt.

Här börjar läsaren av socialjournalen på allvar undra vad som felas dessa barnexperter. De håller nämligen med pappan. Pojken behöver ingen psykolog.

Drygt ett år senare behöver han det akut. Olle är nu en pojke med flackande blick som blir skärrad när hans båda föräldrar dyker upp samtidigt, för han vet inte vem han borde hälsa på först. När någon myndighetsperson frågar om mamma eller pappa reagerar han med panik, som om det hängde på hans svar om han får ha dem kvar.

Så här långt i historien är socialtjänstens insats mest beklämmande, men fortfarande möjlig att förklara: inkompetens, lättja eller, som det brukar heta, ”bristande rutiner”. Det som nu händer är däremot obegripligt.

Det skall erkännas att jag länge tvivlat på denna historia. Den verkade för osannolik. Det var bara inte möjligt, tänkte jag, att en sådan serie missgrepp skulle ha passerat utan att någon rättsvårdare slog larm. Jag gissar att det var den sortens önsketänkande som gjort att det tog nästan ett decennium innan Quickaffären kunde rullas upp.

Innan jag går vidare vill jag avvärja en misstanke. Jag har sett en rad fall där mamman förtalar pappan (eller vice versa) i det uppenbara syftet att helt stöta ut den andre från föräldraskapet. Det är helt klart inte så i Åsas fall. Hon kräver inte att få pojken för sig själv. Hon påstår inte att hennes ex är farlig för barnet, inte heller saboterar hon umgänget. Hennes ängslan för hur pojken har det kan vara överdriven. Men den är inget hjärnspöke. En blodig näsa är en blodig näsa. Att Åsas oro växer sig allt starkare, tills hon nästan framstår som på gränsen till paranoid, beror till stor del på den misstro som hon upplever i mötena med socialen. Som vi skall se var inte heller denna känsla frukten av inbillning.

I juli 2006 antecknar socialsekreteraren: ”Olle rädd för att han inte ska få träffa mamma mer.” En månad senare: ”Olle vill inte träffa mamma. /…/ Han säger att han absolut inte vill det, och att han skall ta livet av sig om de vuxna bestämmer att han skall tillbaka till henne.”

Vad har hänt? Det enda vi vet säkert är att vad som än hände, hände det inte mellan mor och son. Under dessa trettio dagar såg inte Olle skymten av sin mamma, inte heller fick han tala med henne. Var gång hon ringde lade Sture på luren. Och nu är vi framme vid det mest häpnadsväckande i denna historia. Ingen av de många socialpersoner som i fortsättningen skall hantera Olles liv har ställt sig frågan varför en gosse som nyss varit så fäst vid sin mamma plötsligt råkar i panik vid tanken på att träffa henne. Så låt oss se hur det gick till när lille Olle blev förvandlad.

På våren detta år inser äntligen socialtjänsten att något måste göras. Skall man hjälpa Olle måste man förstå vad hans föräldrar gör med honom. Alltså är det meningen att de under sommaren i sex veckor var skall bo med pojken på ett ”utredningshem”. Först är det Stures tur.

Åsa säger till mig att hon borde ha anat oråd från början. ”Min mamma hade precis dött i cancer. Jag bad socialen att skjuta på utredningen ett par månader. Men de sade…(hon börjar gråta)…de sade att de hade en utredning att genomföra, ’med eller utan dödsfall’.”

När hon tre veckor senare kommer till utredningshemmet för att hämta Olle till mormors begravning möts hon av underlig stämning. Ingen av personalen beklagar hennes sorg. Men de säger att Olle inte vill åka. Och att hon måste ”lyssna in barnet”. Olle lägger sig i hennes knä och snyftar att han inte vill åka.

Åsa gör vad jag tror varje mamma skulle ha gjort i den situationen. Kom lille vän, säger hon till Olle, nu skall vi säga adjö till mormor. De åker.

Att jag berättar i detalj beror på att denna scen kommer att åberopas som bevis på att Åsa inte respekterar pojkens vilja.

När det blir Åsas tur att observeras med sin son väntar en överraskning. Man har infört ”restriktioner”. I motsats till vad som gällde för Olles pappa kan hon inte ta ett steg utan övervakare. Kvinnorna som stryker efter henne kunde vara hennes barn. När hon skall hjälpa Olle att borsta tänderna följer de med till badrummet och antecknar i sina block.

