Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Så skapas vinnare och förlorare i arbetssamhället

Packning av lastbilslampor på Samhall .
Packning av lastbilslampor på Samhall . Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

En tredjedel av de inskrivna hos arbetsförmedlingen anses funktionsnedsatta. Men det är en reglering för att hantera allt fler människor som inte längre är attraktiva i det nya Sverige, skriver Mikael Holmqvist.

Härom veckan kunde bland andra Dagens Nyheter rapportera att det statliga företaget Samhall ska anställa ytterligare 2.000 arbetslösa personer som klassats som funktionsnedsatta av arbetsförmedlingen. I höstas redogjorde Dagens Arena för att en tredjedel av landets arbetslösa som är inskrivna hos arbetsförmedlingen numera är kodade som funktionsnedsatta (”En ny Samhallsklass”, 27/9). År 2013 visade forskarna Kerstin Jacobsson och Ida Seing på en liknande situation i tidskriften Arbetsmarknad och Arbetsliv (”En möjliggörande arbetsmarknadspolitik? Arbetsförmedlingens utredning och klassificering av klienters arbetsförmåga, anställbarhet och funktionshinder”), och pekade på den stora ökningen av människor som kodats som funktionsnedsatta de senaste åren.

Ökningen har även skett under perioder av sjunkande arbetslöshet, enligt deras studier. Det vill säga, allt fler människor anses ha någon form av funktionsnedsättning som menligt påverkar deras möjligheter att få ett arbete på arbetsmarknaden. Antalet människor som i dag är kodade som funktionsnedsatta, liksom tillväxten av denna grupp i samhället, kan tyckas alarmerande. Men som jag och andra forskare inom området har argumenterat för under en längre tid (se till exempel Nikolay Angelov och Marcus Eliasons rapport ”Vilka arbetssökande kodas som funktionshindrade hos arbetsförmedlingen?” från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet, 2014), står orsakerna knappast att finna i att arbetslösa i allt högre utsträckning har drabbats av olika medicinska problem. I stället klassificeras allt fler människor som funktionsnedsatta i det arbetsmarknadspolitiska systemet av skäl som har att göra med deras bristande anställningsbarhet. Som Dagens Arena också konstaterar: ”Att bli kodad som funktionsnedsatt är alltså högst relativt. Det är inte avhängigt ditt medicinska tillstånd, utan beror ytterst på vilka krav arbetsförmedlaren anser att den omgivande arbetsmarknaden ställer i relation till din kropps fysiska och psykiska funktioner.”

Kodningen är i dag en nödvändig väg för många svårsysselsatta att få ett arbete genom en arbetsmarknadsåtgärd, till exempel Samhall. En man som intervjuas i Dagens Arena om hur kodningen av honom gick till uttrycker följande: ”Det är lite oklart, det gick så fort. Det var något med att jag inte kunde skapa kontakter och komma ut i arbetslivet. Så det ska vara något psykiskt.”

Det inom samhällsvetenskapen vedertagna begreppet för att beskriva detta i dag så vanliga fenomen är medikalisering, det vill säga tillskrivandet av medicinska problem hos människor för att förklara en social avvikelse, till exempel bristande sociala eller kommunikativa förmågor. Medicinska begrepp och kategorier används i allt högre grad i samhället för att hantera sociala problem. Flera studier som har gjorts om medikalisering har pekat på hur sjukdomsbegreppets långsiktiga utvidgning har lett till att allt fler personliga och sociala attityder och beteenden har kommit att ligga till grund för medicinsk tolkning och åtgärd. Den ”medikalisering av arbetslöshet” som kodning av arbetssökande som funktionsnedsatta handlar om, pekar på samhällets behov av att hantera social variation och osäkerhet på en arbetsmarknad som ställer allt specifikare krav på människors sociala, kommunikativa och estetiska förmågor.

Det är därför inte orimligt att anta att exempelvis många av de nyanlända som är i arbetsför ålder inom en snar framtid kommer att klassificeras som funktionsnedsatta för att de genom arbetsmarknadsåtgärder ska kunna erbjudas en sysselsättning. Även om de kommer att tillskrivas medicinska problem för att rättfärdiga en kodning, är deras ”funktionsnedsättning” i allt väsentligt social, inte minst på grund av bristande språkkunskaper. I stället för att ha stora skaror människor med olika kompetenser och profiler, men som svårligen låter sig integreras i dagens arbetsliv, kommer samhället att fortsätta att sträva efter att ge allt fler en gemensam identitet – som funktionsnedsatt.

