Kulturdebatt

Skammen är inte kvinnans

Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande” är ett storartat inlägg i kampen mellan feminism och sexual­radikalism. Ebba Witt-Brattström ser huvudpersonens försvar av sin kropp som ett ord i rättan tid när övergrepp mot kvinnor möts med friande domar.

”Han hade tagit på sig ansvar genom att gå in i hennes kropp, det var att förespegla henne något som måste fullföljas. Hon hade därmed rättigheter och i dem ingick att höra hans förklaring.” Så tänker Ester Nilsson om Hugo Rask efter att han dumpat deras relation, i Lena Anderssons Augustprisade ”Egenmäktigt förfarande”. Romanen är inte bara en precis skildring av besatthet och plågor i felslagen kärlek med vidhängande analys av en charmigt manipulativ manstyp. Jag vill hävda att ”Egenmäktigt förfarande” med fördel också kan läsas som en skarpsinnig motståndshandling i en tid då sexradikalismen är i färd med att vinna över feminismen. Slagfältet för detta köns­krig är den oskyddade unga kvinnokroppen.

Lena Andersson driver sin ståndpunkt lika konsekvent som Märta Tikkanen gör i sjuttiotalsklassikern ”Män kan inte våldtas”. Nämligen att det inte är kvinnan som ska skämmas, utan den man som inte förstår att ta ansvar för sina sexuella handlingar. I ”Egenmäktigt förfarande” ­finns förvisso samtycke i lagens mening, de tre samlagen mellan Ester Nilsson och Hugo Rask är inga våldtäkter. Hon är djupt förälskad och han verkar efter tre månaders samtalande seriöst intresserad. Men när han drar sig undan utan förklaring, blir Ester Nilsson rasande. Trots att väninnorna varnar för förnedringsaspekten i hennes stalkeraktiga förföljelse av honom, vägrar hon att se sig som ett offer: ”Det föll henne inte in att ha ett så distanserat förhållande till livet, eller att förakta sig själv så. Delar av väninnekören hade svårt att tåla denna brist på acceptans alternativt självförakt.”

Ester godtar inte att en kvinna per definition måste vara bärare av självförakt. Genom att renodla denna principfasta istadighet planterar Lena Andersson på sitt pragmatiskt filosofiska vis en tickande jämställdhetsbomb i romanen. Det handlar om etik: sexualiteten som ett möte mellan två ansvariga subjekt i en relation. Ett idealtillstånd som i nätporrens förlovade era lyser med sin frånvaro i den sexualpolitiska diskussionen. Konsekvenserna kan exempelvis studeras i pocketboken ”#prata om det” (2012), där pornografins könsmaktsordning är en dold agenda med sitt fokus på mannens erigerade organ och kvinnans tillgänglighet genom tre kroppsöppningar med ofta våldsamt och (för henne) smärtfyllt sex. ”Det är jag som skäms över vad min pojkvän gör med min kropp”, skriver en kvinna plågat. En annan tänker medan hon duschar bort blodet efter ett analt övergrepp: ”han kanske inte hade hört mitt nej, att mina skrik kanske hade misstagits för något annat.”

#prataomdet startades av Johanna Koljonen för att sätta ord på obearbetade känslor kring sexuella gråzoner, med vilket menas individers halvhjärtade deltagande i olustiga och diffust förnedrande sexuella situationer. Ändå är det inte sexualakten i sig som analyseras, utan graden av frivillighet. Ansvaret läggs på individen, oftast kvinnan, som borde vetat bättre. Till skillnad från Ester Nilsson i ”Egenmäktigt för­farande” tar nästan alla inläggens kvinnor på sig skulden, medan de sexuellt aggressiva männen slipper undan. (”En gång försökte jag förklara att penetrationen gjorde ont, att jag skulle föredra om vi gjorde något annat. ’Man kan söka hjälp för sånt’, sa han.”)

Lena Andersson låter Ester Nilsson anklaga Hugo Rask för att ha begått ett lagbrott, ett ”egenmäktigt förfarande” som är den rättsliga termen för att olovligt ta och använda något som är i en annans besittning. I detta fall: Ester Nilssons kropp. Det faktum att Hugo har varit inne i den utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. Hennes kropp är hennes, och inte en sexuell serviceinrättning för mannen på väg mot ständigt nya kvinnokroppar att förfara med som han finner för gott.