Hon lyckas behärska sig i tre dagar. På den fjärde vill Olle åka till ett bad. När Åsa plockar ihop badsakerna får hon höra att hon skall låta bli. Personalen har inte tid att följa med, och ensam får hon inte åka. Tjugoåringarna förbjuder henne. När Åsa svarar (inte helt lugnt, kantänka) att nu får det vara nog med förnedring, hon kräver att få tala med någon ansvarig, får hon beskedet att hon ska säga hej då till Olle. Hon fattar inte vad som pågår. Men redan samma dag får hon en förklaring.

Det är ett besked på hennes telefonsvarare. Socialtjänsten meddelar att av omsorg om Olles hälsa och utveckling har man beslutat att med omedelbar verkan omhänderta pojken enligt LVU. Hädanefter är det kommunen som utövar föräld­ra­makt över Olle. Och man bestämmer att han skall bo hos pappa. Skälet? Åsa utsätter sonen för ”psykisk misshandel”.

Detta beslut, som skulle förändra Olles liv, hade socialtjänsten inte rätt att fatta. Tre veckor senare upphävs det av domstol. Socialtjänsten har inte kunnat visa vad man menade med ”psykisk misshandel”. Åsa återfår med omedelbar verkan sina föräldrarättigheter. Men hon får aldrig mera se sin son.

Hon ringer – inget svar. Hon vädjar till socialtjänsten om hjälp. Enligt lagen har socialen en skyldighet att värna barnets rätt till ”en nära och god kontakt med båda föräldrarna”. Men hon får ingen hjälp. Hon går till Olles skola och ber en lärare att lägga ett kort i hans klädhylla. (Jag har sett kortet. ”Hej lilla gubben. Mamma älskar dig.”) Men hälsningen når aldrig Olle. Skolrektorn hinner före. Hon vittjar Olles hylla och skickar tillbaka kortet med beskedet att under ”rådande förhållanden” är Åsa förbjuden att kontakta Olle eller ens visa sig på skolan. För övrigt finns Olle inte där. Rektorn har beviljat honom ledigt. I fortsättningen blir Åsa inte heller kallad till föräldramöten.

Dessa beslut hade rektorn inte rätt att fatta. Åsa är vårdnadshavare, skolan får varken stänga henne ute eller ens ge pojken ledigt utan att hon tillfrågas. När rektorn förhörs av polisen (misstänkt för tjänstefel) kan hon inte säga vad hon menade med ”förhållanden”. (Låt mig på denna punkt gå historien i förväg. Rektorns skäl bestod i att Olles pappa samt en socialsekreterare bad henne om denna tjänst.) Legalt facit: rektorn får (långt senare) en erinran från Skolinspektionen. Praktiskt resultat: Under tiden blir Åsa avskuren från all kontakt med Olle.

Under dessa år upptäcker Åsa att Sverige inte har ett rättsväsen utan två. Vid tre tillfällen inskärper domstolen att Sture måste låta Olle få träffa sin mamma. Och lika många gånger visar Olles pappa rätten fingret. Att han kan göra så beror på att han fått garantier från socialtjänsten: Om han vill stöta ut mamman ur pojkens liv, kommer myndigheten inte att ingripa.

Detta är inte vad jag tror, det framgår av dokumenten. När Sture säger till socialtjänsten att han tänker trotsa domstolens beslut, får han rådet ”att göra det han anser vara bäst”. Om han ”behöver stöd i sitt agerande” står det i socialjournalen, kan han hänvisa till att socialtjänsten också tycker att Åsa utgör en fara för sitt barn.

Det blev inga möten. Från denna tid stammar det sista vittnesmålet om Olles sinnelag, som inte är upprättat av socialtjänsten eller beställt av pojkens far. Pojken vet inte var han skall fästa blicken, tittar på sin far var gång han får en fråga, säger att han inte vill se mamma för att ”mamma gör dumma saker. Men han kan inte säga vad det är för dumma saker.” Det är kontaktpersonen som vittnar. Hon drar slutsatsen att pojken säger det hans far vill att han skall säga.

Tre år senare kommer Olle säga till en psykolog att han aldrig skall förlåta mamma för att hon tvingat honom att anmäla sin egen far för misshandel.

Olle minns fel. Det finns ingen sådan anmälan. Varken av honom eller av hans mamma. Ännu senare skall han säga att hans mamma gjort hemska saker. Olle vet inte vad det var, men pappa Sture har lovat att berätta när Olle blivit myndig.

Om Stures känslor för Åsa vet jag bara vad som framgår av hans handlingar. Det är tretton år sedan de skildes och de har knappast setts sedan dess. Men han tycks fortfarande bry sig om hur Åsa mår. I höstas upptäckte han att hon hade en penningskuld till honom. En försumbar summa för Sture, som har det gott ställt. För Åsa blev det kronofogden.

