Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Stefan Arvidsson: Humaniora hjälper oss att förstå det främmande

Diskussionen om humanioras kris bygger på att forskningen ska gå att sammanfatta i konkreta rön. Men vetandet har större ­tillämpningar än så. Det skriver Stefan ­Arvidsson, professor i religionshistoria.

För ett par veckor sedan fick mitt universitet besök av en av rikets mest inflytelserika humanister. Han skulle tala om ett av de eviga ämnena. Inte om Döden eller Kärleken, utan om Humanioras Kris. Han var sympatisk och klok och hans tal var en blandning av sådant som borde vara självklart och annat som var värt att tänka på. Hans övergripande tes var emellertid att humanister borde bli samhälls­vetare. Humanister ska inte längre syssla så himla mycket med att förstå Strindbergs dramer utan i stället arbeta med att förklara saker som ”migrationsflöden” och ekonomisk ”trögrörlighet”. Inledningsvis fick jag intrycket att den charmfulle historikern var lurig och menade att denna förändring bara skulle vara en kosmetisk fint för att förleda obildade utbildningsministrar och andra som sitter på pengapåsarna. Sådana personer kan förväntas förstå samhällsrelevansen med kunskaper om människans socioekonomiska liv, men näppeligen kulturrelevansen med kunskaper om kristendomens betydelse för latinamerikansk socialism. Men till min förvåning visade det sig att hans sensmoral faktiskt var att det som humanister brukar syssla med är passé.

I vårt södra grannland Danmark har det sedan åtminstone tio år pågått ett liknande skarpt ifrågasättande av humanistisk forskning och utbildning. Ledande politiker har menat att skattemedel inte bör gå till ”smakdomare” och att universitetens enda existens­berättigande ligger i att hjälpa till att alstra vinster åt företagen. En del humanister har kontrat med att lyfta det faktum att humaniora faktiskt är lönsamt. Tänk på turistnäringens nytta av historiska skildringar eller musikindustrins förankring i musikforskningen. I denna strategi ligger en strävan efter att få humaniora att se lite ”hårdare” ut. Vem skulle ha koll på fakta om Karl XII eller på skillnaden mellan brittisk och amerikansk vokabulär, om det inte vore för humanisterna? I den andan framhöll vår besökande humanist många gånger värdet av att humanister likt andra forskare ska kunna sammanfatta sin forskning i konkreta rön. Självklart vet han lika väl som alla andra humanister att till exempel en hyllad historiebok som ”Osten och maskarna” mycket väl kan sammanfattas i några rön, men att det verkliga värdet (förståelse för ett främmande livsöde) med Carlo Ginzburgs bok därmed inte alls har vidrörts. Men detta kan man inte upplysa utomstående om.

En annan vanlig strategi är att indignerat påtala att humanister är experter på ”kritiskt tänkande”, på att ”problematisera”, ”se komplexa helheter” eller andra uttryck som ungefär betyder ”bra”. Man kan också höra en och annan surmulet muttra något om att teoretiska fysiker (vars forskning är helt uppe i det blå) eller ekonomer (vars lärdom alla vet ligger närmre astrologi än astronomi) eller biologer (vars insikter om Amazonas skalbaggar knappast är lukrativt) minsann inte tvingas rättfärdiga sig jämt och ständigt. Men trots det, varför är det ingen humanist som bara rätt och slätt tar bladet från munnen och säger vad humaniora är bra för? Det är lika bra att jag gör det, en gång för alla.

Alltsedan renässansen har humanioras uppdrag varit att hjälpa människor att känna sig hemma på jorden under de få år hon vandrar här. Detta uppdrag innehåller två huvuduppgifter. För det första ska det hjälpa människor att få information och kunskaper om världshistoriens alla kulturtraditioner. Kanske finns det personer som vill bygga sig ett hem i världen med hjälp av kulturella byggstenar hämtade från Kina? Det finns de som fascineras av sydstaternas musikhistoria och de som svärmar för antikens kulturliv. Humaniora serverar dem. Ger dem information, ger sammanhang. Låt oss bläddra bland tidningarna i en Pressbyrå nära dig. Den överväldigande majoriteten av dem tar upp humanistiska ämnen. Här finns modetidningar med utblickar i världen och historiska återblickar. Här finns historiska tidskrifter liksom tidskrifter om finkulturella konster och filosofiska resonemang. Till och med när det handlar om tekniska prylar som motorcyklar upptar humanioras intresseområde – historien, estetiken, livsstilen – en stor del av tidningarnas mest attraktiva material.

