Kulturdebatt

Så förvandlades männen till rättvisans demoner

Foto: Jesper Waldersten

Sedan 1990 har antalet justitiemord i Sverige ökat explosionsartat. Varför? I sista delen av sitt reportage frilägger Maciej Zaremba hur det gick till när en undermålig lagstiftning mötte en oprofessionell socialtjänst – och en del av feminismen som låtit sig kidnappas.

Under det elfte besöket säger Anna att de är dumma mot henne på dagis. Under det trettonde att en fröken petat henne i stjärten. Besök 14: ”Anna står fast vid att hon blivit utnyttjad av kvinnlig personal, men vill inte gå närmare in på detaljer.”

Nu blir terapin intensiv. I fortsättningen och i ett år framöver träffar Anna sin psykiater två gånger i veckan. Vid besök 15 ”beskriver Anna manuella övergrepp i vulva och anus”. Besök 21: Anna säger att fröknarna filmade övergreppen. Besök 22: En mansperson var också med. Besök 23: Anna blev bortförd i en svart jeep. Terapeuten antecknar: ”Det är svårt att avgöra vad i flickans berättelser som kan vara självupplevt.”

Vid besök 30 minns Anna att hon blivit våldtagen av både män och kvinnor i en skåpbil. En vecka senare pekar hon ut sina lärare (hon har nu börjat i första klass). Terapeuten antecknar: ”Det finns inget som tyder på att Anna kan ha haft tillgång till filmer med denna typ av innehåll…”

Det framgår inte av journalen vilka frågor som doktorn ställer till sexåringen eller hur terapin går till. För denna brist blir hon sedermera klandrad. Men låt oss fortsätta.

Terapeuten informerar fortlöpande flickans mamma. När Anna pekat ut närmaste grannarna (besök 30 och därefter) blir hennes föräldrar skräckslagna. De flyttar från området.

Förgäves, visar det sig. Terapin fortsätter och cirka femton besök senare berättar Anna att också hennes farmor, farfar, två farbröder, deras sambon, två vänner till mamman samt den nya gympaläraren förgripit sig på henne. Efter besök nr 55 antecknar terapeuten: ”Anna antyder att fadern kan vara förövare av övergrepp…”

Bengt säger till mig att han kanske är naiv, men att det var först när han satt i cellen som det gick upp för honom vad som pågick. Men då var det för sent. Under tiden hade Annas mamma gått med i en stödgrupp för anhöriga till offer för sexuella övergrepp, och hon tvivlade inte längre på flickans berättelser. Det gjorde inte heller socialtjänsten. ”Anna har varit utsatt för övergrepp sedan hon föddes. Gympaläraren på den nya skolan tillsammans med pappan har fortsatt med övergreppen”, står det i socialjournalen. (Av någon anledning nämns inte dagisfröknarna.)

Det tar åklagaren fyra månader och förhör med ett tjugotal personer att avskriva fallet. De sju skolkamrater som Anna såg rövas bort och bevittna sadistiska riter minns tydligen inget av saken. Åklagaren antyder för socialtjänsten att man borde undersöka vad Annas mamma gör med flickan.

Bengts lägenhet är ett minnesalbum. Få möbler, men överallt foton av Anna och hennes lillebror. Det är sex år sedan han såg dem sist. Deras mamma har trotsat alla domar om vårdnad och umgänge. Hon står fast vid sin tro att Bengt och en rad andra personer våldtagit dottern. I vart fall tänker hon inte ifrågasätta Annas minnen. Så säkert är det riktigt, som det står i den senaste domen att Anna, som nu är femton, inte vill veta av sin pappa. Det vill inte hennes lillebror heller. Också pojken har sedermera fått minnesbilder av att ha blivit våldtagen av sin far när han var två år gammal.

Domarna kan inte förstå hur modern kan låta sin dotter leva i tron att pappan är ett monster. ”För tingsrätten framstår det som att [modern] alltför okritiskt tagit emot Annas ibland helt osannolika uppgifter i stället för att ta sitt ansvar som förälder att ifrågasätta och få Anna att skilja på fantasi och verklighet.” Tingsrätten beklagar både pappans och flickans öde: ”Bengt A befinner sig i en sorts moment 22-situation där han inte fått träffa sina barn på flera år, inte tycks kunna påverka skeendet och inte heller i reell mening kan försvara sig mot de anklagelser som framför allt Anna framfört.” Men det finns inget att göra. Det ligger inte i domstolens makt att förändra Annas sinne.