Medan jag skriver detta är läget följande. Åsa har inte sett Olle på åtta år och åtta månader. I december 2006 förlorade hon vårdnaden om pojken. Tingsrätten litade fullt på socialtjänstens bedömning att Åsa utövade skadligt inflytande på sin son. De bor ett par kilometer från varandra, men hon vågar inte närma sig sonen av rädsla för vad han då kan säga. Sist hon hörde hans röst (för sex år sedan) skrek han ”ring inte hit mer”. Hon säger att hon gråtit varje dag. Det gör hon också gång på gång under mitt besök.

Åsa klandrar sig själv. Det var hennes livs misstag att den gången för drygt tio år sedan anmäla sin oro för Olle till socialtjänsten. Hade hon inte bett socialen om hjälp hade Olle haft sin mamma kvar.

Det är också Göran Lyséns slutsats. Lysén är professor emeritus i folkrätt. Han har gått igenom varenda handling i detta ärende och även lyssnat till bandinspelningar från domstol. Av detta blev han så upprörd att han i fem års tid pro bono försökt hjälpa Åsa att återfå kontakt med sonen. ”Det är svårt att inte få intrycket att socialförvaltningen /…/ bedriver en kampanj mot Åsa”, skriver han i ett rättsutlåtande.

I socialens utredningar och inlagor har han funnit en mängd halvsanningar, förtiganden och andrahandsuppgifter. Sådant kunde förklaras med slarv, om inte alla felen drog åt samma håll. Var gång en socionom drar en förhastad slutsats, återger ett rykte eller råkar lämna fel uppgift till rätten är det till nackdel för Åsa.

Låt mig ge ett exempel. Socialen intygar för rätten att bedömningen av Olles psykiska tillstånd byggde på fem veckors ”professionell samtalskontakt” med honom. Man tar för givet att det var en barnpsykolog som samtalade. Nej, det var en 26-årig student som inte genomfört barnsamtal tidigare.

Det mest uppseendeväckande är det som utelämnas. Tre månader innan Olle avskiljs från sin mamma får socialtjänsten ett brev. Det är från en diakon. För första gången sedan hans gehenna började har Olle talat i enrum med någon som han inte tror kan skada hans föräldrar. Diakonen bandar samtalet och skickar utskriften. Olle säger att han hade ljugit för socialen när han förnekade att hans halvbror slagit honom. Han sade att det var Åsa som fått honom att säga så. Men det är sant, Gustav har slagit honom. Ett fragment:

”Jag hade ljugit om mamma. Att mamma tjatar. Det har hon inte gjort. Pappa sa allt jag skulle säga, och då gjorde jag det. Han kom till skolan och tittade mig i ögonen. Då blev jag rädd. /…/ Om jag berättade det här, alltså ljuga, så skulle jag få träffa mamma och pappa en vecka var. Annars skulle jag aldrig få träffa pappa. Jag vill ha kvar båda…”

Av detta brev finns inga spår i socialtjänstens journal. Det är som om det aldrig kommit fram.

Göran Lysén säger att Åsas fall är en manifest rättsskandal. I hans utlåtande framträder en rättsordning där svansen viftar på hunden: Socialtjänstens bedömningar anammas utan granskning av domstolar. Att deras domar i sin tur kan verka lödiga, beror på att vittnesmålen till förmån för Åsa redovisas mycket sparsamt i domskälen. Om de inte råkar bli bortglömda helt och hållet. Flera av dessa beslut är därtill nästan omöjliga att överklaga, eftersom de saknar domskäl. Rätten berättar inte hur man kommit fram till sitt beslut. Hur skall man argumentera mot en motivering som består av ”Rätter finner att...”?

I en inlaga till justitiekanslern skriver Göran Lysén att myndigheterna kränkt Olles och Åsas mänskliga rättigheter: Rätten till familjeliv och den till rättvis rättegång. Till mig säger han att han aldrig sett en sådan räcka övergrepp i ett och samma ärende. Har han någon förklaring?

”Vänskapskorruption”, svarar Göran Lysén. Han tror inte att det som hänt Åsa hade kunnat inträffa i Stockholm. Men i X-köping, där alla makthavare umgås i samma kretsar, hade hon små chanser att få rättvis behandling. Inte med tanke på vilka hon hade mot sig.

