Kulturdebatt

Så duperades medierna av Dan Josefsson

I veckan nominerades Dan Josefsson till grävpriset Guldspaden. Kristina Hultman kritiserar nu en medievärld som villigt svalt konspirationsteorier i fallet Bergwall.

Hur går det till när en hel offentlighet faller för en konspirationsteori?

Innan jag svarar på den frågan vill jag skilja den faktiska sammansvärjningen från konspirationsteorin, eftersom det handlar om tvåskilda fenomen.

En faktisk sammansvärjning är på riktigt. Den är av ondo, den skadar samhället och bör därför avslöjas. Konspirationsteorin å andra sida försöker leda i bevis att en konspiration existerar, men här är fakta påhittade. Och är de inte påhittade såsätts de ihop på ett sådant sätt att resultatet ändå vilseleder. Saker som hör ihop separeras från varandra och saker som inte hör ihop slås samman så att det bildas som ett mönster som verkar ha bäring påverkligheten fast det inte är så.

Låt mig ta den numera avlidne tv-journalisten Hannes Råstams bok om fallet Thomas Quick som exempel. Här drivs tesen att Thomas Quick som seriemördare är en fantasi som skapades av psykvård och rättsvårdande myndigheter i maskopi och slutade i en skenprocess. Några år efter Råstams död driver journalisten Dan Josefsson denna tes vidare och pekar nu ut de ansvariga konspiratörerna. Terapeuter, läkare och polis har fabulerat fram morderkännanden ihop med en oskyldig men lätt suggererad psykpatient.

Så hur kan vi som utgör allmänheten veta om det som sagts från 2008 och framåt är sant? Finns sammansvärjningen?

Som alltid är det bäst att gå till fakta.

Men om fakta är svåråtkomliga, hur gör vi då?

Ja, de allra flesta av oss lyssnar nog på experter. Det kan vara en tidningsjournalist, en forskare eller en programledare i tv.

Och om granskarna inte heller är att lita på? Om de bara driver tesen om en sammansvärjning vidare utan att gå till botten med hur det faktiskt ligger till?

Ja, då står man sig slätt, som det brukar heta. Och det är väl ungefär där som den offentliga debatten om fallet Quick/Bergwall befinner sig just nu. Många sätter sitt hopp till Daniel Tarschys och hans fem man starka sanningskommission. Under tiden fortsätter dragkampen i medierna mellan en massiv majoritet som anser att det vi har bevittnat är en rättsskandal och den lilla grupp misstänkliggjorda som envist hävdar att så inte alls är fallet.

Vid det här laget är myten om Sture Bergwalls oskuld såväl spridd att snart sagt varenda svensk kan rabbla namnen på de åtta personer, två svenskar och sex utlänningar, som han aldrig mötte på sin bana genom livet.

Det vi också vet är att en tvångsvårdad patient på Säter för fem år sedan, i dialog med public service, bestämde sig för att ta avstånd från alla de mord som han tidigare hade erkänt.

Och inte bara det. Han skulle skriva om hela sin livshistoria. Först med hjälp av ett teveteam från SVT (Hannes Råstam), sedan ihop med en äldre släkting, och nu senast med Dan Josefsson som har gått vidare i sin avlidne kollegas spår.

Psykpatienten på Säter skapade på detta sätt om sig själv, ungefär på samma sätt som han hade gjort i början av 1990-talet, fast nu med andra förtecken. Råstam och Josefsson kom att ansluta sig till en rad vetgiriga journalister – män mest – som lagt ner sin själ i ärendet och näsan i dokumenten. Titeln på Josefssons bok, ”Mannen som slutade ljuga”, blev det yttersta tecknet i offentligheten på att det nu äntligen var sanningen vi fick ta del av.

För att förstå hur denna nya idé om en sammansvärjning kunnat koppla ett så fast grepp om oss får man gå tillbaka till intervjuer, läsa böcker och titta på tv-program. Det som framträder då är ett mönster. För det första är det oftast kvinnor som frågar ut Råstam och Josefsson inför lanseringen av deras teorier, program och böcker 2008 och 2013. I många fall är dessa kvinnliga journalister dessutom påfallande grunt pålästa.

