Kulturdebatt

Så kan ångmaskinerna lära oss att förstå klimatförändringarna

Svenske Andreas Malms avhandling om ångmaskinernas framväxt i 1800-talets England har pekats ut som nödvändig läsning av författaren Naomi Klein. Och det är en ögonöppnande bok om samspelet mellan miljö och makt, skriver Irma Allen.

Om global uppvärmning är den ”mest markanta oavsiktliga biprodukten framför andra”, som Andreas Malm hävdar i inledningen till sin kraftfulla nya bok, vad är den då en biprodukt av? Det mest uppenbara svaret är användningen av fossila bränslen.

Men varför utnyttjar vi dem över huvudtaget och hur kom det sig att vi blev beroende av dessa ämnen? Som boken frågar: ”Hur hamnade vi i den här röran”? Enligt denna tes är det den brittiska industrins övergång från vattenkvarnar till koleldade ångmaskiner på 1800-talet som utgör fundamentet för den strömkantring som leder till klimatkrisen. Att förstå varför detta inträffade är att gå till ”den globala uppvärmningens rötter” eftersom det blottar intressena bakom dagens ”business as usual”. Kanariefågeln i kolgruvan varnar för osynliga faror – Malm varnar för att en bristande förståelse för klimatförändringarnas historia leder till en felaktig diagnos och misslyckade botemedel. Med tanke på att boken erinrar om Naomi Kleins angreppssätt, är det inte konstigt att hon kallar den ”nödvändig läsning”.

Malm bygger sitt resonemang stegvis, som en detektiv, och tillämpar marxistisk metod till faktaunderlaget. På så vis blottar han övertygande två teorier, eller ”storylines, som han betecknande nog kallar dem, som för närvarande dominerar det politiska och offentliga samtalet om den fossila ekonomin. Den första är det ”Ricardo-Malthusianska paradigmet”. Enligt denna ”story” växte ångkraften fram som en reaktion på bristen på lämpliga vattenhål vid vilka man kunde släcka törsten hos Englands bomullsspinneriers fortsatta industriella expansion. Rationella aktörer, menar denna tankefigur, noterade genast ångmaskinens logik och ekonomiska konkurrenskraft och började installera den nya teknologin till samhällets bästa. Men i motsats till allmän uppfattning, innebar James Watts patent på ångmaskinen 1784 inte den oundvikliga inledningen på den industriella revolutionen. Tidiga försök med ångmaskiner i tillverkningsindustrin slutade olyckligt och de flesta kvarnägare var ointresserade åratal efter dess uppfinnande. Så vad var det i så fall som tvingade fram språnget?

Det tidiga 1820-talet bevittnade den industriella kapitalismens första strukturkris. Detta upprepades 1837 och åter under hyperdepressionen 1841–1844, med vågor av samhällelig oro. ”The combination act”, som förbjöd strejker och fackföreningar, upphävdes 1824. ”Massornas väldiga kraft” vaknade. Det resulterade i massiva protester mot låga löner och usla arbetsförhållanden under följande två decennier. Chartismen, som slogs för arbetarnas rättigheter och röst, uppkom 1836. England stod på randen till en ”fullskalig revolution”, med Malms ord. Industrin var förlamad. Det var under denna kamp mellan arbetare och kapitalister som ångkraften anammades. Malms teori är alltså att ångkraften framträdde ur mycket specifika samhälleliga relationer i England ”som en sorts makt utnyttjad av somliga människor mot andra”. Den erbjöd ett sätt att underordna och kontrollera stökig arbetskraft som vägrade samarbeta.

I bomullsindustrin kunde strejkande spinneriarbetare få fabrikerna att stå still. I Preston, till exempel, lamslogs samtliga 30 fabriker när arbetarna marscherade ut i november 1836. Vävarna bidrog också till bekymren, trots att de arbetade hemifrån. Lösningen på bägge problemen blev att installera automatiska maskiner och vävstolar – drivna av ånga. Detta ledde till ytterligare motstånd från arbetarna, som fruktade en dominoeffekt med minskade arbetstillfällen, vilket ledde till en generalstrejk 1842 och de så kallade ”Plug plot riots” som bokstavligen drog ur proppen för ångmaskinerna. Proletariatets demonisering av ångmaskinen stred mot ”ångfetischismen” som alltmer upptog borgerlighetens fantasier. 1850 hade både ångan och kapitalisterna vunnit. Chartismen hade kollapsat och kapitalismen inlett en period av ”återupptagen renässans”. Naturkrafter och samhällsmakt hade tvinnats samman.

