Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Samhällets sista tillåtna rasism

Programledaren för ”Allsång på Skansen” kan klä ut sig till ”kines” med kulierhatt ...
Programledaren för ”Allsång på Skansen” kan klä ut sig till ”kines” med kulierhatt ... Foto: Leif R Jansson
Att driva med kineser och ostasiater är den sista tillåtna öppna rasismen. Den finns överallt runtomkring oss – på scenen, i humor, i filmer och på förpackningar.

Överallt möter vi den gule asiaten med kulierhatt och groteskt stora framtänder som fånigt flinar emot oss.

Men bakom vårt hånskratt döljer sig en rasism som liknar mellankrigstidens judehat, visar forskningen.

För en tid sedan skrev journalisten Patrik Lundberg, adopterad från Sydkorea, en krönika i Helsingborgs Dagblad om den dagliga rasism han blir utsatt för utifrån sitt asiatiska utseende. ”Jag är van att förödmjukas”, berättade han. Människor stretchar ögonen och hånar medan Patrik Lundberg själv inte vågar gå med kamera runt halsen längre utifrån stereotypen om den ivrigt fotograferande asiaten. ”Jag har färgat håret och övervägt ögonoperation”, skrev Lundberg vars poäng var att detta inte handlade om etnicitet. Det är biologisk rasism, baserad på förakt mot en uppfattad icke arisk ”ras”.

Men Lundbergs krönika uppmärksammades för något annat; skribentens kritik mot konfekten Kinapuffar.

– Alla trodde det handlade om godis, säger Patrik Lundberg i dag. Debatten blev förstörd. Problemet är att svenskasiater ofta är välintegrerad medelklass och därmed anses okej att sparka på.

Nästa år släpper Lundberg en bok i ämnet; ”Gul utanpå” som handlar om att vara asiat i Sverige.

Samtidigt bekräftar forskningen hans bild av rasismen mot ost­asiater.

Bakgrunden är en mycket gammal föreställning om att dessa förökar sig och hotar översvämma världen – den så kallade ”gula faran”.

Rasismen spreds under 1800-talet och fortsatte under 1900-talet. På 1970-talet skulle Japan dominera globalt utifrån sin industri, en roll som Kina ärvt i dag. Ekonomijournalistiken svämmar över av artiklar om ”kineserna” som ”tar över världen” eller ”blir våra herrar”, ofta illustrerade med rasistiska karikatyrer.

Ostasiaterna är för talrika, ser likadana ut samt är flitiga, disciplinerade och välorganiserade.

Till skillnad från rasismen angående exempelvis afrikaner ses asiaten som ett hot mot den vita västvärldens överhöghet.

Det är därför rasistiska stereotyper angående asiater anses okej – de är förment rebelliska och ”sparkar uppåt”.

Därmed påminner de om en annan rasism; det mellankrigstida hatet mot judarna. Antisemitismen som föregick förintelsen.

Precis som i den judehatande humorn från 1900-talets första hälft framställs ”asiaten” som hotfull och konspirerande men samtidigt ful, nördig och löjlig.

Särskilt den asiatiske mannen är feminin, lismande och utgör ”det närmaste vi kommer angående antisemitiska karikatyrer av judiska män” i dag, skriver forskaren Tobias Hübinette i rapporten ”Japaner, japaner, japaner: Representationer av ostasiater i nutida svensk visuell kultur”. Han pekar på att svenska ostasiater politiskt är en svag och splittrad grupp, utan gemensam lobbyorganisation. Motstånd blir därför svårt.

Därmed fortsätter rasismen att reproduceras dagligen i det svenska samhället.

Programledaren för ”Allsång på Skansen” kan klä ut sig till ”kines” med kulierhatt medan det i programmet framgår att kineserna ”tar över världen”. Jämför om programledaren skulle klä ut sig till afrikan med krullig svart peruk och skokräm i ansiktet eller jude med jättenäsa, kippa och uppåtvända handflator.

Ändå anses ”gulinghumor” vara en frigjord protest mot ängslig politisk korrekthet. Så länge vi är rädda för Kina förutsätts svenskasiater att stå ut med daglig rasism, glåpord och tjingtjong.

Eller för att citera Patrik Lundberg: ”Jag vill leva i Norden. Men ungefär en gång i veckan vill jag bara dö”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.