För det andra ställs nästan inga kritiska frågor alls under intervjuerna och ju längre in i myten om sammansvärjning som journalistiken driver sig själv, desto mer befästs den.

Till slut, i början av 2014, har det utvecklats nästan som ett tabu mot att ställa motfrågor. Priset för att säga emot har blivit väldigt högt. I stället haglar priserna över Dan Josefsson, vetenskapssamhället backar upp, och allt som kan bli pinsamt och skamfyllt undviks noga.

Ett exempel på vidareförmedlad myt är vetenskapsjournalisten Victoria Dyring som intervjuar Dan Josefsson och neurokirurgen Richard L Sjöberg i Vetenskapens värld dagen innan Josefssons program om Säter ska gå i SVT (26/11 2013). Intervjun på sju minuter ligger just nu hos Granskningsnämnden för radio och tv eftersom den är så osaklig. Dyring bidrar dessutom till förvirringen kring bortträngda minnen genom den smått genanta repliken att ”Bortträngda minnen, då menar vi rent påhittade minnen som aldrig har hänt”(!).

Vad hon borde ha sagt är förstås att bortträngda minnen handlar om faktiska händelser i en persons liv som personen i fråga inte aktivt minns. Hon kunde också ha talat om falska minnen, men så blir det inte.

Den forna utrikeskorrespondenten Marika Griehsel är ett annat exempel. I Utbildningsradions serie ”En bok en författare” (7/2 2014) lyssnar hon uppmärksamt och entusiasmerande till Dan Josefsson när han återigen lägger ut texten om sin sammansvärjning. Inte en enda kritisk fråga ställs, trots att flera av Josefssons påståenden borde leda till tvivel. Författaren hävdar till exempel att Bergwalls största problem i livet är ett tidigare missbruk.

Och så har vi Camilla Kvartoft som med SVT:s hela trovärdighet i ryggen kliver in i våra vardagsrum i slutet av november förra året inför lanseringen av Josefssons tv-program och sparrar en Quickfobisk polisprofessor i Veckans brott (SVT 25/11 2013). Året innan, inför säsongstarten av samma program (16/10 2012), har hon pratat förtroligt med ämnet för debatten i ett besöksrum på Säter.

Hur kan en hel offentlighet bli såhär okritisk? Vad har hänt med min yrkeskår? Tror vi verkligen på allt det som Josefsson med flera påstår om Bergwall, om sammansvärjningen, eller är det lättja?

Frågan om den före detta morddömdes förflutna rör ju synen på sexualiserat våld, på (rätts-)säkerhet och inte minst psykisk störning, vilket är allvarliga saker och förtjänar vårt helhjärtade engagemang inte hån och förakt. Det minsta vi kan göra är att läsa på.

Josefssons aggressiva argumentation gör oss dessutom dummare och mindre kunniga än vi är. För att bevisa sin tes om att knark och narkotikaklassade mediciner var den tvångsvårdades stora problem i livet, sår han misstro gentemot ett helt teoretiskt fält vars forskningsobjekt är sexualbrottslingen.

I en debattartikel i DN från den 18 februari skriver professor Sven Å Christianson, ihop med domaren Göran Lambertz, fullkomligt korrekt, att teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick.

Vad är då skälet till att Josefsson med flera ändå tjatar vidare om detta? Själv vill han hävda att det är för att ovan nämnda professor är ansvarig (!) för de nu upprivna morddomarna. Josefsson tar även åt sig äran för att psykologistudenterna i Stockholm inte längre får läsa Sven Å Christiansons bok om seriemördare och serievåldtäktsmän som kurslitteratur. Han slår ett slag för bokcensur.

I Josefssons och Richard L Sjöbergs värld (DN 19/2 2014) går argumentationen ensidigt ut på att befästa en ytterst tendentiös och faktiskt inte särskilt sannolik teori. Fakta som inte kan befästa deras föreställning om ett gigantiskt rättsövergrepp sållas bort.

Bilden av vad som skedde under det som Bergwall själv kallar ”Quickåren” blir därmed både opsykologisk och ointressant. Komplexiteten i den åtta år långa rättsprocessen blir inte heller gripbar. Vi förstår inte, vilket måste vara målet med den debatt vi nu för.