Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Stefan Jonsson: Historiens analfabeter går vidare

Kommunismen var den rörelse som gjorde starkast motstånd mot nazismen, skriver Stefan Jonsson.
Kommunismen var den rörelse som gjorde starkast motstånd mot nazismen, skriver Stefan Jonsson. Foto: Foto: Art Kowalsky/Alamy
Jan Björklund och andra liberaler förvanskar historien när de demoniserar kommunismen. De underblåser en paranoia som i längden är en fara för demokratin, skriver Stefan Jonsson i den stora debatten om liberalismen.

Ett spöke går genom den svenska valrörelsen. Man trodde att kommunismens spöke kommit till ro, men nu görs ivriga försök att ställa det på fötter i samhällets mitt.

De som ägnar sig åt besvärjelserna är inte kommunisterna. De är alltför fåtaliga. Det är inte heller socialisterna eller socialdemokraterna. De som i dag behöver kommunismen är borgerliga politiker och ledarskribenter. De behöver den så att de återigen ska kunna ta livet av den och iscensätta ytterligare en begravning. Det har blivit en av borgerlighetens riter, lite tvångsmässig, lite tråkig, men begriplig. Den får dem att själva framstå som oundgängliga.

I valrörelsen är kommunismen främst ett slagträ mot Lars Ohly, och därmed mot ”de rödgröna”. Tankekedjan ser ut så: Lars Ohly har kallat sig kommunist. Rödgrön seger innebär ministerpost åt Ohly. Då styrs landet delvis av en gammal kommunist. Det blir alltså lite som i Sovjetunionen. Eller värre. Stalin var ju inte bättre än Hitler.

Tankekedja? Nej, snarare en sammanlänkning av sinsemellan orelaterade fakta, insinuationer och hotbilder. Men denna kedja rasslar nu dagligen i svenska valtal, debattinlägg och ledarstick: ett spöke på nattvandring.

I hela västvärlden böjs debatten snarlikt. Den som utmanar den fri- och rättighetsälskande högern får räkna med att bli fastnaglad vid Det Värsta. Förra året utmålades Barack Obama som en Hitler när han ville införa allmän sjukförsäkring. I dag utpekas han som muslim och därmed också… Ja, det kan alla räkna ut.

Demoniseringen är populistisk. Den manipulerar med förenklingar och är på sikt farlig för demokratin. Men den kan motarbetas med upplysning och kunskap. Därför är det anmärkningsvärt att upplysningens och kunskapens mest smattrande trumslagare gärna underblåser paranoian. Jag tänker till exempel på Jan Björklund och Svante Nycander.

I förra veckan inföll minnes­dagen för offer för kommunism, nazism och andra totalitära ideologier. Den ordnas på årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten, då Stalin och Hitler slöt avtal. När Jan Björklund talade i Stockholm kritiserade han sossarnas utbildningspolitik, som gjort landets ungdomar till ”historiska analfabeter”. Han slog även mot ”kulturvänstern” som i hans ögon hålls samman av USA-hat. Spöket fick även heta ”1968”.

Det sa han alltså i den symboliska närvaron av kommunismens och nazismens offer. I klartext: han använde offrens postuma auktoritet för att framföra en historietolkning som demonstrerar att han själv tillhör de historiska analfabeterna.

Att vi minns nazismens och kommunismens offer på samma dag betyder inte att nazismen och kommunismen var samma sak. Allt vad Björklund sagt i frågan tyder på att han är oförmögen eller ointresserad av att se skillnaden. Och de som drabbas av kunskapsluckan är just nazismens och kommunismens offer. Det är som om Björklund struntar i deras sanning, så länge han kan sprida sin egen halvsanning.

Vilken är sanningen om nazismens offer? Att de var judar, romer, homosexuella och funktionshindrade som saknade plats i den ariska gemenskapen. Samt detta: att de i stor utsträckning var kommunister. Det var en av hörnpelarna i Hitlers ideologi. Kommunismen var enligt honom en judisk sammansvärjning, och Europas judiska befolkning påstods lagd åt bolsjevismen. Därför måste judarna bort – eller kommunisterna, det var olika namn på samma fråga.

Lika lite nämner Björklund vilken inhemsk rörelse som gjorde starkast motstånd mot nazismen. (Den kommunistiska delen av tyska arbetarrörelsen.) Och inte heller dröjer han vid dem som besegrade nazismen. (En kommunistisk stat, Sovjetunionen – inte England eller USA, som dock bidrog.)

