Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Som turist reste jag in i min egen rädsla

Familjefadern Tomas (spelad av Johannes Bah Kuhnke) i Ruben Östlunds ”Turist” gråter för att visa sin ånger.
Familjefadern Tomas (spelad av Johannes Bah Kuhnke) i Ruben Östlunds ”Turist” gråter för att visa sin ånger.

Huvudpersonen i filmen ”Turist” lever i bilden av sin egen framgång. Och han är inte ensam – i en tid när livet regisseras i sociala medier blir bakslagen rent förvirrande. Johan Hilton skriver djupt personligt om att få panik över den egna svagheten.

I Ruben Östlunds film ”Turist” gästar en familj – mamma Ebba, pappa Tomas, två barn – Alperna. Under en lunch på en uteservering inträffar plötsligt en lavin. I stället för att tänka på sin frus och sina barns trygghet springer pappa Tomas och gömmer sig. Händelsen blir ett sår i familjen, ett sår som blir varigare under återstoden av resan.

Det offentliga mottagandet av ”Turist” har i hög grad beskrivit den som en skildring av kärnfamiljen och könsroller, en film om en krisande manlighet. Det stämmer naturligtvis.

Men måste man begränsa den till manlighet? ”Turist” är lika mycket en film om att stå öga mot öga med en okänd del av sig själv som man inte vill kännas vid. En film om förakt för svaghet. Om att vara främling i ett inre landskap som man gör allt för att få lämna eller undvika att ta del av.

För ungefär ett och ett halvt år sedan gick jag in i något slags vägg. Det hela kom plötsligt och föregicks inte av någonting särskilt. Jag hade inte jobbat mer än vanligt och det fanns inget i mitt privatliv som direkt tryckte mig. Plötsligt en eftermiddag på jobbet fick jag bara en panikattack. Under veckorna som förflöt kom attackerna oftare och oftare. Blev värre.

Jag arbetade på i samma tempo som jag brukade. Eftermiddagarna och kvällarna tillbringade jag i soffan och försökte hitta ett sätt att mentalt navigera bort från det onda. Det fanns kvällar då jag spände mig så hårt under attackerna att jag inte kunde resa mig upp efteråt, benen svek mig.

Det hela var inte så mycket skräckinjagande som det var förnedrande.

Det där som låg i soffan var inte jag. Det var som att stå i krönet på en offpist i Alperna, jag förstod bara inte hur jag skulle navigera mellan pucklarna.

En nyckelscen i ”Turist” påminner om min egen reaktion. Den utspelar sig under en middag. Efter ett par glas vin berättar Ebba för ett ungt par om Tomas beteende under lavinen. Men Tomas – ambitiös, mitt i karriären, familjens nav, alltid på hugget – vägrar att godta hennes beskrivning av att han skulle ha fallit för sin flyktinstinkt. Han säger att det där hände inte. Jag stack inte. Det är inte sant. Hör du inte hur fånigt det låter, Ebba? Jag är ju inte svag.

Det är en typisk reaktion i en kultur som dyrkar styrka och som traditionellt alltid har gjort en stram åtskillnad av det offentliga och det privata. Av den bild som vi vill visa upp utåt och den som vi visar för våra närmaste. Man pratar helt enkelt inte om sina brister, i synnerhet inte om frugan fyllnar till och blir lösmynt inför gästerna.

Men Tomas reaktion kan också ses om ett uttryck för en absolut samtida företeelse, ett slags vilsegång bland föreställningar om och spegelbilder av sig själv. Han tror själv på det han säger. Inte är han en feg person, han är ju en go-getter och har både ett bra jobb och (förmodligen) ett Instagramkonto?

För naturligtvis påverkas vår självförståelse av att gränsen mellan det offentliga jaget och det privata jaget allt mer suddas ut och att kraven på att prestera både offentligt och privat blir allt högre ställda. Las-listor, konkurrensen om jobben och inte minst de tillfälliga anställningarna har tvingat oss att vara attraktiva och spelbara för arbetsgivaren tjugofyra timmar om dygnet. Alla är utbytbara, ingen är oersättlig.

Samtidigt hårdnar kraven på en sprickfri fasad även inom det som till alldeles nyligen räknades som en privat sfär. Sociala medier har fullkomligt ritat om kartan och gjort om hemmalivet till en performativ handling, iscensatt i ett ständigt Instagramflöde. Kakbak, bilder på lillan, på sommarstugan, på en flygbiljett, nakna fötter mot sanden på en Medelhavsstrand. Man skulle kunna säga att vi befinner oss i en spegellabyrint där våra medvetanden anpassar sig och där ingen – och framför allt inte vi själva – till slut vet vad som står framför spegeln och vad som bara är en bild.

Och om någon petar på dessa våra privata framgångssagor? Om bilden av oss själva som sprickfria, dådkraftiga och äventyrliga letar sig så djupt in i oss att vi inte ens i det privata kan erkänna våra svagheter? Om vi har vuxit ihop med vår egen mask? Hur reagerar vi då?