Låt mig också berätta om Lars. Anledningen till att han bor på hemlig adress är att hans dotter Sonja gått hos samma terapeut som Anna. Lyckligtvis var Sonja så liten (knappt tre år) att hon inte kan minnas vad det talades om. Men på hennes mamma gjorde dessa samtal starkt intryck. Förvissad om att pappa Lars kommer att våldta Sonja igen så fort han får chansen flydde hon med barnet. Hittades av Interpol först tre år senare (i Sydamerika), hämtades av polis, dömdes till fängelse och miste vårdnaden. Att Lars och dottern har hemlig adress beror på att Lars fruktar att mamman kan göra ett nytt försök att ”rädda” Sonja.

Anna och Sonja är två av trettio barn som tagits till terapeuten av ängsliga mödrar och kommit ut med minnen av sadistiska övergrepp. Somliga har bevittnat rituella mord. Om barnet var för litet för att själv vittna kunde terapeuten tolka tecknen på våldtäkterna. Till exempel att treåringen hade tyngdpunkten på tårna snarare än på hälen. Ett antal fäder blev polisanmälda, åtminstone en av dem oskyldigt dömd (till sex års fängelse, friad i hovrätten) på terapeutens vittnesmål. Hur många barn som kommit att förskjuta sina fäder (som Anna) eller mödrar (som Sonja), har ingen undersökt.

Detta berättas eftersom terapeuten, barnpsykiatern A, har läkarlegitimationen kvar. Ännu i fjol stod hon på Socialstyrelsens lista över sakkunniga i psykiatrimål. Också hennes trosfränder, bland dem leg psykologen B, fortsätter sin verksamhet. Den sistnämnde behövde inte undersöka barnet för att intyga att det måste ha utsatts för trauman. Det räckte att tala med barnets mamma. Psykologen B försäkrar tingsrätten om att en fyraåring visst kan minnas vad som hände när den låg i vaggan. ”Man kan ha minnesbilder från så långt tillbaka som strax innan man föddes.”

Tingsrätten tillåter sig att tvivla. I klartext: man avfärdar psykologen B. Men det gör inte socialtjänsten. I själva verket är detta och liknande intyg orsaken till att Bengts barn tror att deras pappa är ett monster.

Vi skriver 2015. Det som är vidskepelse för tingsrätten är vetenskap för socialtjänsten två kvarter längre bort. Quickaffären må vara över. Men det är inte Quickepoken.

Egentligen började den före Thomas Quick. Man kan säga att den inleddes med fallet Catrine da Costa. I styckmordsrättegången 1988 fanns två inslag som skulle återkomma i lavinen av justitiemord efter 1990. Det första är den påstådda förövarens gestalt. Låt mig citera ur min första artikel (DN 19/4): ”Hen är en man. Hans brott är bestialiska. Hans offer är i regel barn, som han antingen påstås ha våldtagit, torterat, mördat, styckat eller skakat till döds. Och heter han inte Quick i efternamn är han – i tolv fall av femton – far till sitt påstådda offer.”

Det andra som förenar rättshaverierna är att i 19 fall av 26 spelar en sorts psykolog en avgörande roll. Det är hen som antingen upptäcker det påstådda brottet och hjälper offret (i Quicks fall förövaren) att minnas, och/eller övertygar domstolen att minnena är äkta.

Efter Quickskandalen är det föga troligt att den sortens pseudovetenskap skulle övertyga en domare. Men den fortsätter att skapa tragedier. Sedan dessa artiklar börjat publiceras har jag fått en mängd brev från förtvivlade föräldrar som – med bistånd av socialtjänst och terapeuter – gjorts till odjur inför sina barn.

Var kommer den ifrån, fantombilden av den monstruöse fadern? Jag har nu på denna resa sett honom uppstå många gånger. Det var ur mötet mellan dålig lag, vacklande socialtjänst och kidnappad feminism.

På nätet skriver bittra fäder att de i vårdnadstvister diskrimineras av kvinnor i maktställning. Det stämmer inte riktigt. Juristprofessor Johanna Schiratzki har granskat ett stort antal hovrättsdomar och funnit att en mamma inte har någon fördel av att domaren råkar vara kvinna. Rättsstaten ser ut att hålla stilen, åtminstone i hovrätterna. Annat med socialtjänsten. Den gemensamma nämnaren för havererade vårdnadsmål, säger Schiratzki, är en oprofessionell socialtjänst. ”Systemet är så skakigt att den som är tillräckligt hänsynslös kan använda det för egna syften.”

