Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Slavoj Zizek: Därför behövs vänstern i kampen mot islamismen

Foto: Thomas Karlsson

Efter attackerna i Paris är vänsterliberalernas krav på återhållenhet kontraproduktiva. För att ­besegra fundamentalismen behöver Västerlandets demokratier broderlig hjälp av en förnyad och radikal vänster, skriver kulturfilosofen Slavoj Zizek.

Nu, när vi alla befinner oss i ett chocktillstånd efter blodbadet på Charlie Hebdos redaktion, är det rätta tillfället att samla mod att tänka. Nu, och inte senare när allt har lugnat ner sig, som förespråkare av billig visdom försöker övertyga oss om: det svåra består just i att kombinera det akuta ögonblicket med tänkandet. Att tänka i de svala efterdyningarna leder inte fram till en mer balanserad sanning, utan snarare normaliserar situationen och tillåter oss att undvika sanningens skarpa egg.

Att tänka innebär att sträcka sig bortom den universella solidaritetens lidelse som bröt ut dagarna efter händelsen och kulminerade i söndagens spektakel med tunga politiska namn från hela världen som höll varandra i händerna, från Cameron till Lavrov, från Netanyahu till Abbas – om det någonsin har funnits en bild av hycklande falskhet så var det denna. Den sanna Charlie Hebdo-gesten skulle ha varit att på förstasidan publicera en stor karikatyr som brutalt och smaklöst förlöjligade detta evenemang, med bilder av Netanyahu och Abbas, Lavrov och Cameron och andra par som passionerat omfamnar och kysser varandra medan de slipar knivarna bakom ryggen.

Vi bör naturligtvis otvetydigt fördöma morden som en attack mot våra friheters själva kärna, och fördöma dem utan dolda reservationer (i stil med ”Charlie Hebdo provocerade och förödmjukade i och för sig muslimerna för mycket”). Vi bör tillbakavisa alla liknande hänvisningar till en förmildrande, vidare kontext: de mördande bröderna var djupt påverkade av fasorna i och med den amerikanska ockupationen av Irak (okej, men varför attackerade de då inte någon amerikansk militäranläggning i stället för en fransk satirtidskrift?), muslimer i väst är uppenbart en knappt tolererad och exploaterad minoritet (svarta afrikaner är detta i än högre utsträckning och ändå sysslar de inte med bombattentat och mord, etcetera etcetera). Poängen är inte om oförrätterna som sporrar terroristhandlingar är sanna eller ej; poängen är det politiskt-ideologiska projekt som växer fram som en reaktion mot orättvisor.

Allt detta är inte nog – vi bör tänka längre, och sådant längre-tänkande har ingenting som helst att göra med den lättköpta relativiseringen av brottet (mantrat om ”vilka är vi i väst, som har begått så många fruktansvärda massakrer i tredje världen, att fördöma sådana dåd”). Det har än mindre att göra med den patologiska rädsla som många västerländska vänsterliberaler hyser för att göra sig skyldiga till islamofobi. För dessa falska vänstermänniskor fördöms varje kritik av islam som ett uttryck för västerländsk islamofobi, Salman Rushdie fördömdes för att onödigt ha provocerat muslimer och därmed (i alla fall delvis) vara ansvarig för den fatwa som dömde honom till döden etcetera. Resultatet av en sådan hållning är vad man kan förvänta sig: ju mer de västerländska vänsterliberalerna gräver ner sig i sin skuld, desto mer anklagas de av muslimska fundamentalister för att vara hycklare som försöker dölja sitt islamhat. Detta sakläge återskapar perfekt superegots paradox: ju mer du fullgör vad den ­Andre kräver av dig, desto skyldigare blir du. Det är som om ju mer du tolererar islam, desto hårdare kommer dess tryck på dig att bli ...

Det är därför jag också anser uppmaningar till återhållenhet vara otillräckliga. Attacken mot Charlie Hebdo följde en noggrant uppgjord ­religiös och politisk agenda och var som sådan en uppenbar del av ett mycket större mönster. Naturligtvis bör vi inte överreagera, om detta innebär att ge efter för blind islamofobi – men vi bör skoningslöst analysera detta mönster.

Vad vi har ett mycket större behov av, starkare och mer effektivt än demoniseringen av terroristerna till heroiska suicidala fanatiker, är en demaskering av denna demoniska myt. För länge sedan uppfattade Friedrich Nietzsche det som att västerlandet rörde sig i riktning mot ”den sista människan”, en apatisk varelse renons på starkare passioner och engagemang. Oförmögen att drömma och trött på livet, tar hon inga risker utan söker bara bekvämlighet och trygghet och tolerans gentemot varandra.

Det kan verkligen se ut som om sprickan mellan den tillåtande ”första världen” och den fundamentalistiska reaktionen mot den alltmer löper längs motsättningen mellan att leva ett långt och tillfredsställande liv fyllt av materiell och kulturell rikedom, och att viga sitt liv åt någon transcendent Sak. Är inte denna motsättning liktydig med den mellan det som Nietzsche kallade ”passiv” och ”aktiv” nihilism? Vi i väst är de nietzscheanska sista människorna, uppslukade av idiotiska dagliga små nöjen, medan de muslimska radikalerna står beredda att riskera allt, inbegripna i kampen ända intill självutplåning. William Butler Yeats dikt ”Second coming” verkar beskriva vår belägenhet perfekt: ”De bästa saknar all övertygelse, medan de värsta är uppfyllda av passionerad kraft”. Detta är en strålande beskrivning av den nuvarande sprickan mellan kraftlösa liberaler och uppeldade fundamentalister. ”De bästa” klarar inte längre av att till fullo kämpa, medan ”de värsta” tar kamp för rasistisk, religiös och sexistisk fanatism.

