Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Så kan flyktingarna få fri lejd

Foto: Darko Vojinovic

Människor förnedras och förtrycks på flykt genom ett stängt Europa. Men det behöver inte vara så. Andrev Walden ser en politisk lösning som kan skydda migranterna.

I veckor har vi sett bilder av flyktingar som går, springer och kryper uppåt genom Europa. Över fält och banvallar, under taggtråd och batongslag. Barnen, panikslagna vid Makedoniens gränsövergångar; sovande i Belgrads parker; slokande över axlarna på de som vandrar. Tågstationen i Budapest, bakhållet i Bicske, spottloskorna i Danmark. Som ett gatlopp över en kontinent. Och var som helst på vägen kunde vi ha mött dem och överlämnat handlingarna som krävs för att korsa gränserna som du och jag gör.

Många känner inte till det här, att Sverige inte behöver titta på när flyktingar behandlas som boskap (eller värre) på vägen genom Europa. Att vi när som helst – med stöd i såväl Schengenavtalet som internationell rätt – kan utfärda humanitära visum på plats. Inte ens Dublinförordningen står i vägen.

I teorin kan en svensk diplomat när som helst kliva in på en tågstation i Ungern med ett dokument som ger flyktingen laglig rätt att fortsätta mot Sverige (för att få sitt asylärende prövat här). Samma sak vid en gränsövergång på Balkan eller ett motorvägsdike i Danmark.

Ingenstans på vägen är vi maktlösa. Aldrig bakbundna av unioner, avtal eller förordningar. Aldrig begränsade att titta på och grymta om oanständiga fasoner från andra stater i Europa.

(I praktiken kräver ett sådant förfarande förstås mandat från regeringen. Beslut måste fattas om att humanitära visum alls får utfärdas. Sverige utfärdar i dag inga humanitära visum, men det finns ingenting som hindrar oss på internationell nivå.)

Det här spelet, för det är ett spel, blir ju särskilt absurt i de fall där flyktingen ändå är på väg till just Sverige – där vi står och väntar med en #RefugeesWelcome-banderoll. Vi låtsas (eller i många fall tror) att flyktingarna måste spela spelet hela vägen innan vi kan välkomna dem som inte fastnade i filtren.

Vi kan när som helst öppna vägen för en människa.

Sedan kan man ifrågasätta det moraliska i en selektiv insats på europeisk mark när miljoner flyktingar befinner sig i värre situationer (med sämre medietäckning) utanför Europas gränser, men det är viktigt att veta att det går.

Med hänsyn till den reaktionära utvecklingen i bland annat Ungern, vars regering tidigare i veckan kanaliserade sin humanism i ett löfte om att åtminstone inte skjuta flyktingar, är det knappast osannolikt att fler och än mer kritiska situationer väntar inom kort. Inte minst när snön och kylan kommer.

Tisdagens bilder av en ungersk journalist som sparkar på ett flyktingbarn och lägger krokben för en springande man med en liten pojke i famnen säger ingenting om ungrare i allmänhet men allt om de strömningar som genomsyrar landet.

Det kommer att bli värre.

Och innan dess vore det bra om alla begrep vilken makt vi faktiskt har att undsätta människor.

För en vecka sedan visste jag det inte själv, men i höjd med det Schengen-sanktionerade gisslandramat i Budapest övermannades jag av ett plötsligt behov av att få veta om vi snabbt kan lösa den sortens knutar genom att utfärda humanitära visum på plats. Och jag hann fråga två jurister (”sannolikt”, ”kanske”) och en riksdagsledamot (”förmodligen inte”, ”Schengen du vet”) innan Gregor Noll, professor i folkrätt vid Lunds universitet, kunde reda ut frågan.

”Det går”, berättade han och hänvisade till artikel 25 i Schengens viseringskod.

Han använde fler ord men han började med de där två och tog aldrig tillbaka dem.

Det går.

Och om det är bråttom räcker det med ett snabbt regeringsbeslut. Knappast utan konstitutionell strid med egen juridisk avdelning men om mängden hålls nere – till exempel genom att man bestämmer sig för handplockning av ett begränsat antal familjer med små barn – går det faktiskt att iscensätta en insats inom loppet av några dagar.

Just nu pratar vi mycket om transportörsansvaret (förtjänstfullt utsläpat i strålkastarljuset av professor Hans Rosling), den osynliga mur som gör att flyktingar utan visum inte kan borda ett flygplan eller en färja med slutdestination inom Schengenområdet. Att transportörsansvaret ska rivas eller skrivas om kräver emellertid en ändring av EG-direktiv 2001/51, uppbackad av alla 28 medlemsländer.

Utfärdandet av humanitära visum har de andra medlemsländerna däremot inte med att göra.

Vi måste inte titta på. Kom ihåg det när snön faller. Att det här är ett krav du när som helst kan rikta mot vår regering i vetskap om att det går. Att det inte finns någonting att gömma sig bakom.

Fakta. Humanitärt visum

Ett humanitärt visum är inget uppehållstillstånd, bara en resehandling som ger flyktingen rätt att korsa gränser i riktning mot landet som utfärdat visumet och söka asyl där. Om flyktingen ändrar sig på vägen och hoppar av tåget (eller motsvarande) i till exempel Österrike, Tyskland eller Danmark för att söka asyl där finns det inga juridiska hinder för det heller.

Nationella viseringar är reglerade i 3:4 kap utlänningslagen. Beslutande myndighet kan vara regeringen enligt 3:5 kap UtlL. Med andra ord finns denna handlingsmöjlighet förberedd i svensk lag.