Kulturdebatt

Sossarna och stora världen

Stefan Löfven på statschefsmöte i Bryssel med bland andra David Cameron, Angela Merkel, Viktor Orban, Werner Faymann och Charles Michel.
Stefan Löfven på statschefsmöte i Bryssel med bland andra David Cameron, Angela Merkel, Viktor Orban, Werner Faymann och Charles Michel. Foto: Wiktor Dabkowski

Socialdemokratins ideologi hotas av upplösning i en global tid. Men varför pratar ingen om anledningen? Lars Linder ser en möjlig lösning för Socialdemokraternas svåra läge.

Det går ett spöke genom Europa. Igen. Och inte bara där, samma spöke skrämmer just nu medborgare över hela västvärlden till att överge gamla politiska trossatser och övertygelser. I land efter land springer de vettskrämda och söker skydd, kastar sig desperat från vänster till höger eller från mitten ut mot kanterna. Hela nationer kränger som i storm.

Många, allt fler, tycks misstro själva demokratin och ropar efter starka räddare. Så vad är det som skrämmer dem, och varför samlar de sig inte till att möta hotet?

Svaret på den första frågan är enkelt, den andra rymmer en av tidens stora gåtor.

Det som hotar oss är förstås den okontrollerade globaliseringen och dess följder. Den som osäkrar arbetsmarknaden, stöter ut de improduktiva, förändrar våra livsvillkor, försvagar nationalstaterna, gör politiker maktlösa, urholkar gemensamma resurser, löser upp gränser och vållar flyktingströmmar.

Och som på 30-talet börjar folk jaga invandrare på gatorna medan landets ledare tävlar om att förstärka väggarna runt sina länder. Som om det hjälpte när källaren redan står under vatten, men rörelsen pågår från EU:s gränser i öster till Stilla havet i väster, från Viktor Orbáns Ungern till Donald Trumps USA. Människor misstror både de gamla samhällskontrakten och de eliter som tecknat dem, griper efter nya halmstrån.

Bilden av spöket kommer för mig när jag läser de många nekrologer över svensk socialdemokrati som fyllt medierna efter förra veckans bottennoteringar i opinionen. Mest för att så få ens benämner det.

I Aftonbladet förklarade Åsa Linderborg att hon nu slutgiltigt gett upp om en socialdemokrati som lagt sig platt för ”privatiseringar, åtstramningar, avregleringar, snabbt växande klassklyftor”. Samma dag, på samma tidnings debattsida konstaterade statsvetaren Stigbjörn Ljunggren beskt att svenska folket skiter i socialdemokratin, på partiets möten kommer mest ”sistagångsväljare”.

Och visst har de rätt: det är ett urblekt och stukat parti som nu låtsas regera, visserligen i en närmast hopplös parlamentarisk situation, men ändå. Det är svårt att begripa riktigt vad det är till för; det saknar en meningsfull berättelse om Sverige och framtiden. Men ingen av debattörerna försöker förklara varför.

Närmast kommer faktiskt den nyliberale ideologen Fredrik Segerfeldt (SVT Opinion 28/1) när han triumferande utropar att socialdemokratin nu slutgiltigt besegrats av den globala kapitalismen. För så är det ju; om inte för gott så för överskådlig tid.

Det är inte bara ett svenskt parti som gått och förlorat sin själ, över hela kontinenten har förtroendet för socialdemokratin rasat – samtidigt som det i de anglosaxiska länderna lustigt nog pågår en delvis motsatt rörelse. Där är det mitten som överges för udda vänsterprofiler som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders (som sensationellt nog just ryckt fram jämsides med gårdagens storfavorit Hillary Clinton); liksom Kanadas Justin Trudeau drar båda unga väljare genom att tala om sådant som rättvisa och beskattning av de superrika.

 

Det är inte bara ett svenskt parti som gått och förlorat sin själ, över hela kontinenten har förtroendet för socialdemokratin rasat – samtidigt som det i de anglosaxiska länderna lustigt nog pågår en delvis motsatt rörelse.

 

För sådär tjugo år sedan var kultur- och debattsidor fyllda av skarpsinniga tankar om globaliseringen. Den avreglerade, gränslösa kapitalismen. Den som skapar välstånd och möjligheter för stora delar av medelklassen, men också stenhård konkurrens och hjärtlös utslagning av dem en trappa ner.

Men ju mer vi nu ser av dess bistra konsekvenser i realtid, hur hårt den också kringskurit utrymmet för nationell politik, särskilt allt slags solidarisk fördelningspolitik, är det som om varken politiker eller debattörer längre riktigt vill se elefanten i världsrummet. Som om det inte vore den, mer än något annat, som förlamat socialdemokratin.

Och det är gåtan. Varför tjatar inte alla – i synnerhet socialdemokrater – varje dag om det djupt odemokratiska globala system som inskränker politikens rörelseutrymme? Varför krymper vi synfältet till den nationella lyktans lilla ljuskägla när vi mycket väl vet vart slantarna försvunnit – ut i det omgivande dunklet, till skatteparadis utom räckhåll?

För som vi också vet är världen på god väg att bli en Joakim von Anka-dröm där 62 personer nu äger lika mycket som halva jordens befolkning och en procent lika mycket som de övriga 99 procenten; snart är det värre än så. 2008 kraschade stora delar av världsekonomin under tyngden av alla spekulationer med pengarna uppe på toppen, och det är sannolikt bara en tidsfråga innan det händer igen.

Kasinoekonomin är global, demokratin lokal; det är förstås förryckt men vi pratar helst om annat, det blir för stort och vi har ju händerna fulla av alla följdverkningar.

Om socialdemokratin nu ska ta ut en ny kompassriktning och söka en verkligt värdig huvudfiende borde det väl vara någonstans på den här nivån, snarare än i den tama svenska Alliansen. Det är ju också partiets verkliga urberättelse: Arbetare i alla länder, förenen eder! var mottot, och än i dag heter kampsången Internationalen, tänkt för en mäktig världskör. Ändå står partierna försagt i var sitt land och sjunger Nationalen för mittenväljare på hemmaplan.

Försök att ta strid om makten över världens tillgångar har gjorts av rörelser som Attac och Occupy Wall Street, men de blev dagsländor i brist på organisation och förankring; den internationella socialdemokratin bör än så länge ha tillgång till båda.

Kanske inget vinnande recept för nästa val, men ingen verkar för tillfället ha något bättre. Och om vägen till målet global rättvisa kan te sig outhärdligt lång kan man alltid trösta sig med att den nog gjorde det redan då, för 125 år sedan.