Kulturdebatt

SD framme vid sitt mål – och nu sluter nazisterna upp

Sverige har beskrivits som ett av de sista länderna i Europa att drabbas av högerextremistiska partier. Sanningen är att vi var bland de första. Daniel Poohl skriver om ett land på väg att slitas isär av rasism.

Det var stunden de väntat på i så många år. Sverigedemokraternas besked att fälla regeringen var precis det slag mot etablissemanget som partiets grundare en gång drömt om.

Medan Sverigedemokraternas ledning firade stod partiets motståndare och undrade vad som hänt. Den frågan snurrar fortfarande.

Och var finns svaren? I 90-talskrisen förstås.

I sig är det inte så konstigt. Få andra politiska situationer påminner om den vi har nu. I den politiska turbulensen under Ny demokratis tid i riksdagen finns det relevanta paralleller till idag. Samtidigt är det så typiskt. 1990-talets första år är den sentida referenspunkten i vår förståelse av högerextremism och rasism. Vi minns Ny demokrati, Lasermannen, brinnande flyktingförläggningar och det nazistiska våldet. De svarta åren. Ett undantag i det öppna toleranta Sveriges moderna historia.

Rasism är lättast att se på avstånd. Som ett undantag, inte som ett mönster. Hos andra, inte hos mig själv. Där borta, inte här. Då, inte nu. Därför talar vi gärna om 1990-talets öppna rasism. För att det i efterhand är lättare att lägga pusslet och se att allt hängde ihop. Det kan lära oss något om i dag. Samtidigt är det en bedräglig övning. Vi låser oss fast vid en berättelse med en början och ett slut. Det blir ett kapitel i svensk historia som vi kan bläddra oss tillbaka till, för att sedan lägga bakom oss. Rasismen fungerar inte så. Den lever hela tiden. Den löper som en tråd mellan åren, finns där med en enträgen iver att inordna, sortera eller separera. Hålla en föreställd gemenskap ren från det som anses avvikande.

Vi minns 90-talets första år. Men vi har glömt det mest uppenbara. Sverige beskrivs som ett land som fram till nu hållit högerextrema och högerpopulistiska partier stången. Sanningen är att vi var bland de första som drabbades. 1991 tog sig Ny demokrati in i riksdagen med buller och bång. Partiet lockade väljare med en nyliberal ekonomisk politik, populism och invandringsmotstånd. Väljaropinionen fanns då som nu. Det handlar bara om att lyckas fånga dess intresse.

I Sverige har två idétraditioner stridit om dess gunst. De populistiska skattemissnöjespartierna och den svenska extremhögern.

Populisterna hämtade sin inspiration från Mogens Glistrups danska skattemissnöjesrörelse. Under 1970-talet vann Glistrups Fremskridtspartiet stora framgångar med en kompromisslös kritik mot vad som beskrevs som en övervuxen och byråkratisk förmyndarstat. Glistrups motsvarighet i Norge var Anders Lange som drog lans mot skatteförtrycket med sitt livsverk Anders Langes parti. Efter grundarens död 1974 tog en Carl I Hagen över ledarskapet i partiet som bytt namn till Fremskrittspartiet.

Det såg ut som ett ostoppbart koncept. Men i Sverige hade skattemissnöjesrörelsen till en början svårt att vinna stöd. Det var först när hatet mot det socialdemokratiska monopolsamhället kombinerades med ett ofta rasistiskt flyktingmotstånd som valresultaten sköt i höjden. 1985 lyckades Skånepartiet bland annat vinna fem kommunala mandat i Malmö och därmed bryta decennier av socialdemokratiskt styre. 1988 drev den lokala centerpartisten Sven-Olle Olsson igenom en uppmärksammad folkomröstning om flyktingmottagandet till den skånska kommunen Sjöbo. Nej-sidan vann. Sven-Olle Olsson uteslöts för samarbete med en högerextrem organisation och bildade Sjöbopartiet.

Tre år senare skördade Ny demokrati den mark skattemissnöjespartierna och flyktingmotståndarna hade sått.

För extremhögern var det ett slag i ansiktet.

1979 hade den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt bildats. Bland grundarna fanns veteraner från hopplöst marginaliserade fascistiska och nationalsocialistiska grupper. Nu hoppades de väcka nytt liv i den ”nationella” rörelsen. Efter en misslyckad sammanslagning med en lokalavdelning av svenska Framstegspartiet bildade BSS-gänget 1988 Sverigedemokraterna. I valet 1991 hoppades de kunna fånga upp den flyktingfientliga opinionen. Men Sverigedemokraterna, med sina nära band till den aggressiva nationalsocialistiska miljön, fick se sig omkörda av Ian och Berts effektiva propagandamaskineri.

När Ny demokrati imploderade i samband med valet 1994 började racet om väljarna. Skånska missnöjespartier, nya högerextrema partibildningar och Sverigedemokraterna stångades om tätpositionen. Efter valet 2006 klev Sverigedemokraterna fram som vinnaren efter att ha flätats samman med flera av de skånska missnöjespartierna.

Partiet vann 3 procent av rösterna i riksdagsvalet och tog plats som det tydliga alternativet för de som såg en begränsad invandring som lösningen på samhällets problem.

Sedan dess har partiets strategi varit att minska motståndarnas träffytor, flytta fokus från partiets bruna skuggor och bygga ut politiken. Partiet har pragmatiskt kunna röra sig över stora ytor på den politiska spelplanen utan att behöva stöta sig med sina väljare eller riskera att bli för lika de andra partierna.

