Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Sol och vind är världens framtid

Vindkraft.
Vindkraft. Foto: Stig-Åke Jönsson

Det är medborgarna som sätter press på politiken som kan göra skillnad – inte konsumenten i sin ensamhet. Christian Azar föreslår en ny "planet­skötarkultur" i den sista delen i DN:s klimatserie.

I DN:s serie om klimatkrisens moraliska och intellektuella konsekvenser skriver Harald Welzer (18/3) om varför det är så svårt att lösa klimatfrågan. Mycket av det han skriver håller jag med om. Men inte hans slutsats: "Ingen har en aning om hur man ska lösa ett problem som i grunden är en följd av industrialiseringen, samtidigt som allt fler samhällen världen över förvandlas till just industrisamhällen."

Här har han fel. Problemet är inte att vi inte vet hur vi ska lösa problemet, utan att vi inte tycks vilja, åtminstone inte tillräckligt mycket.

Vi vet att vi behöver satsa på sol- och vindenergi. Vi behöver också satsa på energisnåla lösningar, energieffektivitet, kollektivtrafik och så vidare. Vi vet inte alla detaljer kring hur lösningarna kommer att se ut, men vi vet tillräckligt för att börja. Vi kommer ibland att vara tvungna att pröva oss fram, och göra misstag. Men det är också just genom dessa misstag som vi kommer att lära oss hur vi ska gå vidare.

Vi vet också vilka styrmedel som leder oss i rätt riktning. Det allra mest centrala styrmedlet är ett pris på koldioxid, antingen genom en skatt eller genom handel med utsläppsrätter med ett rejält tak för utsläppen. Inte heller här famlar vi i mörker. Vi vet att det fungerar! Sverige har just den erfarenheten. Vår koldioxidskatt har lett till omfattande minskningar av utsläppen från värmeproduktionen, så stora att de totala utsläppen av koldioxid i Sverige har minskat. Men skatten behöver stiga om den ska ro oss ända hem. Och den behöver spridas till fler länder. Det krävs också omfattande satsningar på teknik­utveckling.

Med ett högt pris på koldioxid blir vindkraftverk lönsamma och kolkraftverk omöjliga att bygga, det blir allt mindre intressant att utvinna olja, det blir dyrare att flyga och åka bensinbilar, det blir attraktivare att köra på alternativa bränslen samt att återanvända järn, aluminium och andra material. Det blir lönsamt att spara på energi och att söka finna mer energisnåla livsstilar. Skatten gör att det lönsamma och det miljömässiga sammanfaller. Företagen kan investera i det klimatvänliga och samtidigt göra vinster.

Vi vet hur vi kan lösa det här, men vi vill inte. Och en del vill mindre än andra. Oturligt nog är det många gånger de med mest makt som vill allra minst. Jag tänker speciellt på republikanska kongressledamöter som blockerar allt som luktar klimatpolitik. Det handlar också om företag som lobbar emot denna politik, speciellt gigantiska kolbolag.

Det handlar även om EU, som trots rätt retorik och höga ambitioner i de internationella förhandlingarna inte mäktar med att agera tillräckligt kraftfullt. Det europeiska systemet med handel med utsläppsrätter var ett steg i rätt riktning, men det är för svagt, börjar likna ett skämt till klimatpolitik.

Det handlar vidare om Kina. Även här tas vissa steg, speciellt när det gäller produktion och användning av förnybar energi. Men utsläppen i Kina har de senaste tio åren vuxit i en skrämmande takt. År 2006 gick landet om USA som världens största utsläppare. Nu släpper de ut cirka 50 procent mer än USA. Utsläppen per person ligger på ungefär europeisk nivå.

Motståndet mot en ambitiös klimatpolitik är cementerat i den amerikanska kongressen, i Ryssland, i Kina och så vidare. Det är tungt och det är djupt. Det är mäktiga intressen som måste utmanas, strukturer som måste förändras. Därför vänder jag mig delvis mot Ann Heberlein (22/3) som i samma serie i DN Kultur skriver att vi har en "moralisk plikt att försöka leva på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för miljön". Hon nämner visserligen att klimatfrågan inte går att lösa på individnivå, men hennes fokus ligger trots det på individens agerande som konsument.

Det är en vanlig hållning i miljödiskussionen, och den är intuitivt förståelig. Men det är en tanke som riskerar att leda oss på irrfärder. Klimatfrågan är, liksom alla stora miljöproblem, ett kollektivt problem och kollektiva problem löses bäst genom gemensamma åtgärder. Kom ihåg: Inga större miljöproblem har lösts genom att individer frivilligt ändrat sitt beteende. Problemen har lösts genom krav på katalysatorer, förbud mot ozonnedbrytande ämnen och minskad svavelhalt i diesel, och så vidare. Ny teknik som tvingats fram genom lagar, regleringar och miljöskatter. Det har varit helt avgörande. Det är som medborgare, inte som konsumenter, vi har störst makt att göra skillnad.

