Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Stefan Löfven har en hel del att lära av nycirkusen

”Ordet demokrati måste förvandlas till ett verb”, skriver Stina Oscarson som önskar en demokratisk förnyelse. ”Tänk om någon vågade säga: Detta är politik i dag. Och det här skulle det kunna vara. Detta är rikedom, rättvisa. Detta är ett samhälle…”

Jag sitter på tåget från Kalmar till Stockholm. Det är närmare 40 grader i kupén. Alla toaletter är avstängda, men ingen verkar reagera. Vi har vant oss. Jag tänker på uttrycket att något ”går som tåget” helt ändrat innebörd. Vi är över en timme försenade och jag beslutar ägna resan åt att läsa senaste numret av Tvärdrag där redaktionen åkt runt i Sverige för att ta pulsen på den unga socialdemokratiska rörelsen.

I höjd med Alvesta börjar ett barn ropa: ”Jag vill ha glass!” Föräldrarna tittar med jämna mellanrum upp från sina mobiler och replikerar: ”Du ska vara tyst!”

På det politiska planet sker ungefär samma sak. Vi har just haft skandalen kring Transportstyrelsen och för var gång jag har kollat nyheterna har någon av alliansföreträdarna med lite djupare brösttoner ropat: misstroende, avsätt!

Mot denna fond kan man tycka att det skulle vara upplyftande att ta del av ett politiskt ungdomsförbunds visioner om framtiden. De har som regel alltid gått före. Och visst finns även här enstaka idéer som sticker ut, men för varje sida blir jag ändå alltmer nedslagen.

”Jag vill ha glass”, ropar barnet.

”Vi måste våga ha visioner!” ropar de lokala SSU-förbunden. ”Vi måste dela flygblad, värva medlemmar, bygga ett nytt miljonprogram!”

Det är som ett eko av moderpartiet. Bara lite spretigare och lite mindre underbyggt. Men med samma självförtroende i att det är givet att det är socialdemokratin som har lösningen på framtidens frågor.

Men så snart man säger ”vi måste” har man slutat tro.

Läs mer: Ola Larsmo: Det är slående vilket högt spel Alliansens politiker gett sig in i

Jag tänker på Simone Weils skrift ”Om nödvändigheten av de politiska partiernas avskaffande”. En provocerande, underhållande, skarp text om man vill förstå farorna med partipolitiken.

För det första, menar Weil, är det alldeles för lätt att sluta tänka när man arbetar inom ett parti. Man får som vana att tycka som partiet. Och hur många gånger har jag inte i en debatt på frågan vad vederbörande tycker i sak, fått till svar: ”Jag tycker så här för att jag är socialdemokrat”. Den här tankelättjan har ökat i takt med att partierna i dag alltmer organiseras som företag med egna varumärken och kommunikatörer där det närmast blivit lag att tycka som partilinjen. Om man är rädd om sin karriär vill säga.

För det andra, menar Weil, är det i grunden totalitärt om ett partis främsta mål är att växa eftersom målet riskerar att ställa sig i vägen för det allmänna bästa.

Jag tänker på Carl Schlyter som i ett ABF-samtal sa att ett partis främsta mål i stället borde vara att en dag inte behövas, upplösas och lämna plats för nya rörelser.

Ordet demokrati måste förvandlas till ett verb tänker jag.

Tänk om någon vågade säga: Detta är politik i dag. Och det här skulle det kunna vara. Detta är rikedom, rättvisa. Detta är ett samhälle…

I Linköping ger mamman upp: ”Och det är bara glass från McDonald’s du kan tänka dig?” ”Ja.” ”Vi tar nästa tåg”, säger hon och så hoppar de av. En minut senare håller Löfven presskonferens. Han gör samma sak: regeringsombildning. Och accepterar därmed att avhända sig hela problemformuleringsinititativet, missar åter chansen att göra politik.

Forskaren Donella Medows har tittat på vilka metoder som är mest effektiva om man vill skapa verklig förändring i ett samhälle och talar då om hävstångspunkter.

Lägst påverkan, menar hon, har punktinsatser, som nivån på skatter och bidrag. Eller att avsätta en minister. Ändå är det den typen av åtgärder vi lägger nittio procent av all energi på. Något högre inverkan har utbildning och information. Än högre har lagar och mål.

Men allra högst hävstångsverkan, det enda som egentligen skapar verklig förändring i ett samhälle har det just då rådande paradigmet. Alltså berättelsen i vilken vi lever.

Läs mer: DN förklarar It-skandalen på Transportstyrelsen

För att få slut på den här politiska cirkusen, tänker jag, skulle det behövas något i stil med Cirque de Soleil, världens främsta cirkuskompani som en gång skapade nycirkusen. De tittade helt enkelt på den traditionella cirkusen och sa: Detta är cirkus i dag: enskilda nummer, popcorn, levande djur. Och sedan sa man: Men detta är vad vi anser att framtidens cirkus bör vara: en sammanhängande berättelse, världens främsta artister, inga levande djur. Man ritade om hela spelplanen och började spela efter den.

Tänk om någon vågade säga: Detta är politik i dag. Och det här skulle det kunna vara. Detta är rikedom, rättvisa. Detta är ett samhälle…

Cirque de Soleil erövrade omedelbart alla marknadsandelar eftersom man vågade lämna gamla lösningar på nya problem. Man vågade ta det outnyttjade utrymmet. Och göra det trots att publiken fortfarande ropade efter popcorn och glass på den traditionella cirkusen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.