Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Så föddes världslitteraturens första moderna terrorister

Ivan Turgenjev, Oscar Wilde, Henry James.
Ivan Turgenjev, Oscar Wilde, Henry James. Foto: Imago, Alamy

Attentatet mot den franska satirtidskriften Charlie Hebdo har återigen satt frågan om terrorismens drivkrafter i fokus. Här ger litteraturvetaren Johan Lundberg en bild av hur det politiska våldet frodades i skönlitteraturen på 1800-talet, i verk av Ivan Turgenjev, Oscar Wilde och Henry James.

Under mitt sista gymnasieår gästades skolan av Amaltheamannen Anton Nilson. Han var en bra bit över 90 och berättade medryckande om sin politiska kamp. Några kritiska frågor ställdes aldrig till mördaren, utan besöket liknade mest ett propagandamöte. Avslutningsvis jublade vi elever över hans framträdande och talade med varandra om det beundransvärda i att så gammal ha den revolutionära glöden kvar.

Amaltheadådet var det lilla stänk som vi i Sverige fick från den terrorism som grävde ett djupt hål i västvärlden under decennierna runt år 1900. Så här i efterhand gläds jag ändå över att ha mött en person från en rörelse som inspirerat till flera av litteraturhistoriens mest förträffliga romaner, låt vara att världsbilden i dessa verk i dag ter sig rätt otidsenlig. Men det visste redan en av den dåtida terrorismens första skönlitterära uttolkare, Ivan Turgenjev.

I hans roman ”Obruten mark” (1877) beskrivs hur några medlemmar av en rysk terroristcell besöker ett äldre par som älskar Voltaire, som lever i enlighet med upplysningens värderingar och står i direktkontakt med den europeiska konst- och litteraturtraditionen från romantiken. Paret sägs vara en rest av ”1700-talet”. Berättaren konstaterar att besökarnas värderingar däremot tillhör ”1900-talet”. Han kunde inte ha haft mer rätt.

Ett år efter Turgenjevs roman sköt Vera Zasulitj Sankt Petersburgs guvernör, vilket utlöste en våg av attentat i Europa. Under 1878 utfördes terrorattacker mot tyske kejsaren, spanske kungen och italienske kungen. 1881 mördades den ryske tsaren Alexander II. Några månader senare sköts USA:s president James A Garfield ihjäl av en sinnessjuk anhängare till hans politiska motståndare. I England utförde irländska nationalister över tjugo bombdåd mellan 1881 och 1885. Och mellan 1894 och 1901 mördades den franske presidenten, den spanske premiärministern, kejsarinnan av Österrike, Italiens kung och USA:s president, i samtliga fall av anarkister.

Inte konstigt att skönlitteraturen i slutet av 1800-talet översvämmades av terrorister och anarkister. Fjodor Dostojevskijs ”Onda andar” kom redan 1872, tio år efter att Turgenjev i ”Fäder och söner” introducerat nihilisten i skönlitteraturen. Därpå följde en strid ström av romaner, noveller och dramer: Oscar Wildes ”Vera, or the nihilists” (1880), Robert Louis Stevensons ”The dynamiter” (1885), Henry James ”The Princess Casamassima” (1886), Joseph Conrads ”The secret agent” (1907); ”Under western eyes” (1910), G K Chestertons ”The man who was Thursday” (1908).

Ändå kan det finnas anledning att gå tillbaka till 1800- talets början för att finna den första beskrivningen av den moderna terroristen. Heinrich von Kleists roman ”Michael Kohlhaas” från 1808 utspelar sig på 1500-talet och handlar om en hästhandlare som kommer på kant med den nye slottsherren på orten, Wenzel von Tronka. Den senare vill demonstrera sin makt genom att godtyckligt bestämma att Kohlhaas måste ha pass för att passera förbi slottet. När Kohlhaas kommer tillbaka med ett intyg från högre ort om att något pass inte behövs, visar det sig att Tronka bytt ut Kohlhaas hästar och misshandlat dennes dräng. Det är startpunkten på en rättslig process som Kohlhaas förlorar på grund av Tronkas kontakter bland högt uppsatta jurister och makthavare. Detta får i sin tur hästhandlaren att starta ett krig med en liten privatarmé mot samhället.

Som modern läsare är det lätt att sympatisera med Kohlhaas. Behandlingen av honom innebär på punkt efter punkt att man går emot de principer som den moderna staten finns till för att garantera, i syfte att upprätthålla individens autonomi. För det första negligeras äganderätten; för det andra principen om likhet inför lagen. Kohlhaas krig mot samhället kan således läsas som en kamp för de grundläggande rättigheter som på upplysningens grund var på väg att institutionaliseras i land efter land i västvärlden efter franska revolutionen.

Turgenjevs ”Fäder och söner” (1862) belyser däremot skillnaderna mellan liberalismen och den filosofi som skulle leda fram till anarkistdåden i slutet av seklet. Medan den liberale anglofilen Pavel kan ses som Michael Kohlhaas efterföljare, pekar nihilisten Basarov fram mot terroristerna hos Henry James och Joseph Conrad. Liberalernas kamp hos Turgenjev gäller nämligen att befria människan från institutionaliserade och lagreglerade system som begränsar hennes frihet. Ett exempel från romanen är livegenskapen.