Det har jag visst inte nämnt. Men Lysén säger att självklart spelade det roll att en nära släkting till Sture i ett par decennier varit ordförande i socialnämnden och ledande politiker i ett av X-köpings största partier.

”Hon hade behövt en Perry Mason”, säger Lysén. Eller i vart fall en advokat utifrån. För att bevisa att det inte funnits någon grund för att avskilja Olle från hans mamma måste man nämligen ställa till skandal i X-köping. Man måste visa att ett par socialchefer och även domare agerat rättsvidrigt, säger Göran Lysén. Jag känner väl till Brevet?

Brevet, ja. När jag läste dessa utredningar och domar var det med känslan av att någonting fattas. Beslutsfattare agerar som om de visste någonting som vi andra inte vet. Det var som att komma för sent till biografen och missa scenen där den svarta karaktären får sin svärta.

I Åsas drama består detta förspel av ett brev. Jag behöver ingen fantasi för att förstå vilken effekt det haft på alla som har läst det. Hade jag själv gjort det innan jag träffade henne hade nog denna artikel inte blivit skriven. Jag hade tänkt att det var tur för Olle att slippa leva med en psykopat. Och hade jag mot förmodan ändå farit till X-köping, skulle Åsa känna av min misstro och kanske framstå just så som hon beskrivs: en hysterika.

Brevet är skrivet av en läkare. Doktor X intygar för socialtjänsten att Åsa utgör en livsfara för sin son. Hon lider av en ”grav personlighetsstörning”, är närmast psykopat, vilket doktorn illustrerar med rad skakande scener. Läsaren får en serie bilder av en oberäknelig, härsklysten, manipulativ och våldsam kvinna. En ”ixoid personlighet”. Ett honmonster. Doktorn förordar starkt att hon berövas vårdnaden om Olle.

I elva år har detta brev legat i Åsas akt, en bruksanvisning till hennes person. Dess lömska kraft består i att det inte åberopas öppet av socialtjänsten och därför inte kan bemötas av Åsa. Varför det inte åberopas är uppenbart. Det tål inte dagens ljus. Läkaren, som sätter sin tjänstetitel under psykiatriska diagnoser är inte psykiater. Han är specialist på leverskador. Åsa har han aldrig undersökt, vare sig i huvudet eller någon annanstans. Så vem är doktor X? Även han visar sig vara en nära släkting till Sture.

I normalfallet skulle ett sådant ”intyg” arkiveras i giftskåpet och anmälas till Läkarförbundet. En läkare får inte missbruka sin tjänstetitel på det sättet. Men i Åsas fall är inget normalt. Göran Lysén har funnit att detta brev är själva nyckeln till historien. Det förklarar varför så många tar Stures parti innan de ens träffat Åsa. Doktor X:s brev sprids nämligen också utanför socialkontoret. Bevisligen till Åsas grannar. Det finns indicier för att det även blivit läst av skolpersonal och domare. X-köping är en liten värld.

Läsaren kanske minns läkaren som i början av berättelsen, utan att uppge skäl, tog tillbaka anmälan om att Olle misstänktes fara illa hos sin far. Nåväl, hon hade skäl. Jag vet inte om det var med lock eller pock, men det framgår att det var doktor X som fått henne att ta tillbaka och sudda i läkarjournalen. Det hade han själv berättat, närmast skrytsamt, i ett brev som han inte trodde skulle komma ut.

Jag kom till Åsa efter att ha läst om Olle i en vetenskaplig studie. Det som hans far gjort honom går under flera namn. Barnpsykiatern Torgny Gustavsson talar om ”förslavning”. I psykologen Lena Hellblom Sjögrens bok ”Barnets rätt till familjeliv” heter det ”föräldraalienation”: när ett barn tubbats till att helt ta avstånd från mamman eller pappan.

Vi talar om särskilt grym form av misshandel, eftersom barnet drivs att stympa sig självt. För att stå ut med att ha förnekat en förälder måste det övertyga sig självt om dennes uselhet. Vilket förklarar varför den avstötte kan bli allt mer spöklik med tiden. När Olle inte sett sin mamma på fem år säger han till en psykolog att han inte har några som helst minnen av henne som normal person. Hon har förstört hans barndom.

Att barn som råkat ut för detta löper högre risk att spåra ur i livet bör inte förvåna. De lär sig att se världen i svartvitt. Men föräldern som barnet svärtar ned är en del av barnet, omöjlig att stöta ut helt och hållet. Det blir kvar, som en föraktad del av jaget, skriver Torgny Gustafsson.

