Kulturdebatt

Så hotas Europa av ultranationalismen

Marine Le Pen, partiledare för Front National.
Marine Le Pen, partiledare för Front National. Foto: Jacques Brinon/AP

De rasistiska partierna behöver inte sitta i regeringsställning för att urholka demokratin: de kan från sidan hota idén om alla människors lika värde. Henrik Arnstad beskriver ett samhällsskick som har tappat självförtroendet.

Det konstiga är att det går så lätt, oftast. Att avveckla en demokrati. Som Italien 1922–1925 när de liberala demokraterna böjde sig för fascismen och – i god parlamentarisk ordning – röstade bort sig själva. Eller Ungern i dag, som har lämnat demokratin bakom sig. Och det var inte fascismen som åstadkom detta, utan det traditionella högerpartiet Fidesz. Samma sak i Spanien, där regeringspartiet Partido Popular naggar rättigheterna att protestera mot statsstyret i kanten.

Skällsordet för dagen är ”antidemokrat”. Dina politiska motståndare, vänster eller höger, är ”antidemokratiska”. Framför allt om de på något sätt vill protestera mot parlamentariska fascister eller marscherande nazister, vilket dessutom förenats med fysisk fara. Både via nazistiska knivhugg och polisiära kavallerichocker. Bakom det ständiga skällsordet ”antidemokrat” ligger en plötslig osäkerhet. Vi är inte längre överens om vad själva ordet ”demokrati” betyder, vilket inte är någon slump.

Demokratin utmanas 2014 av ultranationalismen som samhällssystem. På grund av tappat självförtroende följer demokratins kris.

Det har gått nästan ett århundrade sedan en demokratisk yra svepte över Europa under den tidiga mellankrigstiden. Stater införde allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, demokratiska socialister och liberaler samsades om makten i nya länder som uppstått ur spillrorna ur de ryska och centraleuropeiska imperierna. Men den liberala demokratin visade sig svag när den utmanades. ”De nya demokratierna i östra Europa – som hade skapats i en anda av optimism ur ruinerna av imperierna Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern – föll som käglor under mellankrigstiden”, skriver historikern Kevin Passmore. Konservatismen gjorde statskupp efter statskupp, kompletterat av fascistiska maktövertaganden i Tyskland och Italien samt senare Hitlers erövringar 1940. Detta år var den liberala demokratin utrotad på kontinenten, med undantag av Schweiz. I övrigt kvarstod endast tre hårt pressade europeiska demokratier: Finland, Sverige och Storbritannien. Demokrati sågs som något tillhörande det förgångna. Ett svagt, feminint och degenererat samhällssystem som visat sig patetiskt vekt i konkurrens med den maskulina, virila och ungdomliga fascismen och även den sovjetiska bolsjevismen.

Misstron angående liberal demokrati återfinner vi även idag – systemet anses alltför svagt när det verkligen gäller. Inte angående att folken får rösta i allmänna val, den rättigheten kommer troligen att behållas. Det som istället ifrågasätts allt mer är demokratins allra djupaste värdegrund: att alla medborgare är lika mycket värda.

Det tydligaste exemplet är den europeiska ultranationalismen, som inte längre bara vädrar morgonluft. Den är nu en mäktig och väletablerad del av den europeiska politiken. Den antar sin mest radikala form i traditionell fascism som grekiska Gyllene gryning, ungerska Jobbik och Svenskarnas parti. Den söker sig fram som parlamentarisk neofascism, exempelvis via Sveriges tredje största parti Sverigedemokraterna. Vanligast är annars den radikala högerpopulismen som nått regeringsställning i Norge (Fremskrittspartiet) och blev största parti i Danmark och Frankrike i senaste valet (Dansk Folkeparti respektive Front National). Alla dessa ultranationalister har en sak gemensamt: rasismen. Medborgarskap räcker inte för att inkluderas i nationen. En sådan inkludering kräver istället partiernas egna godkännanden. Ena dagen exkluderas judarna, den andra muslimerna och den tredje romerna. Och så tillbaka till judarna igen. Ultranationalism definieras som en nationalism oförenlig med liberal demokrati – vilket visar sig tydligt då dessa partier närmar sig makten.

Men Europas ultranationalister behöver inte nå regeringsställning för att demokratin ska börja skaka i sina grundvalar. Deras diskursiva påverkan vrider politiken bort från demokratin redan långt dessförinnan. Partiernas framgång kräver att samhällena redan skapat stora politiska utrymmen, som måste fyllas. I Europa handlar det framför allt om socialdemokratins tillbakagång sedan 1980-talet, då denna tidigare optimistiska teknokratiskt-korporativistiska ideologi började sluta sig i pessimism och dystopisk framtidssyn. Docenten i historia Lena Berggren, svensk fascismforsknings främsta namn, har pekat på hur ultranationalismen är skicklig på att – i stunder av samhälleliga identitetskriser – attackera demokratins begrepp och förändra deras innehåll. Att göra orden till sina egna. Så har skett exempelvis med begreppet ”yttrandefrihet”.