Som vi har sett kan syftet vara blygsamt, som att hämnas på exmakan. Men det kan också vara en agenda. Till exempel finns det socionomer som bedriver en egen familjepolitik.

Den officiella säger att ett barn mår bäst av att tas om hand av två föräldrar. Men det tycker tydligen inte familjerättssekreteraren Lena. Här kommer ett par unga människor med ett spädbarn. De tänker inte bo tillsammans. Besöket är en formalitet, mannen vill erkänna faderskapet. Han gör det gladeligen och tar för givet att han också skall ta hand om pojken.

Då säger socionomen att det är ”onaturligt” med gemensam vårdnad när de inte bor i samma stad. Sedan vänder hon sig till mannen, höjer rösten: ”Förklara för mig varför du skall vara vårdnadshavare! /.../ Då tar du två månader från henne i föräldraledighet, som hon kan spendera med barnet och inte lämna honom på dagis. Så ekonomiskt är det en förlust för henne att ha gemensam vårdnad!”

Det här får familjerättssekreteraren absolut inte säga. Hon bryter mot lagen. Hennes enda uppgift är att fastställa faderskapet. Men när mötet är över har den unga kvinnan kryssat i rutan ”ensam vårdnad”. Facit: Mannen tvingas stämma kvinnan för att kunna förbli pappa till sin son. (Se där, en möjlig förklaring till ökningen av vårdnadstvister.)

Hur jag kan veta så exakt vad socionomen sagt? Därför att den här pappan, som för övrigt råkar ha ett osvenskt namn, inte kände sig väl mottagen av socialtjänsten och anade oråd. Så han spelade in samtalet. Det ligger nu hos polisen. (Socionomen Lena lägger på luren när jag ber henne om en kommentar.)

Skakigheten har nog många orsaker. Ingen polis kan ingripa så djupt i en människas liv som en socialsekreterare kan göra. Dock måste en polisaspirant genomgå ett mognadstest innan hen antas till skolan. Saknar man självdistans eller bär på starka aggressioner lär man inte komma in. Märkligt nog ställs det inga sådana krav på socionomer. Snarare tvärtom. Nyligen visade socialforskaren Pia Tham att det är de yngsta och minst erfarna socialsekreterarna som anförtros de svåraste ärendena. Här tror man kanske att det bara är män som drabbas. Men när passioner får spelrum, kan det slå åt alla håll.

Att socialtjänsten är i kris kan inte ha undgått någon. Efter en rad fall av gravt misskötta barnärenden, somliga med dödlig utgång (Yara i Karlskrona, ”Matilda”, som jag skrev om i första artikeln 19/2) utreds bristerna av flera myndigheter. Men är det bara fråga om undermålig utbildning och bristande resurser, som det påstås?

Barnrättsjuristen Lena Celander Jörgensen tror inte det. Hennes erfarenhet är att socialtjänstemän alltför ofta låter sig styras av känslor. Att barn som misshandlas av sina föräldrar ofta hamnar under radarn beror på att ”socialtjänsten har bara två alarmsystem. Det är hot om våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn. Men blinkar en av dessa lampor, då släpper i gengäld alla spärrar. Man drabbas av tunnelseende.”

Jag är antifeminist”, säger Ronny. ”Jag är för jämställdhet.” Men Ronny, säger jag, det här har du fått om bakfoten. Det är feminismen som är för jämställdhet och antifeministerna som är emot. Läs på. Men det är för döva öron. Den enda feminism han stött på, säger Ronny, gick ut på att män kan behandlas som skit.

Att han blev behandlad på det sättet är obestridligt. Det framgår av domen som ger honom ensam vårdnad om hans son, som han inte fått se på tre år. I Ronnys fall har myndigheterna begått nästan alla övergrepp som kan begås när en inte helt frisk mamma får socialtjänsten med sig på att pappan är en pedofil. ”Jag var som en tattare i deras ögon. Dömd på förhand.” Så var det nog. Men vad har det med feminism att göra?

Då säger Ronny att jag skall läsa vad ”feminister” skriver om sådana som han. Alltså pappor som i en vårdnadstvist anklagats för övergrepp på sina barn. Jag får en lista med webbadresser. Det är en sällsam läsning. Skribenterna (oftast anonyma) buntar ihop fäder som klagar på bristande rättssäkerhet med kvinnohatare och högerextremister. Eller så heter det att barn aldrig fantiserar om sexuella övergrepp. Alltså är de utpekade skyldiga. Den som påstår något annat är en ”pedofilkramare”. (Det kan rent av heta att frikännanden av Thomas Quick var ett dråpslag mot barns och kvinnors rättigheter.)

