Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Så utnyttjas Trumps populistiska metod för att splittra också Israel

Amos Gitais film ”Rabin – den sista dagen” har premiär på fredag. Tidskriften Respons, nummer 5/november 2016 finns ute nu.
Amos Gitais film ”Rabin – den sista dagen” har premiär på fredag. Tidskriften Respons, nummer 5/november 2016 finns ute nu. Foto: Triart

Att minnas mordet på Yitzhak Rabin någon vecka före det amerikanska presidentvalet ger aktualitet åt frågan om hur populismen på djupet hotar den liberala demokratin. Författaren Anita Goldman rapporterar från det allt farligare ”kulturkriget” i Israel.

På fredag är det exakt 21 år sedan som Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades av en judisk extremist under en stor demonstration för fredsprocessen på ett torg i centrala Tel Aviv. Två decennier senare kan man konstatera att attentatet mot Rabin var det kanske mest framgångsrika politiska mordet i världshistorien. Mordet på president Abraham Lincoln ledde inte till återinförandet av slaveri i USA och mordet på den svarte medborgarrättskämpen Martin Luther King hindrade inte marschen mot medborgerlig jämlikhet för svarta i USA. Men mordet på Rabin blev vändpunkten som satte stopp för den fredsprocess vilken han året innan erhållit Nobels fredspris för, tillsammans med Shimon Peres (då Israels utrikeminister) och den palestinska befrielseorganisationen PLO:s ordförande Yassir Arafat.

De som orkestrerade uppviglingen mot Rabin som person och mot Osloavtalet sitter nu i regeringsställning. Justitie- och utbildningsministrarna i Israel kommer från den ideologiska bakgrund i vilken mördaren Yigal Amir växt upp. Han var inte ett ogräs utan en drivshusblomma som fått sin näring i den religiösa extremhögerns växthus.

Nu omformas det israeliska samhället enligt dessa makthavares ideologi. Det israeliska undervisningssystemet stöps om till mer judiskt, radikala lärare måste rätta in sig i ledet, rättsväsendets oberoende ställning undergrävs. Mest märkbart är misstänkliggörandet av de många medborgarättsorganisationerna, en klappjakt pågår mot dessa sista bastioner som kämpar för att få fram sanningen om vad ockupationen innebär. Och den som stod i förgrunden för hetsjakten på Rabin och fredsproccesen, Benjamin Netanyahu, har nu varit Israels premiärminister i sammanlagt tio år.

Den välkände israeliske filmregissören Amos Gitai för oss tillbaka till tiden för mordet på Rabin i den dramatiserade dokumentärfilmen ”Rabin – den sista dagen”, premiär på svenska biografer på fredag. I filmen visas de kända klippen från en stor högerdemonstration mot Osloprocessen mitt i centrala Jerusalem den 6 oktober 1995. På en balkong med överblick över folkhavet står Netanyahu, förre premiärministern Yitzhak Shamir och Ariel Sharon. Nedanför dem ropar demonstranterna ”Död åt Rabin”, ”Rabin – Arafats hund” och de viftar med plakat där Rabin är iförd en kaffiyeh (rutig arabisk huvudschal av det slag som Arafat alltid bar) och SS-uniform. En kista för Rabin bärs också omkring. Detta ser och hör ledarna på balkongen mycket tydligt, men de säger inte ett ord om det. I stället solar sig Netanyahu i massans rop: ”Bibi! Bibi! Bibi!”

Knappt en månad senare är Rabin mördad och drygt ett halvår efteråt är Netanyahu Israels premiärminister.

När Rabins begravning direktsändes i Sveriges Television satt jag i tv-studion på Gärdet i Stockholm och kommenterade och översatte. Jag var klädd i svart kostym och fick kämpa för att inte börja gråta mitt under sändningen. Men jag sa då – trovisst – att mordet innebar början på undergången för den israeliska högern. Den gamla soldaten Rabin, som deltagit i så många krig, dog för freden. Men hans död skulle inte vara förgäves, nu låg vägen fri för Shimon Peres att knyta ihop säcken och föra Osloavtalet i hamn.

I dag hade jag nog bättre uppskattat den uppviglande populismens makt över sinnena. Populism är inte ett allmänt skällsord. Populister definieras i det senaste utmärkta temanumret av tidskriften Respons som de som inte betraktar oppositionen som legitim. Populisten räknar inte ”en person – en röst” utan tolkar den egna ideologin som ”folkets vilja” eller till och med ”Guds vilja”. Att se filmen om mordet på Rabin någon vecka innan det amerikanska presidentvalet avgörs ger akut aktualitet åt denna form av delegitimisering. Antagligen är det endast en tidsfråga innan vi ser nästa politiska mord i USA, i Polen, i Ungern. Eller i Sverige.

”De vann”, säger Amos Gitai – som kommit till förhandsvisning av filmen i Stockholm, inbjuden av Judisk kultur. Han ser mordet som ett slags statskupp och de som utförde den sitter ännu vid makten. Det som kvarstår för förlorarna är ”kampen om minnet”. Det kan låta som den absoluta uppgivenheten från det alltmer trängda och försvagade fredslägret i Israel, men Gitai menar att man inte skall underskatta minnet, ”som jude vet jag allt om minnets betydelse”.