I både Norge och Danmark innebär idag ”yttrandefrihet” i praktiken att ett samhälles demokratiska hälsa kan mätas via hur mycket rasism som existerar i det offentliga samtalet. Ju råare det offentliga förtrycket är mot utsatta minoriteter, desto högre grad av demokrati innehar landet ifråga. I Sverige har utvecklingen ännu inte gått fullt lika långt, varför svenskarna utses till ett mindre demokratiskt folk. Denna definition av demokrati får medhåll även från svenskt håll, då debattörer ibland benämner motståndet mot rasism för beklaglig ”politisk korrekthet” alternativt ”åsiktskorridoren”. Att säga emot – vare sig det gäller rasism eller icke-rasistisk kritik mot invandringspolitik – har blivit en suspekt handling, som benämns ”censur” eller antidemokrati.

Den fackförening som inte vill ha fascistiska förtroendevalda kallas ”antidemokratisk”. Den 16-åriga skolflicka som protesterar mot rasistisk agitation kallas ”antidemokratisk”. Den kristne som psalmsjungande sätter sig fredligt ner framför marscherande nazister kallas ”antidemokratisk” och åtalas av staten. Den som blir nerriden av polisen då hen ropar ut sin avsky mot judehatet kallas ”antidemokratisk”. Samtliga mordhotas intensivt dagen efter på ultranationalisternas webbplatser, samtidigt som de blir utskällda av förment liberala ledarskribenter. Till slut vet ingen vad demokrati egentligen är längre. Den ideologi som vi trodde hade rötter djupt ner i den svenska graniten visar sig vara en tunn fernissa, vilken kräver ständigt omvårdnad och påfyllning. Men när ingen längre vet säkert hur man fyller på?

Jag spårar början till demokratins nedgång till 1990-talet. I väst talades det om ”historiens slut” och den liberala demokratins slutliga seger, efter de bolsjevikiska diktaturernas fall med Sovjetunionen i spetsen. Men Rysslands erfarenhet av liberal demokrati blev kaos, då ett hårdfört ekonomiskt stålbad utsatte landet för olidliga påfrestningar. Istället valde Ryssland tsaristisk konservatism – putinismen – och demokratin avskaffades de facto. Det gick fort. Kina vadade 1989 i blodet från demokraterna på Himmelska fridens torg, torkade skorna och gick vidare med ett nykonstruerat samhällssystem, en blandning av ekonomisk liberalism och politisk kommunistisk diktatur. År 2007 intervjuade jag Brad Adams, exekutiv chef på Human Rights Watch i London, om detta och han var tidig i sin varning angående den kinesiska modellens effekter internationellt:

”Kina försöker säga till demokratierna och världen att ’vår samhällsmodell är bättre än er – titta, vi kan ha fantastisk ekonomisk utveckling utan demokrati! Vem behöver röran med fria val, civilsamhälle och fri press? Vi gör så här istället.’ Detta system är extremt tilltalande för autokrater och diktatorer jorden runt. Och det måste utmanas!”

Men någon sådan utmaning från demokratierna kom aldrig efter 1990-talet, tvärtom. Efter 11 september 2001 började nedmonteringen av en annan demokratisk hörnsten: rättssäkerheten. Speciella terrorlagstiftningar infördes i västerlandet, då nationella demokratiska rättssystem ansågs för veka, angående den nya fienden: de hotfulla muslimerna. Jämför gärna med Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget, då demokratin var full av självförtroende och framtidstro. De ledande tyska nazisterna åtalades i korrekta (så långt det var möjligt) rättegångar och försågs med skickliga försvarsadvokater. Så ej idag. I nutiden avslutas jakten på Usama bin Laden i Pakistan. Amerikanska specialförband griper inte bin Laden, utan skjuter ihjäl honom på plats och dumpar liket i havet. En ”fair trial” för de lömska ”islamisterna” anses som en omöjlighet 2014, till skillnad från angående nazisterna 1945–1946. Istället sitter fångar år efter år i Guantanamo Bay, rättslösa. Det går såklart att kritisera detta moraliskt, men min poäng är en annan: Koncentrationslägret som ett symptom på den liberala demokratins dåliga självförtroende. Den tror inte längre på sitt eget rättssystem.

Om det är korrekt som jag skrivit ovan – att demokratin är på nedgång, drabbad av en allt mer kännbar legitimitetskris utifrån dålig självkänsla. Vilken är då framtiden? Kommer demokratierna att falla återigen, som de gjorde under 1920- och 1930-talen? Står vi inför demokratins undergång? Vad vi vet är att en sådan utveckling inte kommer att kallas ”antidemokratisk”, detta epitet kommer snarare att riktas mot de som gör motstånd. De kämpande demokraterna. Adolf Hitler var en demokratiskt vald ledare i en västeuropeisk demokrati. Idag skulle det hetat: ”Bekämpar du Hitler? Är du antidemokrat?”

Demokratier går under just nu – och det går snabbt när det händer. Vi borde veta att de nordiska demokratierna inte är några undantag, tvärtom utgör de exempel på nationer där rasistiska partier har enorma framgångar.

Det enda som återstår är ständig argumentation för demokratins grundvalar, framför allt människors lika värde. Som Ture Nermans antinazistiska tidning hette under andra världskriget: Trots allt! Eller för att citera Vilhelm Mobergs berömda ord från samma tid: ”Här måste jag stå det onda emot, det gives icke något val för mig.” Tyvärr visar historien – till skillnad från sagornas värld – att medmänsklighetens framgång långt ifrån är naturgiven. Det kan gå riktigt illa. Men inte ens barbariets mörka natt varar för evigt.