Ingen tvekan om att folk på dessa sajter hyser fördomar mot män. Somliga är rent paranoida, förbi gränsen för diagnos. Frågan är vad som fått Ronny att i sin tur bunta ihop tokstollarna med feminism. Då säger han att han inte hört några feminister stå upp mot manshetsen.

Där har han fel. De har varit många genom åren. Ebba Witt-Brattström, Petra Östergren, Renée Frangeur, debatten om Evin Rubars ”Könskriget”… Men det är sant att feminismens röst hörs svagare när det kommer till män, barn och vårdnadstvister. I den frågan är det polarisering som gäller. Det är de mest hätska som anger tonen. Det låter nästan som ett könskrig. Hur har det blivit så?

Margareta Hydén är professor i socialt arbete och författare till den första svenska avhandlingen om våld i äktenskapet (1994). När jag berättar om Ronnys inställning blir hon beklämd, men inte helt förvånad. Hon säger att hennes studenter numera tvekar att kalla sig feminister. ”’Jag vill ha jämställdhet, men jag tycker ju inte illa om män’, kan de säga.”

Margareta Hydén känner sig medskyldig till att begreppet feminism, som hon säger ”håller på att kidnappas av extremister”. Hon borde ha protesterat högre den gången det började. Men hon kände inte för att sitta i tv-soffor och munhuggas med Eva Lundgren. Och hon trodde aldrig att en oseriös rapport skulle få ett sådant genomslag i opinionen. Eller, för den delen, rekommenderas av statliga myndigheter. Men bara något år senare fick hon bekymrade samtal från UD. Vad skulle man svara utländska journalister som undrade hur det kom sig att svenska kvinnor var de mest förtryckta i Europa?

Året var 2001. Rapporten vi talar om var ”Slagen dam” av religionsforskaren Eva Lundgren. Den var, kunde man säga, ett ideologiskt manifest uppbackat av en skruvad statistik. I korthet: det är normalt för en man att misshandla en kvinna. Män gör det eftersom de är män, inte för att de dricker, själva blivit slagna, hatar kvinnor eller har problem med psyket. Det är nämligen genom att utöva våld som en man blir till man. Bevis 1: Det bara är så. Bevis 2: Varannan svensk kvinna vittnar om att ha blivit misshandlad. Men i verkligheten är de säkert fler.

Jag förenklar lite, men detta var kontentan. Det märkliga är att så få ifrågasatte Lundgrens definition av ”manligt våld”. Det var nämligen allt från att dagligen bli slagen blodig till att någon gång ha fått en knuff i kassakön. ”Med den definitionen är det märkligt att inte alla svenskor erkände sig som offer”, säger Margareta Hydén.

Det skulle dröja åtta år innan Brå helt underkände Lundgrens slutsatser, och den nyheten gav inte rubriker. Men under lång tid fick de som ville få sina fördomar om mannens ohjälpliga våldsamhet bekräftade av vetenskapen. De kanske inte var så många, men de gjorde skillnad. Hydén tvivlar inte på att ideologin påverkade socialtjänsten.

Det mest tankeväckande med historien är Margareta Hydéns förklaring till varför hon och en rad andra feminister valde att dra sig ur debatten. För att den var så hätsk och politiserad. För att man kunde bli anklagad för att gå patriarkatets ärenden. För att slippa personliga påhopp.

I fjol kom en liten bok av Renée Tunbjer Retzlaff som fick mig att inse varför ”radikalfeminism” och ”extremfeminism” är missvisande begrepp. En ideologi som påstår att könet är bärare av moraliska egenskaper är inte en vassare upplaga av feminismen, den är dess motsats. Det var ju precis denna fördom som feminismen så framgångsrikt bekämpat. Alltså vore ”sexism” ett bättre begrepp.

Tunbjer Retzlaff (som gick med i kvinnorörelsen 1969) varnar för att feminismen håller på att invaderas av identitetspolitiken, som splittrar upp samhället efter kön, religion eller etnicitet. En sådan politik vet inte av ”gemensamt bästa”, än mindre någon inlevelse med de andra. Det är den egna gruppens intressen som skall hävdas. Då får man inte bli förvånad om det väcker aggressioner. ”Motståndarna blir männen /…/ oavsett vilka värden de enskilt företräder. I denna ’grupp’ är inte ens mannen synlig som människa.”