Efter att ha analyserat 25 fall liknande Olles drar Lena Hellblom Sjögren slutsatsen att allt fler barn riskerar att få dela hans öde. Det går nämligen inte att få ett barn att anamma spökbilder av en förälder så länge barnet har kontakt med bägge. Det som förenar dessa fall är att innan barnet uttalar det ödesdigra ”vill inte träffa mamma” har det inte sett henne på några månader.

Det är hur detta gått till som är det mest alarmerande med Hellblom Sjögrens studie. I flertalet fall lyckas en förälder manipulera socialtjänsten till att bistå med avskiljandet. När det långt senare framgår att anklagelsen (för våld, psykisk misshandel, sexuella övergrepp och så vidare) varit grundlös, är det redan för sent. Den utstötte föräldern har blivit en främling, om inte en demon. Och då kan det hända att en sorgsen tingsrätt kommer fram till att tonårsflickan bevisligen blivit hjärntvättad till att avsky sin frånvarande pappa, men då det inte står i rättens makt att ändra hennes sinne, återstår inget annat än att fortsätta vägra pappan umgänget med dottern.

Varför kan socialtjänsten manipuleras? Till dess sviktande integritet får jag återkomma. Här bara en antydan: de vårdnadstvister med tragisk utgång som jag själv studerat har en sak gemensam med Olles historia. Mycket tidigt i processen, innan de hunnit ta reda på mycket, tar socialsekreterarna ställning för mamman eller pappan. Att de därefter inte har tid med barnet beror på att de är upptagna med att leta fel på den förälder de valt bort. Som vore barnet en trofé att överlämnas till den förälder som vunnit deras medkänsla.

I Hellblom Sjögrens fallsamling finns åtta mödrar och sjutton fäder. Hon tror att dessa proportioner (30–70) motsvarar den sociala verkligheten. Då uppstår den självklara frågan varför det bara är misshandlade fäder som hörs i offentligheten. Jag tror att förklaringen är enkel. En förnekad moder bär på en långt större skam än en förskjuten far.

När verkligheten en dag hinner ikapp Olle kan det hända att han klandrar de folkvalda för sitt öde. Det som drabbat honom hade varit mindre troligt innan riksdagen beordrade socialtjänsten att lyssna till ”barnets vilja”. Detta inträffade 2006, märkesåret som inleder den häftiga ökningen av vårdnadstvister.

Förvisso saknades det inte varningsord. ”Iakttas inte… försiktighet, kan lagstiftningen om barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta parti för endera föräldern”, skrev Johanna Schiratzki, professor i barnrätt.

Det är inte ofta som en svensk domstol tar sig ton mot de folkvalda. Men redan tre år senare hade rådmännen i Solna fått nog. Det har kommit in ett ”egendomligt språkbruk” i vårdnadstvister där en förälder hänvisar till att hen inte kan ”tvinga barnet”, att träffa den andre, står det i en dom. ”När lagstiftaren förordade att hänsyn skulle tas till barnets vilja… har det inte föresvävat att barnet skulle försättas i en situation där barnet verkligen skulle göra ett otvetydigt och avgörande val mellan sina föräldrar. Ett sådant val är omänskligt att begära av barnet. Det handlar om de viktigaste personerna i barnets liv. Dessa vill inte barnet välja emellan. Barnet vill ha bägge.”

Kloka ord. Men när de skrevs år 2009 har ”barnets vilja” redan blivit till en mindre industri. Vill en förälder få bort den andre ur sitt liv finns en rad experter, som vet hur man kan få barnet att minnas hemska saker om mamma eller pappa. Och det finns advokater som har metoder att hålla den utstötta parten på avstånd. (Jodå, jag har adresserna.)

Vi skriver 2015. Domstolarna dignar under vårdnadstvister. Troligen har aldrig förr så många barn fått slitas sönder av föräldrars krigande. Är det bara deras fel, som valt att slåss? Eller kan riksdagen sägas medvållande, som levererat vapnen?

Alla personer i fallet har fingerade namn. Även vissa sak­omständigheter har ändrats för att försvåra identifiering.

