Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Så blev påven Franciskus den globala erans idol

På torsdag har det gått ett år sedan Franciskus valdes till påve. Politiskt har han placerat Vatikanen på världskartan igen, men bilden av honom är mer komplicerad än så. Det skriver Ulla Gudmundson, Sveriges tidigare ambassadör i Vatikanen.

Umberto Eco fångade honom i en mening: En påve för den globala eran.
Franciskus är inte den förste påve som idolförklarats. Mediedramaturgin tycks kräva varannan påve på piedestal, varannan i skamvrån.

Men att på nio månader ha gått från ett ”Buona sera” en marskväll på Petersplatsen till att bli Time Magazines ”Årets person” är nog ändå unikt. På en romersk husvägg svävar en graffiti av Franciskus som Stålmannen (utlagd på nätet av det påvliga rådet för social kommunikation, jodå, det finns ett sådant!)

Franciskus stil är perfekt för ett globalt och samtidigt personfixerat mediesamhälle. Gesterna de första dagarna – vägran att åka limousin, vägran att bära röda skor och guldring, vägran att flytta in i den påvliga våningen – markerade kontrasten mellan en folklig påve och 1500-talshovet Vatikanen.

Franciskus talar inte uppifrån och ner. Det är omöjligt att tänka sig honom ryta ”Tystnad!” till en folkmassa som företrädaren Johannes Paulus. Eller höja professorspekfingret som Benedictus. Franciskus konverserar, kastar ut frågor, berättar historier, skojar, provocerar.

På Franciskusdagen hörde jag honom i Assisi inför 45 000 italienska tonåringar råda mamman vars son inte ville gifta sig: ”Sluta stryka hans skjortor.” Tja. Franciskus kvinnosyn är den man kan vänta av en 77-årig latinamerikansk präst. Men en påve som stoppar foten i munnen känns befriande fjärran från ofelbarheten.

I 1 500 år har katolska kyrkans epicentrum legat i Europa. Franciskus är den förste påven från en fattig kontinent med ett kolonialt förflutet, en kontinent där spänningarna inom kyrkan historiskt varit starka mellan hierarki och bas, fattiga och rika, vita och icke-vita.

Han är jesuit, en orden som grundades vid tiden för de stora upptäcktsresorna, och som alltid varit mer förknippad med den världsvida kyrkan än med Rom.

Att katolska kyrkan i en tid av global kris valt en påve som så tydligt ställer sig på de fattigas och marginaliserades sida är inte oväsentligt. Franciskus betonar kyrkans ben i tiden, ansvaret för människor här och nu, i synnerhet för dem i samhällenas periferi. Det för tanken till befrielseteologin, den radikala 1970-talsrörelsen som är så nära förknippad med Latinamerika.

Paradoxalt nog är det inte där han har sin bakgrund. Som journalisten Paul Vallely visat i sin utmärkta biografi ”Pope Francis. Untying the knots” blev Jorge Bergoglio 1973 chef för Argentinas jesuiter just med uppdraget att rensa ut befrielseteologin. Det var bakgrunden till fallet med de två jesuiterna som han anklagats för att ha lämnat ut till den argentinska militären. Vallely frikänner honom här inte helt från ansvar. Att Franciskus själv kritiskt reflekterat kring denna period i sitt liv råder det ingen tvekan om.

Men Bergoglio har enligt Vallely gjort en äkta livsresa. Han har rört sig från en konservativ 1950-talsteologi och en närmast högerperonistisk politisk position till ståndpunkter som i dag ligger befrielseteologin nära, ett slags ”folkteologi” byggd på praktisk erfarenhet av kontakt med fattiga, inte på teori. Som ärkebiskop instruerade han sina präster att göra just det han 40 år tidigare förbjudit jesuiterna: Arbeta i slummen och stå upp för fattiga människors rättigheter. Här finns resonansbottnen till hans första egna text som påve, ”Evangelii Gaudium”.

Så det är logiskt att fred nu tycks råda mellan den katolska kyrkoledningen och befrielseteologerna. Gustavo Gutierréz, den peruanske präst som ses som dess grundare, firade i september 2013 mässa i Rom med Franciskus och med Gerhard Müller, prefekten i troskongregationen, den enhet i Vatikanen som har till uppgift att hålla läran ren. Att befrielseteologins kärna – ”optionen för de fattiga” – nu är en del av kyrkans huvudfåra bekräftades nyligen av Müller och Gutierréz vid en gemensam presskonferens.

I botten finns en tradition. Vad Franciskus uttrycker är den katolska socialläran, formulerad av påven Leo XIII 1891 i encyklikan ”Rerum Novarum” och utvecklad bland annat av Paulus VI i ”Populorum Progressio” 1967. Paulus VI kritiserade, liksom Franciskus, den så kallade nedsippringsteorin, vars tes är att alla gynnas av att de redan rika blir rikare. Att både Paulus och Franciskus kallats marxister i amerikanska medier är ironiskt med tanke på att socialläran var tänkt som ett alternativ till marxismen.

Franciskus grundsyn påminner snarare om socialliberaler som Amartya Sen och Joseph Stiglitz (den senare för övrigt ledamot av den påvliga vetenskaps­akademien). Här finns också drag av latinamerikansk populism. Men både sociologen Zygmunt Bauman och IMF-chefen Christine Lagarde har varnat för den växande klyftan mellan de fattiga och de allt färre men allt rikare rika. Så kanske läser Franciskus intuitivt tidens tecken rätt?