Vilken fattig populärkultur skulle vi inte ha om författare hade saknat exempelvis översättningar av ­Bibeln, undervisning i engelska och forskning om vikingatiden? Hur många funderar inte på historien bakom ett ortnamn när de är ute och reser på vägarna eller samtalar om äktheten i någon medeltids­romantisk tv-serie från HBO? Likaså är det uppenbart att folk gärna går på öppna föreläsningar om till exempel Syriens samtidshistoria – inte för att de inbillar sig att de ska bli fredsmäklare, utan för att de vill bilda sig och därmed känna sig mindre främmande inför världens alltför ofta otäcka skeenden. Vi får leta länge innan vi kan hitta en enda medborgare i Sverige som inte är amatörhumanist, alltså en person som aldrig bläddrar i någon bok om hantverk, köper en reseguide till Paris, håller på lite med släktforskning, slukar en biografi om Hitlers hund eller är med i en kör och sjunger gamla sånger som någon gammal humanist bevarat till eftervärlden.

Humanioras andra huvuduppgift är att tar reda på vad det egentligen är som förhindrar människorna att gå genom livet lyckliga. Det finns förstås naturliga och medicinska aspekter som gör livet svåruthärdligt, men upplevelserna av dem är till viss del kulturellt bestämda och det finns dessutom många faktorer som inte alls är naturliga. Hur uppstod kastförtryck och är det helt säkert att det är ett förtryck? På vilket sätt? Är skamkänslor runt mens ofrånkomliga? Varför i så fall? Folk som jobbar med humaniora är inte några slags poliser. Vi letar inte efter bovar. Vi är inte heller sensationsreportrar som söker det spektakulära. Vi vill bara identifiera de strukturer som förhindrar folk att trivas.

Egentligen ska humanister vara glada över att politiker avfärdar dem som ”smakdomare” och att säkert många skattebetalare skulle höja på ögonbrynen om de visste att de stödde forskning om Tolkien. För även om humanister oupphörligen måste understryka det faktum att det krävs en hel del ansträngning för att lära sig läsa hindi, för att göra kvalificerade tolkningar av medeltida romanser eller sätta sig in i debatten om muslimsk feminism, ska vi välkomna att folk uttalar sig om vårt arbete. Det visar nämligen att humaniora är något som man – med rätta – anser vara allas och envars angelägenhet.

Det ligger också i humanioras natur att aldrig kunna bli en exakt vetenskap. Den kommer aldrig ifrån att använda inlevelse för att förstå det främmande och den kan aldrig upphöra att vara ett tolkande forskningsområde. Men bara den som kan läsa ugaritiska kan någonsin hävda att hen är en framstående expert på ugaritisk kultur. Bara den som har tillbringat månader i Indonesien kan uttala sig med auktoritet om islam på öriket. Bara den som har lagt många dagar i folklivsarkiven kan tala med sakkunnighet om svensk bondementalitet.

Den humanistiska forskningen strävar efter att hjälpa människor att förvandla hus till hem och därför finns det en historisk pakt mellan humaniora, humanism som livshållning och humanitära ansträngningar. Och omvänt finns det en oförsonlig motsättning mellan humaniora och livsförnekande religioner och antihumanistisk politik. De enda som har goda skäl att vilja se humaniora förtvina är religiösa personer som redan vet att jorde­livet inte är vår sanna bestämmelse utan bara en prövning samt de som gärna ser att de själva har goda och meningsfulla liv men inte mår illa av att andra medlemmar av homo sapiens far illa. Ja, och så en grupp till: de som anser att enbart det arbete som kan ge dem ännu mer pengar är värt att utföra.

Humanioras yttersta existensberättigande är alltså att hjälpa människor att känna sig hemma under deras korta vandring på jorden. Det är med den målsättningen som humanister följer historiens och världens kulturer och försöker återge människors kamp och strävan, deras längtan och besvikelser, deras tankar och frustrationer. Humanister vill göra det förflutna åtkomligt för nutiden, göra hela mänsklighetens påhitt tillgängliga och förklara varför dessa yttringar av den mänskliga själen någon gång någonstans av någon uppfattades som rimliga. Så kan vi bygga vidare på – eller vända oss mot – mänsklighetens kulturarv.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.