Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Sara Kristoffersson: Normbrytning har okritiskt blivit en ny norm

På 1960-talet talades det om normgivning. I dag är det normkritik som gäller. Termen har en given plats i ”Nyord i svenskan” (Morfem, Institutet för språk och folkminnen, 2015).

Under de senaste åren har ordet och likartade termer används i många sammanhang och ofta på ett slentrianmässigt sätt. I en broschyr från Försäkringskassan som uppmuntrar pappor att ta föräldraledigt påstås det att ”alla kan vara en normbrytare”.

Men är det verkligen sant? Om alla bryter mot en norm blir normbrytning snarare en ny norm.

Vinnova – den statliga myndigheten för innovationer – har satsat reellt på normkritik; allt från studier om normkritisk missbrukarprofilering till normkritiska analyser av avfallssystem och normkritiska samtalsformer. Störst genomslag har termen haft i skolvärlden och inom pedagogisk forskning. För skolverket tycks det vara självklart att använda ordet och förra året menade representanter för organisationen Friends och Lärarbundet student (DN 12/8) att normkritik borde genomsyra hela lärarutbildningen.

Men även i designvärlden har normkritik blivit ett måste, ett honnörsord som varken ifrågasätts eller problematiseras. Ordet finns med vid utlysningar av tjänster, ingår i kursplaner, används i examensarbeten och som premisser för forskningsprojekt. Termen används slagordsmässigt och normkritik tenderar inte sällan att bli ett ändamål i sig. Huvudsakligen uppmärksammas normer som ska brytas ner och av alla är det två som prioriteras: etnicitet och genus. Ålder, klass och funktionsnedsättning framstår knappast som lika angelägna.

Det talas ofta om hur genus omsätts i formgivning och visuell kommunikation, vilket är viktigt. Men det finns förstås fler aspekter än så. Minst lika flitigt diskuteras ordet svart i termer av hur färgens urgamla och negativa associationer använts i nedvärderande syfte. Svart har ett brett betydelseregister. Genom historien har färgen varit sinnebild för skilda fenomen och väckt starka associationer: död, sorg och olycka liksom sex, glamour och makt. Den har också förknippats med såväl manliga auktoriteter som Charles Baudelaire – normbrytare i sin tid. Dessa aspekter är dock inte intressanta att diskutera eftersom de inte relaterar till rasism.

Att synliggöra dolda maktstrukturer och ifrågasätta inarbetade föreställningar är angeläget. Så har det varit länge. Akademisk forskning går i hög grad ut på att just granska och analysera etablerade ”sanningar”. En kritisk hållning är med andra ord grundbulten och själva förutsättningen för verksamheten. I akademins utkanter tycks det dock inte vara lika självklart.

Den ensidiga diskussionen och selektiva prioriteringen är intellektuellt ohederligt men leder också till nya normer och hierarkier. Att granska hur mallar och rättesnören, ideal och stereotyper produceras och reproduceras i designvärlden är givetvis viktigt. Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.