Nu står de där som landets tredje största parti.

Är det nyfascister som nu kidnappat svensk politik?

Definitionsfrågor är alltid en komplex fråga. Hur väljer vi att förstå ett parti? Bara de centrala åsiktsdokumenten eller hela den sverigedemokratiska miljön med partipress och ungdomsförbund inräknat? Vad menar vi med nyfascism? Den ompaketerade fascism som uppstod åren efter andra världskriget, formulerad av bland andra den svenska fascismens nestor Per Engdahl, eller den franska nya högerns fokus på identitet och etnopluralism.

Det finns klara fascistiska drag i Sverigedemokraterna. Partiets historia, drömmen om den homogena samhällskroppen, varningsropen om nationens stundande undergång.

Men i första hand är Sverigedemokraterna en hybrid, ett nationalismens samlingsparti. Där finns spåren av det skånska skattemissnöjet, de fascistiska dragen, den antimuslimska counterjihad-doktrinen, den högerkristna konservatismen.

Det verkligt intressanta är vad partiet faktiskt erbjuder väljarna. Sverigedemokraterna tillhandahåller en politisk blick som ser eliten gå hand i hand med minoriteterna. Det är ett etablissemang som omhuldar det mångkulturella öppna Sverige. I kläm kommer ”folket”, bärarna av nationens särart. Den lilla människan som tycker sig bli ignorerad av alla utom Jimmie Åkesson. Det är utgångspunkten där man slår uppåt, mot Stockholm och ”pk-eliten”, för att sedan låta släggan falla neråt, mot det man ser som hotande och tärande minoriteter och flyktingar. Allt i ett slag. Det är inte bara misstro, det är inte bara rasism. Det är en ideologisk hemvist. En nationalismens och högerpopulismens maktanalys. Den erbjöds av Ny demokrati 1991, enligt den tidens politiska omständigheter. Den erbjuds av Sverigedemokraterna idag.

Svaret är förstås att bjuda in till ett annat sätt att förstå och se samhället. Det krävs större skillnader mellan partierna i svensk politik och det krävs egna konkreta svar på de utmaningar som migrationspolitiken innebär. Inte för att allt ska handla om det, men för att kunna ge moteld till Sverigedemokraterna förenklade lösningar. Ett epitet är inget argument. Inte heller fördömanden.

Den stora lärdomen från 90-talet borde vara att Sverige aldrig har varit immunt. Istället gör minnet av den tiden oss blinda för det allvar vi befinner oss i i dag.

Peter Mangs är vår tids laserman. Vi har en våldsam aktiv nazistisk rörelse. Den ser inte likadan ut, men det gör den inte mindre farlig. Vi har ingen epidemi av brinnande flyktingförläggningar. Däremot har vi under det senaste året haft drygt en attack mot en moské i månaden, med stort förmodat mörkertal. En våg av antisemitiska incidenter under sommaren, i snitt 15 anmälda hatbrott per dag under förra året, den största andelen afrofobiska och homofobiska. Och inte minst kontinuerliga trakasserier och attacker mot EU-migranter från Östeuropa som kommit till Sverige för att be om pengar.

Det finns de som säger att talet om rasismen i det svenska samhället är överdrivet. Tvärtom blir Sverige steg för steg ett mer tolerant land. Det är sant om man bara förhåller sig till attityder och utgår från enkätsvar. De positiva trenderna ska vi ta fasta på. Men rasismen har fler ansikten. Det tar sig också strukturella former. Och den kan också politiseras. Det är det som sker nu, på ett sätt vi aldrig någonsin sett i Sverige.

Samtidigt som Sverigedemokraterna nu förbereder sig för ett extra val har de mer radikala högerextrema grupperna, som tidigare klagat över Sverigedemokraternas alltför pragmatiska hållning, slutit upp bakom partiet. Gruppen Nordisk ungdom, som bland annat attackerat ett flyktingboende och nyligen hyllade rökbombsattacken mot den lokal i Stockholm där RFSU och tidningen Ottar uppmärksammade att det har gått 40 år sedan Sverige stiftade lag om fri abort, kommer nu att stödja SD helhjärtat i ett eventuellt extra val.

Nazistiska organisationer håller fast vid sin kritik mot partiet men tycker sig se en möjlighet att vinna mark i Sverigedemokraternas bakvatten. Sverigedemokraterna avfärdar förstås stödet. Hur som helst utgör de tillsammans en politisk kraft som nu ser sin stora chans. Deras bästa tid är nu.

För oss andra är det dags att vinka adjö till 90-talet. Vi behöver det inte längre för att skapa oss en bild av hur det ser ut när rasismen börjar slita isär ett land.

Vi lever i det. Det är bara jobbigare att se, för det tvingar oss att ställa frågan som tillbakablicken aldrig kräver. Vad gör jag nu?

Daniel Poohl.

Född 1981. Chefredaktör för tidskriften Expo, som bevakar den organiserade rasismen i samhället. Daniel Poohl gjorde värnplikten på Värnpliktsnytt (nedlagd 2010). 2001 gjorde Poohl ett uppmärksammat reportage i TV3-programmet ”Folkhemmet”, då han infiltrerade Nationaldemokraterna. 2013 romandebuterade han med ”Som om vi hade glömt”, en uppväxtskildring i skuggan av främlingsfientligheten på en liten ort i Dalsland.

Rättelse 2014-12-18 09:34
Tidigare uppgavs fel procentsiffra för SD i valet 2006.