Detta bör läras ut i svenska skolor, inte därför att det tjänar endera ”blocket”, utan därför att det är sant. På mitt skrivbord ligger en ny bok, ”A dictionary of 20th century communism” redigerad av historikerna Silvio Pons och Robert Service och utgiven av Princeton University Press. I detta mastodontarbete får man även andra överblickar och analyser som framkallar olikheterna mellan nazism och kommunism.

Nazismen är en rå ideologi som spelar på människans sämre sidor. Kommunismen däremot åberopar människans godhet, samtidigt som den ger de självutnämnt goda, den revolutionära förtruppen, frihet att undanröja vad som står i vägen. Därför är kommunismen en tradition av interna uppgörelser mellan parter som anklagat varandra för att förråda den goda idén. Stalin mördade Trotskij och tusentals andra under förevändning att de förrått kommunismen. Samtidigt ansåg nästan alla kommunister i dåtidens Europa att Stalin innebar dödsstöten för deras kommunism. Nazismen saknar denna dynamik. Vem skulle anklaga Hitler för att han svek nazismen?

Spelar detta någon roll, om resultatet av respektive ideologi ändå blev det samma: massmord? Kanske inte. Men poängen är att resultatet inte blev det samma. Ett av kommunismens resultat var till exempel avgörande motstånd mot nazismen. I ”20th century communism” kan man läsa om andra följder, de flesta dåliga, men också en del bra, särskilt i tredje världen. Tag de kubanska kommunisternas insats i Angola. Den brittiske ambassadören konstaterade att ”kubanerna uträttat mirakel med Angolas utbildning och hälsovård”. Nelson Mandela: ”Vilket annat land kan peka på en historia av större självuppoffringar än Kuba i sina relationer med Afrika.”

”Att kunna sin historia är centralt för att förstå samtiden och för att kunna orientera rätt i framtiden”, sa Björklund den 23 augusti. Jag är enig – och menar att han därför ska ha underkänt. Som alltför många makthavare före honom sprider skolministern en historieskrivning som rättfärdigar hans egen ideologi.

Och där någonstans hittar vi också Svante Nycander, visserligen ingen makthavare men lika fixerad vid spökena. I ett par artiklar i somras lanserade han den befängda idén att kulturdebatt och högre utbildning var i kulturväns­terns klor. Bevis? Nycander citerade främst Sven-Eric Liedman, som redan svarat, men också ur min bok ”Rapport från sopornas planet”. Där skriver jag att marxismen i dag har ”en stark ställning” inom humaniora, ”fast inte som skolbildning, utan som en del av fundamentet”, och att den ”införlivats med seriös samhälls- och kulturforskning i gemen”. Däremot citerade inte Nycander de exempel jag gav: Karl Marx, Theodor Adorno, Walter Benjamin, Eric Hobsbawm, Raymond Williams, Gayatri Spivak, med flera. Idel fritänkande socialister och kommunister, det kan inte förnekas.

Att dessa blivit en ”del av fundamentet” eller ”införlivats” innebär inte att de dikterar verksamheten som Stalin gjorde i Sovjet. Den insinuationen får Nycander vara ensam om. Han besvärjer sitt vänsterspöke, vill rensa i litteraturlistorna. Jag har – eller hade – stor respekt för Nycander. Men jag tror ändå det vore ett svek mot högskolans kunskapsmål att ersätta Marx, Adorno, Benjamin, Hobsbawm, Williams, Fanon, Beauvoir, Foucault och alla andra ur ”kulturvänstern” med Nycanders ”Liberalismens idéhistoria”.

Jasenko Selimovic efterlyser i sin sympatiska artikel (27/8) det långa perspektivet i debatten. Men till skillnad från honom tror jag inte att detta representeras av konservatismen, som alltid upptagits av att värna befintliga privilegier, utan av en lyhörd vänster som uppfattar den långsamma, historiska, ofta osynliga rörelsen underifrån. Borde liberalerna fundera över varför deras hållning inte frambringat så mycket på tänkandets fält under senaste seklet? Beror det på att de blivit alltför lojala med makten och status quo? Inte heller Sovjetunionens marxist-leninister skapade mycket av värde, när de hela tiden måste förse kommunistledarna med systemstöd. Är det hög tid att även liberaler granskar motsägelserna i sitt arv och hittar tillbaka till traditionens ansenliga kritiska resurser? Annars är risken att eftervärlden dömer dem hårt för deras fixering vid individens allsmäktighet och en kapitalistisk tillväxtmetafysik som ödelägger livet för framtida generationer.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.