Kulturdebatt

Snart kan Turkiet vara en ren polisstat i nyislamistisk tappning

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Yasin Bulbul/AP

Kommentar. ”Självklart ska EU förhandla med Erdogan som påstås ha lösningen på Europas flyktingkris. Men till vilket pris?”, skriver Esref Okumus.

Det har gått drygt ett decennium sedan Turkiet fick inleda förhandlingar om EU-medlemskap. Ett decennium som har präglats av dubbla budskap och ömsesidiga lögner.

I realiteten har EU aldrig varit redo att ta in 80 miljoner turkar, läs muslimer, i gemenskapen och turkarna har aldrig lyckats visa att de verkligen vill bli européer. EU:s nya löften om att sätta fart på medlemskapsförhandlingarna om turkarna hjälper till att stoppa flyktingströmmen saknar betydelse.

För tio år sedan, medan det blåste reformvindar i Turkiet, stängde EU sin dörr i ansiktet på AKP-regeringen. Nu när samma regering är på väg att avskaffa allt som skiljer en demokrati från en diktatur välkomnas den till förhandlingar om EU-medlemskap. Snart finns inga självständiga domstolar, kritiska medier eller fria universitet kvar i Turkiet. Snart kan vi se ett regimskifte från ett auktoritärt styre till en ren polisstat i nyislamistisk tappning.

Då kan det vara för sent även om president Recep Tayyip Erdogans enmanna-välde störtas. Världen har precis sett vad som hände i Egypten efter Mubarak, i Libyen efter Khadaffi och i Irak efter Saddam.

Nu när Turkiets regering är på väg att avskaffa allt som skiljer en demokrati från en diktatur välkomnas den till förhandlingar om EU-medlemskap.

Troligen genomskådar både turkar och européer hyckleriet. Ett land där tusentals journalister, akademiker och politiker ställs inför rätta för ”terrorbrott”, ”landsförräderi” och ”spioneri” kan inte få gå med i EU, och än mindre ses som ett ”säkert land” för oliktänkande.

Under en enda dag, måndagen den 1 februari, ställdes 53 personer inför rätta för att ha förolämpat presidenten i sociala medier. Ett brott som kan ge upp till fyra års fängelse.

I helgen konfiskerade myndigheterna landets största dagstidning, Zaman. Om tvångsförvaltningen av dagstidningar, tv-kanaler, nyhetsbyråer och bokförlag fortsätter i samma takt som under de senaste månaderna kommer regeringspartiet AKP inom kort att bli landets största mediebolag.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har genom åren varit en av de tuffaste kritikerna bland EU-ledarna när det gäller Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Men sedan hon insett - och gång på gång konstaterat - att EU inte kan lösa sin flyktingkris utan Turkiet har hon varit tyst. Under de senaste tre månaderna har hon gjort fyra statsbesök till Turkiet och haft sju möten med sin turkiska motsvarighet Ahmet Davutoglu utan att kommentera de grova brotten mot yttrandefriheten.

Natten före EU-toppmötet på måndagen förhandlade hon med Davutoglu i sex timmar. Förmodligen för att han var tvungen att lämna förhandlingsbordet efter varje punkt på dagordningen för att ta emot nya order från Erdogan.

Enligt författningen får presidenten inte lägga sig i regeringens arbete, men i verkligheten fungerar Davutoglu och hans ministrar som en stab knähundar kopplade i ett stenhårt grepp.

Samma sak gäller alla statsanställda. Drygt 700 akademiker som nyligen skrev på ett upprop mot belägringen av kurdiska städer utreds nu för terrorbrott, på order av Erdogan. Det var också Erdogan som beordrade arresteringen av tidningen Cumhuriyets chefredaktör och en av tidningens reportrar, sedan de avslöjat regeringens vapenleveranser till jihadister i Syrien.

När författningsdomstolen häromdagen beslutade att släppa dem ur fängelset slog Erdogan fast att han varken tänker respektera eller acceptera domstolens beslut. Han lutar sig mot AKP:s majoritet i parlamentet och Bryssels tysta medgivande när han sätter sig över landets högsta rättsinstans.

Självklart ska EU förhandla med Erdogan som påstås ha lösningen på Europas flyktingkris. Men till vilket pris?