Politiskt har han satt tillbaka Vatikanen på världskartan. Medierna har med respekt rapporterat om hans vädjan till regering och opposition i Venezuela att avstå från våld. Han må sakna divisioner, men ingen annan ledare skulle på en vecka ha kunnat få till stånd fredsmanifestationer över hela världen för Syrien, i ett läge då ett amerikanskt angrepp tycktes oundvikligt.

Uteslutet är inte att hans vädjan till G20:s ledare gav den ansiktsräddande impuls som krävdes för att Washington och Moskva skulle lämna avgrundens rand. Ekot hörs från Kubakrisen 1962, då Johannes XXIII – den påve Franciskus oftast jämförs med – manade Kennedy och Chrusjtjov till besinning.

Men en påve är inte främst en politisk aktör. Han leder en kyrka med 1,2 miljarder medlemmar. För många katoliker återupplivar Franciskus andan från Andra Vatikankonciliet, kyrkomötet 1962–1965 som brukar ses som katolska kyrkans försoning med den moderna världen. Hans båda företrädare såg kyrkan som en byggplats, där lärans gotiska bågar skulle resas på nytt efter – som de såg det – den postkonciliära periodens kaos.

Franciskus beskriver den som ett fältsjukhus. Han har inte ändrat kyrkans lära. Han har varken – till skillnad från den tidning du nu läser – avskaffat djävulen eller – som en överentusiastisk italiensk publicist trodde – synden. Men han betonar inte i första hand reglerna, utan evangeliets budskap om kärlek och barmhärtighet. Han talar oftare kritiskt om människohandel än om abort.

Inför ett extra biskopsmöte om familjen hösten 2014 har biskoparna uppmuntrats att fråga ”vanliga” katoliker om deras syn på sex före äktenskapet, preventivmedel, samkönade relationer etcetera. Om det också leder till förändringar i kyrkans hållning återstår att se. Men att gräsrötternas åsikt efterfrågas är något nytt.

Dock, det finns situationer då ansvarsutkrävande, inte förlåtelse, är på sin plats. Medan Benedictus avkragade 400 präster för sexuella övergrepp har Franciskus fått kritik för att inte ha agerat med tillräcklig kraft när det gäller denna cancersvulst i kyrkan. Han har aviserat att en särskild kommission för bekämpande av övergrepp ska inrättas i Vatikanen, men vilket mandat och vilka resurser den får är inte klart.

Och en grupp finns där dialogen hittills lyser med sin frånvaro – kvinnorna. Franciskus uttalanden om kvinnor har varit motsägelsefulla, delvis präglade av hans egen traditionella kvinnosyn, delvis av, som det förefaller, en insikt om att en reform av kyrkan också måste innefatta en ny syn på och nya roller för kvinnor. Han har talat om en större ledarskapsroll för kvinnor, men uteslutit inte bara kvinnlig prästvigning utan också kvinnliga kardinaler (som det i princip inte finns några hinder för enligt katolsk kyrkorätt). Franciskus har talat om behovet av en ”djupare teologi om kvinnan”.

Här svarar katolska feministteologer att vad som behövs är en ny teologi om människan, och att den teologin finns men hittills aldrig tagits på allvar i Rom. Nu hoppas man på en ändring.

En påve har absolut makt. Men han är beroende av andra för sin makt­utövning. Den påvliga förvaltningen, kurian, är känd för att spinna in påvar i osynliga silkesnät och i praktiken usurpera en god del av denna makt. Franciskus har tydligt visat att han inte tänker låta sig manipuleras. Han anser sig helt klart ha ett uppdrag från de kardinaler som valde honom att reformera kurian. Säkert har han haft god starthjälp av den utredning hans företrädare beordrade efter ”Vatileaks­skandalen”.

Nu sker förändringar: byte av nyckelpersoner, nya strukturer, men också en ansträngning, med eget exempel och dagliga predikningar, att förändra kulturen; Franciskus tror uppenbarligen, kanske på grund av egen erfarenhet, på människors förmåga att förändras.

Med en skicklig kniptångsmanöver har Franciskus skaffat sig grepp om apparaten. Valet av statsminister, den av alla respekterade diplomaten och kuriaräven Pietro Parolin, var ett genidrag. Vatikanbankens ledning har sparkats. Det nya rådet, C8, med en kardinal från varje kontinent, ökar världskyrkans inflytande i Rom. Tio av de nitton nya kardinaler Franciskus utsett kommer från tredje världen. Synoden, biskoparnas forum, ska stärkas. De påvliga nuntierna uppmanas nominera biskopskandidater som värnar om de vanliga människorna, inte den egna karriären. Herdarna ska ”lukta som fåren”.

Så, medan Italien hankar sig fram från den ena krisen till den andra, kan man på Tiberns västra strand fira första året med en påve som är mer komplex än vad mediebilden ger intryck av, men som inger världens ledare respekt och många människor hopp. Det är early days yet, men nog tycks Franciskus ha lagt en grund för att denna tvåtusen­åriga, världsvida kyrka återigen ska förnyas.