Esters värnande om sin personliga kropp är föredömlig, för att inte säga: ett ord i rättan tid. Alternativet kan studeras i Youtubevideon från den senaste kampanjen #fatta. Här är kvinnan ett sexobjekt för pojkvännens alltmer våldspräglade sexuella utlevelse. Speakertexten är saxad från de 150 vittnesbörder om sexuella övergrepp som överlämnades till Riksdagen under en demonstration för lagstiftat samtyckeskrav den 7 oktober 2013. En kör av unga kvinnoröster klagar: ”smärtan är så stor”, ”jag sa ju nej men han verkade inte höra mej”, ”ingenting är som det ska”, ”fatta låt mig bara va’”, ”jag är bruten för livet”, ”jag hatar min kropp”, ”jag fick en flaska i underlivet” och så vidare. Avslutande stillbilder visar även män som håller upp skylten FATTA, som för att understryka att det existerar män redo att ta ansvar för att deras partner inte tar skada av det i dag ”normala”: en typ av sexualiserat kvinnohat som förr ut­övades i skymundan på prostituerade kvinnors kroppar.

Frågan är nämligen gammal som gatan. Historien lär oss att dagens explosion av trafficking, nätpedofili och sadistisk grovporr är en trist repris på den sexuella dubbelmoral som feministerna bekämpade redan under 1800-talet, och sedan igen under 1970-talets brottning med sextiotalets sexradikalism. Denna ännu existerande spänning mellan kvinnors och mäns uppfattning av vilken sexualmoral som är att föredra är dock svår att formulera i normöverskridandets tid. Utopin tycks död och i stället handlar det om hens rätt till ännu fler varianter av mer sex.

I synnerhet drabbar detta unga människor. För de motstridiga känslor som nätets överdrivet könsstereotypa framställning av sex väcker hos ungdomar finns inget vuxenstödjande forum. Tvärtom uppmanas de alltmer högljutt att gilla läget. Extra tydligt blir det i det nya stödmaterial för lärare lanserat av bland andra RFSU (”Sex i skolan. Organisation, ansvar och innehåll i sex- och samlevnadsundervisningen”). Här läggs tyngdpunkten på ”normkritik”, däribland ”påstådda skillnader mellan kvinnlig och manlig sexualitet” och myter om ”naturlig monogami”. Grundtanken tycks vara att polygamt sex alltid är något progressivt, en klassisk sexualradikal ståndpunkt.

I moderna språk ska man få lära sig att flörta, föreslå kondom och namnge könssjukdomar på respektive lands språk. I teknik att framställa sexuella hjälpmedel. I kemi att pröva kondomens hållfasthet (men inte pessarets). Tar läraren upp kvinnlig könsstympning ska det likställas med manlig omskärelse. Om den svenska (vita) normen får råda kan hedersbegreppet ”upplevas som utpekande”, alltså läggs tyngdpunkten på liknande fenomen i det gamla bondesamhället (historia). Pornografi ingår endast i biologiämnet och då som konsumtion ”i lusthöjande syfte”, vilket ter sig absurt mot bakgrund av att nätets genomslag under 1990-talet fått våldtäktsstatistiken att stiga drastiskt, för att inte tala om hur nätets ”gang bang” slagit igenom med allt fler gruppvåldtäkter på unga kvinnor.

Samma flathet inför en etiskt förkastlig sexualpraktik kan återfinnas hos civilsamhällets yttersta representanter, juristerna. I en dom från tingsrätten i Umeå (14/5 2013) läser jag: ”Personer som är invecklade i sexuella aktiviteter med varandra gör ju naturligen saker med varandras kroppar på ett spontant sätt utan att fråga om den som berörs av det samtycker eller inte.” Vilka personer som ”gör” vad med vilkas kroppar illustreras i domen med flickan som på en fest blir våldtagen med en flaska tills blodvite uppstår. Det hävdas att flickans försök att i protest föra samman sina ben av pojkarna kan ha uppfattats mindre som ett motstånd och mer ”som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan”. I rummet fanns tre pojkar som alla friades av tingsrätten. Liksom i fallet med gruppvåldtäkten i Tensta, då sex pojkar förgrep sig grovt på en femtonårig flicka, dömdes i tingsrätten men frikändes i hovrätten, blir resultatet att vuxensamhället sänder en tydlig signal till ungdomar om att nätporrens människokränkande värdesystem är rådande i det officiellt så jämställda Sverige.

Vad skulle Ester Nilsson ha sagt om detta? Att det är egenmäktigt förfarande, förstås. Vad har pojkarna med samhällets godkännande stulit? Flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde. Vad bör göras? Spika upp Ester Nilssons ord till Hugo Rask i Lena Anderssons roman i varje högstadie- och gymnasieskola: ”Du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp. Du tycker inte att det ger mig någon som helst privilegierad position där din integritet får ge vika och det liksom påligger dig att tala med mig om de handlingar du begår som drabbar mig så hårt att jag faktiskt har svårt att stå upprätt? Jag håller på att dö av den här ångesten.”