Det finns såväl sociala, ekonomiska som politiska incitament för att klassificera människor som funktionsnedsatta. Många människor i arbetsmarknadsåtgärder gör också ett viktigt arbete och bidrar på ett positivt sätt till samhällets ekonomiska utveckling. En kodning som funktionsnedsatt stärker dock knappast en arbetslös människas självförtroende eller främjar personens allmänna anställningsbarhet.

Medikaliseringen av arbetslöshet drabbar som regel de personer som redan står längst från arbetsmarknaden: invandrare, människor med låg utbildning och personer med en faktisk funktionsnedsättning i ett arbetssammanhang. Den fungerar som en reglerande mekanism, som en form av samhällelig social kontroll som begränsar individens potential och möjligheter. De arbeten som erbjuds dem som klassats som funktionsnedsatta är sällan speciellt utvecklande på sikt; tvärtom leder de ofta till en inlåsning i en viss kategori arbeten som i den internationella forskningslitteraturen kallas dirty work, alltså ”skitjobb”.

Men för vissa grupper i vårt samhälle är medikalisering inte en väg till ”skitjobben” utan till elitjobben. I mina studier av skolorna i Djursholm mellan åren 2010 och 2015 blev jag tidigt varse att många elever där sades vara dyslektiker. Det har inte varit möjligt för mig att få några statistiska uppgifter om förekomsten av diagnosen dyslexi bland Djursholms barn och ungdomar i skolmiljöerna. Emellertid menade lärare, rektorer och annan skolpersonal i mina intervjuer med dem att studiesvaga eller till och med normalbegåvade elever ofta diagnostiserades som dyslektiker. Bland ungdomar som jag mötte, fanns också uttrycket ”Dysse i Djursan”, vilket inte sågs som någonting negativt. Samhällets kronjuvel, Viktor Rydberg Gymnasium, hade under en period en dyslexikvot som innebar att elever som diagnostiserats som dyslektiker kunde få en särbehandling vid antagningen till den så attraktiva skolan. Skolstiftelsens ordförande under många år, utbildningsentreprenören Bertil Hult, är en person som offentligt ofta pratat om sin dyslexi. Hult är nu inte ensam om att beskriva sig som dyslektiker i samhällets toppskikt; även Kronprinsessan Victoria har sagt sig vara det, liksom politiker och andra beslutsfattare i vårt land. Det finns med andra ord fog för att påstå att det inte bara i Djursholm finns en acceptans för dyslexi bland landets ledare, och att denna diagnos därmed inte nödvändigtvis är ett stigma och hinder för deras inflytande.

I Djursholms skolor innebär en dyslexidiagnos en rad konkreta fördelar för eleven, bland annat förlängd provtid och möjlighet att göra prov muntligt. Det senare gynnar särskilt elever från en sådan miljö, då de som regel är socialt och kommunikativt mycket kompetenta. För den grupp invånare i samhället som djursholmarna representerar, ledarna, fungerar alltså medikaliseringen inte nödvändigtvis som en social kontroll, som ett sätt att begränsa deras potential och möjligheter, utan som en smidig genväg till framgång. Självklart finns det i Djursholm och liknande samhällen personer med reella läs- och skrivsvårigheter vilket kan motivera en diagnos som dyslexi och särskilt stöd i undervisningen. Men det finns också goda skäl för att påstå att för samhällets mest utsatta grupper är klassificeringen som funktionsnedsatt generellt en björntjänst, medan en dyslexidiagnos kan bidra till de redan mest integrerade gruppernas fortsatta framgång.

I den konsekrati som Sverige håller på att utvecklas till och som jag skrivit om tidigare (DN 4/11 2015) är social, kommunikativ och estetisk förmåga långt mycket viktigare än kunskaper, kompetenser och formella meriter. Den i Djursholm till synes så populära dyslexidiagnosen är inte ett problem i en konsekrati; den snarare legitimerar den. Genom sin betoning på klass och livsstil framför förmåga och flit gynnar konsekratin ett fåtal, men missgynnar flertalet.

Att bli anställningsbar är helt enkelt inte så lätt längre. De allt fler oanställningsbara i vårt konsekratiska samhälle har därför att även fortsättningsvis se fram emot en kodning som funktionsnedsatt, för att i bästa fall erbjudas de ”skitjobb” som återstår till dem.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.