Men valet av kol, snarare än vatten, som bränslekälla var inte oundvikligt. Det fanns en tid när man föreslog storskaliga ingenjörsprojekt som skulle konstruera artificiell vattenkraft med hjälp av vallar och reservoarer. Men detta krävde samarbete och ömsesidigt beroende av kvarnägarna – något som konkurrerande industrialister inte var pigga på. Koleldad ångkraft var möjlig att dela upp och hantera individuellt samt enkel att koncentrera. Det uppfyllde kapitalisternas önskningar utmärkt. En mängd ytterligare aspekter bidrog till kolets dragningskraft. Det erbjöd rumsliga och tidsmässiga fördelar framför vattnet. Fabrikerna kunde befrias från behovet att byggas vid floder och i stället placeras i städerna, där urbaniseringens befolkningstillväxt erbjöd billig arbetskraft ”tränade i industriella rutiner”. Koldriven ånga behövde inte heller förlita sig på naturens nyckfullhet, som vädret. Det var en dragmaskin som kunde ”piskas framåt av sin herre” och tämja både natur och kroppar. Uppfinnandet av högtrycksångan var ”den sista spiken i kistan” för vattenkraften – och innebar en stadig utbredning av koleldad ånga. Allt detta var ackumulerande ”stadier i den fossila ekonomins framväxt”.

Den fossila ekonomin var aldrig ett ”artgemensamt projekt” eller en demokratisk ambition. Här visas hur klimatförändringarnas rötter står att finna hos somliga med makt att sätta den privata ackumulationen av rikedom över allt annat. I synnerhet, menar Andreas Malm, pekar den historiska skulden för klimatförändringarna mot England. Mer specifikt, och mer i linje med en differentierad klassanalys, borde han säga att skulden ligger hos Englands kapitalister (och deras supportar). Än mer specifikt – en handfull vita, brittiska män verkar ha dragit i spakarna. Så, är klimatförändringen en man? Eller en vit, brittisk, kapitalistisk man? Malm spekulerar inte, men antydningarna finns där.

1850 var året för den nästan totala omsvängningen från handdrivna vävstolar till ångdrivna och därmed också för den fossila ekonomins födelse. Samma år släppte Storbritannien ut ”nästan dubbelt så mycket koldioxid som USA, Frankrike, Tyskland och Belgien sammantagna. Storbritannien släppte ut tusen gånger mer än Ryssland och två tusen gånger mer än Kanada”. Sveriges avtryck var ungefär de samma som den senare.

I dag tävlar USA och Kina, som får ett eget kapitel sent i boken, naturligtvis om förstaplatsen för störst bidrag till den globala uppvärmningen, men England rankas fortfarande som nummer fem i världen. Man får en ödesdiger känsla av framtida vidräkning när Malm hävdar att: ”Ju mer kommande generationer tvingas prioritera betydelsen av och omständigheterna kring kolet, desto tydligare kommer det brittiska undantaget avteckna sig och dess historia granskas.” Han röjer kanske sina egna kort lite väl tydligt när han skriver att England borde sölas ner ”av det sot man har efterlämnat åt mänskligheten”.

Men om miljörelaterad rättvisa skall tas på allvar – och klimatförhandlingar har noggrant undvikit just detta – har han en viktig poäng. Hans skrift blåser hål i myten att människoarten bara är en enda likvärdig kategori. I det tidiga 1900-talet stod de fattigaste 45 procenten av mänskligheten för sju procent av den tidens koldioxidutsläpp, medan de rikaste sju procenten stod för 50 procent av utsläppen. Hur kan vi kalla ”antropocen” för ett neutralt koncept mot bakgrund av detta? Dess politik att fördela skulden lika är både blottlagd och demonterad. I denna mänskliga klimatförändrade trädgård är vi alla lika, vill man få oss att tro. Men Andreas Malm visar att somliga är mer ansvariga än andra. Hur detta skall lösas är inget han tar sig an att diskutera

Och sedan? Bokens lärdomar när det kommer an på diskussionerna om spridandet av förnybara energikällor är bestickande. Som också framgår, hör vi ofta att förnybara källor inte är tillräckligt konkurrenskraftiga – att marknaden måste få bestämma. Men om teorin om fossilt kapital är korrekt så är det inte så teknologisk förändring uppkommer. Teknologin tjänar sociala målsättningar. För att tvinga fram övergången måste vi ta strid mot de maktstrukturer som hindrar denna övergång.

Malm rundar av sin bok med att begrunda hur en förnybar ekonomi bara kan komma i fråga om den är planerad och utförd gentemot privata intressen vars investeringar är förankrade i fossilt kapital. I samma anda behöver vi, för att uppnå målen för reduktion av utsläppen, en ”planerad ekonomisk recession”, liknande ett ”krig mot kapitalet”. Detta handlar inte om att vänta på socialismen, utan om ett pragmatiskt, om än obekvämt, förslag till hur vi skall kunna komma ur vår ”röra”. Med en turnering av en bekant figur, slår Malm fast att ”det blivit lättare att föreställa sig ett storskaligt ingripande i klimatsystemet” – med vilket han syftar på business as usual-försök inom geoingenjörskap – ”än i kapitalismen”. Att lösa denna paradox skulle vara något ”mirakulöst”, säger han – men mänskliga varelser är de enda som hypotetiskt sett skulle ha förmågan att åstadkomma det.

Nu när våra ögon är vidöppna, bör vi ge oss i kast med det.

BOKEN

Andreas Malm: ”Fossil capital: The rise of steam-power in the British cotton industry, c. 1825–1848, and the roots of global warming”

Lund studies in human ecology