Det är självklart hur vi reagerar. Som Tomas. Vi blir sådana som förvånat pekar på videon som bevisar att vi flyr från lavinen och säger: det där är inte jag, det är absolut inte så jag ser mig själv. Det där är bara din småaktiga version av mig.

Personligen fortsatte jag att förtränga att jag hade tappat fotfästet. Men efter tre veckors tillkämpade leenden på jobbet och lika många veckors soffliggande på eftermiddagarna bokade jag tid hos en psykolog för att reda ut vem den där andra, svaga inom mig var.

Jag gjorde det inte för att jag inte hade någon närstående att prata med. Jag gjorde det för att jag inte ville prata med någon. Det är ansträngande att vara svag inför andra.

Psykologen var drillad i kognitiv beteendeterapi. Han var ung och trevlig och ritade upp en kurva i ett tuschdiagram på sin vita tavla. Här, sade han, och pekade i mitten av kurvan, är du när du har ångest. Hit, sade han och pekade på toppen av kurvan, har du potential att komma när du mår riktigt dåligt. Ser du? Din ångest är inte total, du är bara halvvägs.

Vid nästa möte hade jag börjat närma mig kurvans alptopp och fick rådet att i stället tänka på min ångest som en pärla. Pärlan skulle jag lägga i ett torkat löv som jag skulle placera ned i en bäck. Därefter skulle jag föreställa mig att jag såg lövet guppa bort mot horisonten. Råden kostade mig tusen spänn per gång. Han hade lika gärna kunnat säga att jag skulle lägga mina sorger i en gammal säck.

Det blev något slags insikt. Det är inte första gången jag har gått till en psykolog. Men inte ens i depressionen var det längre tal om vila, inte ens här skulle man längre titta på sin inre lavinflykting i fred. Det vara resultatinriktat, rationellt och tidseffektivt, Tomas skulle trängas bort. Fem sessioner och sen gör vi en utvärdering av hur du har det. Tänkte man bara på sin ångest som en pärla i ett löv skulle man snart vara ute i konkurrensen igen.

I ”Turist” gör en av Tomas vänner sitt bästa för att tolka hans beteende ur ett samtidstypiskt optimistiskt perspektiv. Kanske flydde du för att du tänkte att du skulle komma tillbaka och gräva upp din familj efteråt? Kanske var du i själva verket hjältemodig? Kanske förblev du den starka på ett undermedvetet plan genom att låtsas vara svag?

Som satir över coachmentalitetens efterrationaliserande nyspråk är scenen utsökt. Det svaga är egentligen inte svagt, det är starkt. Din ångestattack är inte en ångest­attack, se så långt upp på kurvan en riktig ångestattack är. Inför svaghet och ynklighet står världen – och inte minst individen själv – handfallen. Då måste man ändra i berättelsen och anpassa bristerna efter en mall så att de blir hanterbara.

Till och med Tomas konfrontation med sin egen karaktärsbrist förlänas till slut en slags enkel dramaturgi. Han gråter för att visa sin kathartiska ånger över att han flydde, som en gäst hos Oprah Winfrey. Men inte ens när han erkänner sin svaghet vågar han vara uppriktig. Tårarna visar sig vara falska, krokodiltårar. Han är lika tom och hjälplös som förut, allt är bara ett skådespel för att göra omvärlden nöjd, han får aldrig markkontakt.

Och det är nog där som många av oss befinner oss i våra egna små medelklassiga berättelser om oss själva och som gör att Tomas kan framstå som en förvriden spegelbild av oss själva. Vi sitter hos våra terapeuter, vi tittar på våra diagram, vi laddar upp en glad selfie från off-pisten, vi lär oss att tänka på vår ångest som en pärla och har inte en jävla aning om vilka vi egentligen är eller hur vi skulle bli om något oväntat inträffade. Men föreställningen om oss själva som någon som står pall för trycket kvarstår. Möjligen bryter vi ut i falsk gråt för att bli förlåtna om vi gläntar på locket till våra karaktärsbrister. Eller tar antidepressiv medicin, borstar av oss och går vidare i livet.

Men föreställningen om oss själva som någon som står pall för trycket kvarstår.

Jag tog min medicin och fortsatte att gå till jobbet. Jag kände mig snart produktiv igen. Men i biosalongen drabbades jag av en så kraftig identifikation att jag för första gången på länge kände det välbekanta trycket över bröstet. Jag tänkte på det något ögonblick, sedan tryckte jag tillbaka det in i mörkret.

Johan Hilton.

Johan Hilton är född 1977, i Borås. Han är förlagschef på Atlas förlag och teaterkritiker i DN. Tidigare var han biträdande kulturchef på Expressen.

2005 kom han ut med den uppmärksammade boken ”No tears for queers. Ett reportage om män, bögar och hatbrott”. Boken har också blivit en teaterföreställning hos Riksteatern.

Johan Hilton skriver just nu ett essä­reportage om filmen ”Psycho”.

Mer om filmen ”Turist”

Turist”-regissören Ruben Östlund och skådespelaren Johannes Bah Kuhnke samtalar om mansrollen (DN Kultur 10/8). Recension av ”Turist” (DN Kultur 15/8). Och Catia Hultquist krönika om ”Turist” (DN Kultur 18/8)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.