Fotnot: Illustrationerna är skapade av Jesper Waldersten

Fakta. Det betyder begreppet PAS
  • Föräldraalienation avser beteenden där en förälder drar in barnet i demoniseringen av den andre och tubbar barnet till att ta avstånd från modern/fadern. Begreppet Parental alienation syndrome (PAS) myntades av psykiatern Richard A Gardner. I Sverige introducerades det 1992 av forskarparet Bente och Gunnar Öberg.
  • ”Oavsett om tillväga­gångssättet ges en sammanfattande beteckning som PAS så är sättet att agera varken något nytt historiskt sett eller mot bakgrund av tingsrättens erfarenhet”, står det i en dom från 2009.
  • Emellertid har begreppet väckt häftigt motstånd bland en del svenska aktivister. Dessa hävdar att fenomenet inte existerar. Om ett barn tar avstånd från en förälder beror det på att denne förgripit sig på barnet. Samma personer kan också hävda att ”förträngda minnen” av övergrepp, framkallade under terapi, måste vara sanna. Följaktligen är i deras ögon allt tal om att ett barn kan ha påverkats till att sky en förälder inte bara fel, det är i själva verket ägnat att skydda förövaren.
  • I de mer extrema fallen kan det heta att föräldraalienation är en konspiration av pedofila nätverk. Forskare som brukar begreppet tillskrivs en ond agenda. Intressant nog rör det sig om samma forskare som tidigt underkände bevisningen mot Thomas Quick, bland dem rättspsykologen Nils Wiklund, neurologen Germund Hesslow och psykologen Lena Hellblom Sjögren.
  • Den sistnämnda har efter sin kritiska granskning av tillförlitligheten i sexualbrottmål (1997) utsatts för en veritabel förtalskampanj, också inom Psykologförbundet, som på den tiden vitsordade Quickterapeuten Sven Å Christiansons metoder. På senare tid har hon även tillvitats kopplingar till politisk extremism efter att (utan att inse sammanhanget, säger hon) ha låtit sig citeras av nättidskriften Dispatch International.
Fakta. Maciej Zaremba

Maciej Zaremba är reporter på DN. Han är en av landets mest prisbelönta journalister och flera av hans tidigare reportage har uppmärksammats stort.

För sin förra artikel­serie i DN Kultur, ”Den olönsamma ­patienten”, belönades han med Guldspade­juryns hedersomnämnande 2014. Han har även skrivit om bland annat sjuk­vården, skogen, skolan, psykvården, arbetskraftsinvandring och tvångssteriliseringar.

Serie. Rättvisans demoner

Detta är den tredje delen i en serie reportage om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende.

Nästa artikel i serien handlar om vad som kan hända när en pappa råkar ha fel namn. Den publiceras i DN Kultur i nästa vecka.

Publicerade delar i serien Rättvisans demoner:

Del 1. Varför dog Matilda? Läs artikeln

Del 2. Därför försvann Ellens pappa. Läs artikeln

Bakgrund. Underlaget till fallet Åsa
  • Torgny Gustavsson: ”Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnads- och umgängestvister”. SOU 1995:79, bilaga 15.
  • Lena Hellblom Sjögren: ”Barnets rätt till familjeliv. 25 svenska fallstudier av föräldra­alienation”. 3V-förlaget 2013.
  • Magnus Kihlbom: ”Relationen till föräldrarna. Grunden för barnets psykiska utveckling”. I Barnets rätt till föräldrarna, Rädda Barnen 1998.
  • Helena Söderberg: ”Vårdnadstvister i praktiken”. Juridiska institutionen, Uppsala 2013.
  • Bente och Gunnar Öberg: ”Pappa, se mig!” Förlagshuset Gothia 1992.
  • En utvärdering av 2006 års reform. Kommitté­direktiv 2014:84.
  • Dan Josefsson: ”Den livsfarliga terapin måste stoppas”. Aftonbladet 16/12 2014.
  • Rickard L Sjöberg: ”Jag ser fram emot resultatet av förbundets granskning”. Psykologtidningen 12/2 2014.
  • Materialet till artikeln består av samtliga handlingar i ärendet: socialtjänstens och sjukvårdens journaler, utredningar, domar, korrespondens, inalles ett par tusen sidor. Därutöver: professor Göran Lyséns inlagor till JK och HD samt psykologen Lena Hellblom Sjögrens analys av fallet (se litteratur­listan). För att skydda de inblandade uppger jag inte datum eller diarienummer.
  • Av etiska skäl har jag avstått från att kontakta ”Olle” och hans far. Det faktum att ”Åsa” valt att tala med en journalist kunde missbrukas till att förstärka nidbilden av henne. Jag är medveten om det riskfyllda i att berätta denna historia. Någon av de inblandade kan trots allt känna igen sig och gamla aggressioner kan få nytt bränsle. Men utan det risktagandet är det omöjligt att skildra fenomenet med barn som kommit att demonisera sina föräldrar.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.