Å andra sidan, stämmer verkligen de fundamentalistiska terroristerna överens med denna beskrivning? Vad de uppenbart saknar är ett kännetecken som är lätt att urskilja hos alla riktiga fundamentalister, från tibetanska buddhister till Amishförsamlingen i USA: avsaknaden av hat och avundsjuka, den fullständiga likgiltigheten gentemot de otrognas sätt att leva. Om dagens så kallade fundamentalister verkligen trodde att de hade funnit sin väg till Sanningen, varför skulle de känna sig hotade av icke-troende, varför skulle de avundas dem? När en buddist möter en västerländsk hedonist, fördömer han knappast. Han bara noterar välvilligt att hedonistens jakt på lyckan är självförstörande. I kontrast till riktiga fundamentalister, är den pseudofundamentalistiske ­terroristen djupt bekymrad, attraherad, fascinerad av de otrognas syndiga livsstil. Man får känslan att de, när de bekämpar den syndiga andre, kämpar mot sina egna frestelser.

Det är här som Yeats diagnos inte håller skott mot den samtida belägenheten: terroristernas passionerade kraft vittnar om avsaknaden av sann övertygelse. Hur skör måtte inte en muslims övertygelse vara om han känner sig hotad av en dum karikatyr i en satirisk veckotidning? Den islamska fundamentalistiska terrorn är inte rotad i terroristernas övertygelse om sin överlägsenhet och i deras önskan att skydda sin kulturella och religiösa identitet från det globala konsumtionssamhällets angrepp. Problemet med fundamentalister är inte att vi anser dem vara underlägsna oss, utan snarare att de själva i hemlighet anser sig vara underlägsna. Det är därför våra nedlåtande politiskt korrekta försäkringar om att vi inte känner någon överlägsenhet gentemot dem bara gör dem än mer rasande och göder deras hat. Problemet är inte kulturella skillnader (deras strävan att bevara sin identitet) utan det motsatta faktumet att fundamentalisterna redan är som oss; att de i hemlighet redan har internaliserat våra måttstockar och mäter sig själva utifrån dessa. Vad fundamentalisterna paradoxalt nog verkligen saknar är just en dos av den där sant ”rasistiska” övertygelsen om deras egen överlägsenhet.

De senaste skiftena inom den muslimska fundamentalismen bekräftar Walter Benjamins gamla insikt att ”varje utbrott av fascism skvallrar om en felslagen revolution”: fascismens frambrytande är vänsterns misslyckande, men samtidigt ett bevis på att där fanns en revolutionär potential, ett missnöje som vänstern inte lyckades mobilisera. Och är det inte samma sak med dagens så kallade ”islam-fascism”? Är inte frambrytandet av den radikala islamismen exakt samtidig med försvinnandet av den sekulära vänstern i de muslimska staterna? När talibanerna våren 2009 erövrade Swatdalen i Pakistan, rapporterade New York ­Times att de arrangerade ”en klassrevolt som utnyttjade djupa sprickor mellan en liten grupp förmögna markägare och deras livegna bönder”. Men om talibanerna, genom att ”dra nytta” av böndernas eländiga situation, ”sänder varnande signaler till Pakistan, som fortfarande i huvudsak är feodalt”, vad hindrar liberaldemokrater i Pakistan, såväl som USA, från att på samma sätt ”dra nytta” av detta elände och försöka hjälpa de livegna bönderna? Den sorgliga slutsatsen av detta är att de feodala krafterna i Pakistan är ”naturliga bundsförvanter” med den liberala demokratin ...

Så vad ska man säga om liberalismens kärnvärden: frihet, jämlikhet etcetera? Paradoxen är att liberalismen i sig själv inte är tillräckligt stark för att kunna skydda dessa värden mot de fundamentalistiska angreppen. Fundamentalism är en reaktion – en falsk och besynnerlig reaktion naturligtvis – mot en tydlig skavank i liberalismen, och det är därför den om och om igen alstras av liberalismen. På egna fötter kommer liberalismen att långsamt underminera sig själv – det enda som kan rädda dess kärnvärden är en förnyad vänster. För att dess viktigaste arv skall kunna fortleva, behöver liberalismen broderlig hjälp från den radikala vänstern. Detta är det enda sättet att besegra fundamentalismen, att dra mattan undan dess fötter.

Att tänka kring morden i Paris innebär att släppa den toleranta liberalens självbelåtenhet och acceptera att konflikten mellan liberal tolerans och fundamentalism i slutändan är en falsk konflikt – ett elakartat kretslopp med två poler som skapar och förutsätter varandra. Vad Max Horkheimer redan på 1930-talet sade om fascism och kapitalism – de som inte vill säga något kritiskt om kapitalismen bör också hålla tyst om fascismen – borde också anpassas till dagens fundamentalism: de som inte vill säga något kritiskt om liberal demokrati bör också hålla tyst om religiös fundamentalism.

Övers. från engelska: Jonas Thente