Gitai upprepar gång på gång hur viktiga de trängda medborgarättsrörelserna är. När jag invänder att de är marginella och förföljda svarar han att det inte är en liten sak att ”Breaking the silence” samlar ihop över ettusen vittnesmål från soldater och officerare om vad de har varit med om under tjänstgöringen i de ockuperade områdena. Tänk på att Israel är ett litet land, säger han. Det är som om tio tusen poliser i Frankrike skulle vittnat om vad som sker i förorterna. Eller femtio tusen amerikanska poliser.

Jag känner sympati blandad med otålighet när jag ser Gitais film och hör honom tala. I juni nästa år är det femtio år sedan Israel erövrade Västbanken och östra Jerusalem. Femtio år som ockupationsmakt, endast 19 år dessförinnan som en liten stat som strävade att bygga ett demokratiskt samhälle för människor som flytt dit från hela världen. Men när jag talar med israeliska kulturarbetare, intellektuella och goda vänner skulle man kunna tro att det lilla progressiva Israel var det ursprungliga och sanna landet, som nyligen kuppats bort av en extremistisk höger. Man lever i sina enklaver – nästan insulära bubblor – i Tel Aviv-området och upprörs över att ”de andra” tagit över såväl makt som språk.

Samtidigt är det ännu så att en livaktig och vital press, teater, film och litteratur blommar i dessa enklaver och man har alltså tillgång till en attraktiv och välartikulerad spegelbild.

Gapet mellan de liberala konstutövarna och kulturministern Miri Regev från det regeringsbärande partiet Likud kunde inte vara djupare. Denna provokativa politiker har kallat Israels filmmakare för trojanska hästar. Varje år när hon inviger den stora filmfestivalen i Jerusalem buas hon ut av den stora festivalpubliken. Hon har gjort allt hon kunnat för att alienera det hon kallar Israels ”kulturella junta”. Vänstermänniskor. Sekulära. Tel Aviv-bor. Utövare av så kallad fin konst. Hon säger sig utöva ett ”kulturkrig” mot de stora etablerade kulturinstitutionerna, de som sedan staten grundades letts av en välutbildad ashkenazisk (judar med europeisk bakgrund) elit. Om skådespelare på Habimah (Israels Dramaten) vägrar att spela på de ockuperade områdena, ja då dras bidragen in.

I somras orsakade hon en av många kontroverser när hon uppmanade att strypa de statliga bidragen till arméradion sedan man sänt ett inslag om den store paletinske poeten Mahmoud Darwish. Hon anklagade stationen för att ”heliggöra det anti-israeliska narrativet”. I september rusade hon ut ur en prisceremoni därför att två rappare använde sig av en av Darwishs dikter.

Hon säger sig komma från Folket och tala för Folket. Hon har sina rötter i arabvärlden och växte upp i Israels socioekonomiska och geografiska periferi. I den liberala dagstidningen Haaretz jämförs hon med Donald Trump: ”I deras hänsynslösa förstörande av kulturell standard förvandlar de det offentliga samtalet till smutskastning och eroderar grunden för den liberala demokratin.”

Netanyahu utnyttjar sin oborstade kulturminister för att se hur långt man kan gå i att demontera de gamla etablissemangen. Hon får uttrycka sådant som han som sofistikerad statsman – ännu – inte kan tillåta sig. Eftersom fredsprocessen är stendöd är det på kulturens, juridikens och utbildningens område som kampen förs som tydligast.

Men det finns en publik – en stor publik – som röstat fram denna kulturminister, hennes parti och igen och igen väljer Bibi Netanyahu som ledare. Vilket är språket, vilket är berättelserna, vilket är gesterna och programmen med vilka man kan nå dessa människor? De går inte och ser Amos Gitais film, de läser inte Gideon Levys fräna artiklar i Haaretz och de har ringa intresse för den officiella minnesdagen av mordet på Rabin som instiftades 1997. Rabins politiska arv, Osloavtalet, är stendött.

Om detta lyckas jag inte samtala med Gitai. Han slår som så många liberala israeler ifrån sig. Jag upplever att de är fångna i ett slags nostalgiskt tillbakablickande på den sanna sionismen, den som blivit förrådd. Det normala är att en ”vit” liberal elit har makten i politiken, i medierna, i konsten. Som professor Peter Esaiasson skriver i Respons: ”När skulden till dagens olyckliga förhållanden skall fördelas måste de politiska eliterna bära sin del av bördan. Det vi upplever i dag är sannolikt en reaktion mot ett arrogant etablissemang som avlägsnat sig från det som många medborgare håller för värdefullt. Vi går mot en period av konflikt innan i bästa fall systemet återfinner sin jämvikt.”

Det krympande israeliska fredslägret och dess intellektuella är beundransvärda i sin idoga kamp för att hålla demokratins fana och liberala värderingar högt. Men det som jag en gång såg som en specifik och mycket dramatisk israelisk angelägenhet utspelar sig nu i hela Europa och i USA. Kanske är det dags, som Magnus Christiansson skriver i ”Slutet på den liberala epoken 1989–2015” i Respons, att sluta benämna det som nu sker som ”kris” eftersom ordet kris innebär något övergående, något som rubbat normaltillståndet. Kanske är det så vi lurar oss själva.

Anita Goldman är författare.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.