Men man kan väl både rösta för klimatpolitik och samtidigt försöka minska sina egna utsläpp invänder vän av ordning. Ja, så klart, att på olika sätt vara medveten om sin klimatpåverkan och försöka göra något åt den är vällovligt. Men det är ungefär som att skänka pengar i Calcuttas slum. Lovvärt, men i stort sett meningslöst om man vill lösa fattigdomsproblemet. Då är det de stora strukturerna som behöver åtgärdas: det behövs ekonomisk tillväxt, entreprenörer med kapital och tillräckligt väl fungerande äganderätter, och det behövs omfördelning via skatter för att bygga upp skolor, sjukvård och socialförsäkringssystem.

Problemet med att fokusera på privatmoraliska principer, att peka finger mot dem som åker bil eller äter kött, är att det finns en risk att allt tal om frivilliga konsumtionsändringar stjäl uppmärksamhet från det som verkligen krävs – politik. Och just eftersom frågan är så svår att lösa borde i stort sett all kraft riktas åt just detta håll. Detta är kanske den centrala moraliska och intellektuella konsekvensen av klimathotet.

Klimatpolitik uppstår inte i ett vakuum. Vi behöver medborgare som förstår vidden av att vi lever på en begränsad planet i ett kallt och ogästvänligt universum, medborgare som röstar för, inte emot, klimatpolitik. Kanske behöver vi en ny slags kultur i vilken insikten om att ökad materiell konsumtion på samhällelig nivå, när man redan lever som vi i väst, inte tycks leda till större lycka får större genomslag Kanske behöver vi en slags planetskötarkultur i vilken vi förstår allt detta. En kultur som både skänker politiken redskap att styra teknikutvecklingen i rätt riktning men som inbjuder oss till att fundera kring vad i livet som verkligen är eftersträvansvärt.

Därmed blir kulturen och tekniken sammanvävda. Det är en ny kultur, ett nytt sätt att tänka kring vad vi vill med våra liv och planeten, som behövs för att vi ska kunna införa de styrmedel som krävs för att utveckla och använda den teknik som räddar oss ur de fossila bränslenas och klimathotets grepp. Det är alltså inte antingen eller. Hur mycket ny kultur vi behöver beror på hur billig och bra den nya tekniken blir, och vice versa. När det gällde lösningen av ozonskiktets problem, liksom svavelutsläppen, behövdes inga större omställningar av våra liv – regleringar och teknik löste problemet åt oss. Den industriella revolutionens stora flod kunde rinna vidare ungefär som vanligt. Denna gång kanske vi mer djuplodat tvingas tänka igenom vad vi håller på med, kring hur stor plats vi människor tar och bör ta på jorden.

Det finns ljusglimtar vid horisonten. Obama har återigen börjat tala om klimatfrågan, Kalifornien har infört handel med utsläppsrätter, Australien en koldioxidskatt, Kina satsar på vind, sol och elbilar, och EU har lyckats väl med att reglera bilindustrin så att bilar drar allt mindre per mil. Allt fler multinationella bolag tar också ställning för klimatpolitik, redan för tio år sedan var BP:s dåvarande chef ute och krävde klimatpolitik. I Sverige har bland annat företagsledaren Leif Johansson argumenterat för ett pris på koldioxid.

Och i Tyskland sker en gigantisk satsning på framför allt solenergi. Än så länge står solen bara för fem procent av landets elproduktion, men under dagens soliga timmar kan solenergi nu stå för uppemot hälften av elkonsumtionen. Denna utveckling har skett på bara några år, och viktigast av allt: den har gjort att kostnaderna för solceller sjunkit flerfaldigt. Solceller börjar också nu konkurrera framgångsrikt med andra elproduktionsslag på många ställen i världen. Och när länderna i syd ser att det är förenligt att förena välfärd med låga utsläpp, när de upptäcker att kostnaden för att välja sol i stället för kol blir allt lägre, ja då kommer viljan och möjligheterna till klimatpolitik att växa även där.

Solinflödet till jorden är i runda tal 10 000 gånger större än hela världens samlade energianvändning. Vi kan försörja hela världen på en god materiell standard med förnybar energi, främst sol- och vindenergi. Vi kan om vi vill. Vi kan om vi lägger manken till. Det kommer inte att vara lätt, utmaningen är gigantisk. Det kommer inte heller att vara gratis. Men det är värt det. Tyskland har tagit ett första heroiskt steg! Nu är det upp till resten av världen att följa efter.

Skribenten

Christian Azar är professor i fysisk resursteori vid Chalmers tekniska högskola. Hans forskning handlar bland annat om att förstå energi­omsättningen i ett samhälle. 2008 gav han ut boken "Makten över klimatet" (Bonniers), som beskriver växthus­effekten, dess upptäckt och orsaker. Han har medverkat i FN:s klimatpanel och varit rådgivare till Margot Wallström, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

Detta är den åttonde artikeln i DN Kulturs serie om klimatförändringarnas moraliska och intellektuella konsekvenser. Tidigare texter är skrivna av Harald Welzer, Ann Heberlein, Sverker Sörlin, Anders Wijkman, Katrine Kielos, Shora Esmailian och Karin Bradley. Läs dem på dn.se/kultur

DN Kultur 18/3, 22/3, 4/4, 15/4, 23/4, 8/5 och 20/5.