Ett annat exempel kan åskådliggöra skillnaden. En familj ska inte kunna gifta bort sina barn mot deras vilja. För att minimera en ofrihet som sannolikt leder till olyckliga äktenskap kan man som liberal argumentera för att arrangerade äktenskap bör förbjudas i lag. Däremot ser man det inte som statens sak att stifta allehanda lagar för att på sikt hindra män och kvinnor från att av fri vilja hamna i olyckliga äktenskap.

I slutet av 1800-talet uppfattade man det snarare som att undervisningssystem och bildningsideal hade kapacitet att civilisera människor till beteenden som gjorde att till exempel problem i äktenskap skulle kunna decimeras.

Mot det stod nihilisternas samhällssyn. Den innebar att energin borde läggas på att skapa ett helt nytt samhälle, så perfekt inrättat att människor aldrig fattar beslut som gör dem olyckliga. På frågan ”om samhället förbättras, så kommer det inte att finnas vare sig dumma eller onda människor?”, svarar nihilisten i ”Fäder och söner”: ”I varje fall är det komplett likgiltigt, om en människa är klok eller dum, god eller ond, så snart samhället är rätt konstruerat.”

Vad som avses med ”rätt konstruerat” utvecklas i romanen och kan sammanfattas med att människor i idealsamhället inte låter sig styras av konventioner eller fördomar. De har inte heller respekt för auktoriteter. I nihilisternas ideala värld har en instrumentell naturvetenskap ersatt konst och litteratur som riktningsgivare för hur vi ska leva vårt liv. Merparten av romanerna om 1800-talets nihilister tar fasta på nihilisternas hat mot äldre tiders kultur och bildningsideal. Anledningen till detta hat var att konst och litteratur ansågs vidareförmedla den typ av konventionella, auktoritära och fördomsfulla värderingar som höll människor fångna inom förtryckande strukturer.

I ”Fäder och söner” ledsnar inte nihilisten Basarov på att kritisera vännen Arkasja för att denne läser romantisk poesi. På motsvarande sätt njuter den tilltänkte attentatsmannen Nezjdanov i ”Obruten mark” ”i hemlighet av konst och poesi och av skönheten i alla dess former” och hela intrigen formar sig för hans del till en kamp mellan estetik och politik. Till slut inser Nezjdanov att han ”har en högre kallelse än litteraturen. Den kunde man ägna sig åt förr i tiden, när något annat inte var möjligt.” Nu gäller det att inse att ”allt, allt är ruttet” och måste ”upp med rötterna”. Problemet är bara att Nezjdanov visar sig vara helt olämplig i den revolutionära kampen och därför går under. Delvis kan hans beklagliga fallenhet för estetik spåras tillbaka till hans fars drastiska åtgärd att hindra sonen från att bli nihilist genom att ”sätta honom ’på estetiken’ (…) det vill säga på den historisk-filosofiska fakulteten”.

Tankefiguren om den estetiska bildningen som ett motvärn mot radikalismen återkommer i Henry James ”The Princess Casamassima”, som handlar om Hyacinth, en ung man som av en bekant till sin fostermor erbjuds arbete på ett bokbinderi i London där han introduceras i en krets av nihilister. Ju mer Hyacinth dras in i gruppens terrorplaner, desto mer försöker hans manlige välgörare, en fattig violinist med bakgrund i radikala kretsar, få sin adept på andra tankar än de vänsterradikala. Hyacinth skickas därför ut på en bildningsresa – finansierad med arvet efter fostermodern – och kommer då i närkontakt med klassisk kultur i Frankrike och Italien.

Han inser därmed vad som kommer att gå förlorat om nihilisterna lyckas med sina uppsåt. Men hans insikt kommer för sent. Han har svurit den revolutionära eden och kan inte backa när han får sitt uppdrag från revolutionsledningen. Hyacinths situation har också komplicerats av hans möte med prinsessan Casamassima, vars aristokratiska tillvaro på slott och herresäten förhäxat Hyacinth. Dock har hennes civilisationströtthet och längtan efter ”barbariet” inte någon motsvarighet hos den unge beundraren. Han törstar tvärtom efter ”civilisationens vin”.

Tematiken kan hos James relateras till hans tidiga konstnärsroman ”Roderick Hudson” (1875), som ”The Princess Casamassima” är en fristående fortsättning på. Där fungerade prinsessan som symbol för det estetiskt sköna. Skönheten är i den romanen förknippat med död och undergång; och dess icke-uppbyggliga karaktär kastar ljus över den politiska tendensen i ”The Princess Casamassima” såtillvida att de elitistiska kulturyttringar som Hyacinth med ångest ser gå under har ett ringa värde utifrån det nyttoperspektiv som är på väg att ta form vid 1800-talets slut. Där har konst som inte har kommersiella eller politiskt revolutionära värden blivit obsolet.

Hur långt vi har rört oss från James och de andra nihilist­kritikernas världsbilder framgår av att det i dag torde vara få som ställer sig bakom Hyacinths hyllning av kulturtraditionen: ”Monumenten och konstskatterna, de stora palatsen och egendomarna, bildningens och smakens erövringar, civilisationens stomme så som vi känner den, må ha skapats genom despotism, grymheter och exkluderingar, genom monopolbildning och girighet, men har samtidigt gjort världen så mycket mindre meningslös och livet så mycket mer uthärdligt.”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.