I mars dömdes en mamma i hovrätten för falsk tillvitelse. Mitt i en pågående vårdnadstvist anklagade hon sin exmake för att ha våldtagit barnen. Sedan gick det som det så ofta går i sådana fall: hon fick skyddad identitet och full uppbackning av socialtjänsten, han fick inte träffa sönerna på ett år och var nära att förvandlas till ännu ett fadersspöke. Som tur var för barnen hade mamman innan hon gjorde anmälan berättat i detalj för sina vänner vad hon tänkte hitta på. Hon fälldes på deras vittnesmål.

Varför jag berättar detta? För att för ett år sedan, innan jag började denna resa, hade jag sett henne som en niding. I dag framstår hon snarare som ett av offren för ett elakt spel. Någon expert gav henne detta råd, eftersom det hittills visat sig fungera. Sensmoral: det handlar inte om svartsjuka mödrar eller maktlystna fäder. Det handlar om att den makt som kan missbrukas, kommer att missbrukas.

Det kan finnas massor med dåliga skäl för ett par som separerat att bråka om barnen. Praktiska, ekonomiska, moraliska (varför blev jag lämnad?) eller bara kognitiva: Det är svårt att inse att den som gjort mig illa kan vara oumbärlig för mitt barn. Men då finns det ingen instans med makt att säga: ”Nu sitter ni ned och talar om vad som är bäst för Emma. Den som går sin väg får böta.”

Det som finns i stället är en rättsprocess som inbjuder till ömsesidigt karaktärsmord. ”Vinner” gör oftast den som lyckas få socialtjänsten att inse den andra partens uselhet. Har man rätt att bli förvånad om systemet då och då frambringar ett monster?

Alla personer i de fall som beskrivs i artikeln har fingerade namn. Även vissa sakomständigheter har ändrats för att försvåra identifiering.

Illustrationer i texten: Jesper Waldersten

Fakta. Bakgrund och litteratur

Materialet till fallet Anna består av rätte­gångshandlingar.

Övrig litteratur (i den ordning den använts):

• Johanna Schiratzki: ”Mamma och pappa inför rätta”, Iustus förlag, 2008.

• Anna Singer: ”Barns rätt till två föräldrar – en överspelad grundregel?”, Juridisk Tidskrift, 2009.

• Lena Celander-Jörgensen: ”Föräldraskap och vårdnadsansvar ur ett manligt genusperspektiv”, Juridiska institutionen Stockholm, 2003.

• Anna Singer: ”Den utomäktenskapliga fadern – en man utan rättigheter?” I Maarit Jänterä Jareborg, Mats Kumlien (red.) ”Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle – rättshistoriskt och komparativt”, Iustus förlag, 2011.

• Margareta Hydén: ”Woman battering as marital act: The construction of a violent marriage”, Scandinavian University Press, 1994.

• Margareta Hydén: ”Mot en förståelse av kvinnomisshandel som en social process”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/94.

• Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand, Anne-Marie Kallikoski: ”Slagen dam”, Brottsoffermyndig­heten 2001.

• Brå-rapport: ”Brott i nära relationer”, 2009.

• Petra Östergren: ”Den auktoritära radikalfeminismens återkomst”, Respons nr 2/13.

• Renée Tunbjer Retzlaff: ”Feminism uppåt väggarna – eller en rak vänster”, Arx förlag 2014.

• Mats Sjösten: ”Vårdnad, boende och umgänge”, Norstedts juridik 2014.

• Anna Singer: ”Samarbetsförmåga och gemensam vårdnad”, Juridisk tidskrift nr 1/2007.

• Lena Celander-Jörgensen: ”Föräldraskap och vårdnadsansvar ur ett manligt genusperspektiv”, Juridiska institutionen Stockholm, 2003.

Läs mer. Maciej Zaremba och ”Rättvisans demoner”

• Maciej Zaremba är reporter på DN. Han är en av landets mest prisbelönta journalister och flera av hans tidigare reportage har uppmärksammats stort.

• För sin förra artikel­serie i DN Kultur, ”Den olönsamma ­patienten”, belönades han med Guldspade­juryns hedersomnämnande 2014. Han har även skrivit om bland annat sjuk­vården, skogen, skolan, psykvården, arbetskraftsinvandring och tvångssteriliseringar.

• Detta är den sista delen i en serie reportage om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende. Läs tidigare delar:

• Läs tidigare artikelserier av Zaremba: ”Den olönsamma patienten””Skogen vi ärvde””Hem till skolan””Mobbarna och rättvisan”,”I väntan på Sverige”,”Först kränkt vinner”.